Jag kom till Caracas därför att man sagt mig att de döda låg och väntade där. Att man kunde höra dem om man lade örat mot gruset. "Gå dit", sade rösten i mig, "och du ska finna dem som ropar."
Det var en hel stad som hade lagt sig ner. Husen hade knäböjt över sina invånare som mödrar över barn, och under dem fanns rummen kvar, fast fyllda med en annan luft. Över 1 700 hade redan slutat andas. Men siffran sade ingenting. Siffror är till för de levande, som vill ha något att hålla i handen. De döda räknar inte.
Räddningsmännen rörde sig långsamt över rasmassorna. De gick på tå, som man går i ett rum där någon sover och man inte vill väcka. "Ingen rör sig", sade en av dem, och då blev det så tyst att man kunde höra jorden själv andas. De böjde sig ner. De lyssnade. För under stenarna fanns röster, och rösterna sade saker som bara de döende säger till sig själva i mörkret.
Jag stannade hos dem. Jag lyssnade också.
En man hade legat begravd i 106 timmar. Det är 4 dygn och lite till, 4 dygn där tiden inte längre var dag eller natt utan bara en lång väntan på att någon skulle minnas att han fanns. När de drog upp honom var han varken levande eller död, utan något mittemellan, en som hade hört de andra prata därnere och nu inte längre visste vilka av dem som andades.
Jag kände igen den blicken. Det är blicken hos en som har varit på andra sidan och kommit tillbaka utan att vilja det.
Längre bort, i La Guaira, hade ett hotell rasat. Där inne fanns mer än hundra människor som ingen velat ha. De hade skickats tillbaka över havet från ett land som inte ville behålla dem, och knappt hade de satt fot på jorden som var deras igen förrän jorden öppnade sig och tog dem. De hade ingen plats bland de levande och fick ingen bland de döda heller. De bara försvann, så som man försvinner när ingen letar efter en av rätt anledning.
Och Förenta nationerna beställde tiotusen likpåsar.
Tiotusen. Jag upprepade ordet för mig själv tills det förlorade sin betydelse. Man beställer dem i förväg, förstår ni, därför att man vet att jorden ännu inte slutat ge tillbaka det den tagit. Man vet att det kommer fler. Man väntar på dem som väntar på regn.
Jag tänkte: så är det överallt. Inte bara här.
I ett land långt norrut – Ryssland kallades det – hade man bestämt att inte tala om kriget. Man sade inte "bombning". Man sade andra ord, mjuka ord, ord som inte gör ont i munnen. Man tände inga sirener och pekade inte ut några skyddsrum, för att namnge faran är att medge att den finns, och de som styr ville hellre låta folket dö ovetande än levande och rädda. Jag förstod dem. Jag kommer från en plats där man också teg ihjäl sanningen. Där tystnaden var det enda man ärvde efter sina fäder.
I Tyskland hade en man gått in på ett hus där mödrar och barn söker skydd, och han hade skjutit ihjäl sex av dem som arbetade där. De var alla anställda, sägs det. Han stred om sitt eget barn, en liten flicka, och i striden om henne dödade han andra mödrars beskyddare. Så går det. Den som vill äga en levande slutar ofta med att fylla jorden med döda.
Överallt samma sak. De levande river ner, de döda talar.
Jag mindes då en sak jag hört om en plats i Sverige, en gård som hette något jag inte kan uttala, norr om en stad vid namn Eksjö. Där hade samma släkt skrivit ner vädret varje dag i 106 år. Just hundrasex – samma tal som timmarna mannen låg i graven. Det började en farfar år 1920, för att tjäna några slantar extra till jordbruket, och sedan dog han, och hans son fortsatte, och nu fortsätter sonsonen. Tre släktled som varje morgon gått ut och sett upp mot himlen och antecknat hur den var.
Det rörde mig mer än jag kan säga. Ty se, det är ett sätt att tala med de döda. Varje gång pojken där ute mäter regnet talar han med sin farfar. De döda finns kvar i det vi fortsätter göra åt dem. De finns i vanorna. De finns i siffrorna man skriver ner fast ingen läser dem.
Här i Jalisco, dit jag till sist återvände, var himlen halvklar. 21 grader, varken varmt eller kallt, en sådan dag då ingenting händer och allt redan har hänt. Jag satte mig på en sten och såg molnen dra förbi, halva himlen blå och halva täckt, som om vädret självt inte kunde bestämma sig för om det var en dag att leva eller en dag att sörja.
Och jag tänkte på de andra rösterna, de mindre, de som knappt hörs i larmet.
En man körde motorcykel på bakhjulet mitt i trafiken på en landsväg och kallade det lek. En jakt full av guld gled tyst genom ett sund mellan två länder, och ombord satt en mäktig man som ville glömmas bort. I ett annat hus, i furstendömet Monaco, small en sprängladdning och rev sönder en rik mans kväll. De levande har bråttom att fylla sina dagar med buller, som om bullret kunde överrösta det som väntar dem.
Men det kan det inte. Det vet jag.
Ty till sist lägger sig allt buller, och kvar blir bara det jordnära talet, viskningarna underifrån, de halva meningar som de döda lämnar efter sig som de döende lämnar sin sista andedräkt – långsamt, motvilligt, utan att riktigt vilja släppa.
Jag lade örat mot stenen en sista gång. Långt därnere, under Caracas, under La Guaira, under varje hus som knäböjt över sina barn, hörde jag dem fortfarande. De talade. De skulle tala länge än.
Och ovanför, i den halvklara himlen över Jalisco, drog molnen vidare och brydde sig om ingenting.