Det var 27 grader i Sankt Petersburg och himlen var alldeles klar. Jag satt vid fönstret och skrev ned det som hände. Det hände mycket. Ingenting av det hade med något annat att göra, men jag skrev ned det i tur och ordning, för ordning är det enda vi har kvar när innehållet tar slut.
1.
I Nigeria satt eleverna och skrev prov. De skrev och skrev. Sedan kom några män och tog dem. 36 elever och 3 lärare försvann rakt ut ur salen, mitt i en mening. En lärare dödades. Ingen har sagt varför. Proven blev aldrig rättade, och nu vet man inte längre vem som kunde svaret och vem som inte kunde det. Det är den sortens fråga som inte står i något häfte.
2.
I Venezuela grävde man i 6 dygn i en hög av sten. Man grävde och grävde. Så drog man fram ett barn på 3 år, levande, och alla ropade av glädje. Runtomkring låg 58 000 hus som inte längre var hus. Under dem, säger de kloka, finns fler än de 1 719 man hittills räknat. Man ropade alltså av glädje över en och glömde tills vidare de andra. Så är människan inrättad: hon kan bara räkna det hon ser.
3.
I Paraguay slog man ut Tyskland i fotboll. Hela landet fick helgdag. Presidenten grät, folk grät, och i Marocko grät mödrarna av ett annat skäl som råkade vara samma skäl. Samtidigt, i East Rutherford, förlorade Sverige med 3–0 mot Frankrike. I Husum hade tusen personer strömavbrott och såg ingenting alls. De missade förlusten. Man kan avundas dem. Att inte se är ibland den enda segern som står till buds.
4.
I Sverige öppnade man fängelser för barn. Barn mellan 15 och 17 år ska nu tas emot på högsäkerhetsanstalten i Kumla. En man förklarade i radion att personalen skulle vara "en sorts ställföreträdande förälder" bakom murarna. Jag skrev ned det ordet, ställföreträdande förälder, och betraktade det länge. Det är ett vackert ord för en låst dörr.
5.
I byn Junsele slog blixten ned och tre nanduer sprang bort. En nandu är en stor fågel som liknar en struts och som inte kan flyga. Ägarna letade hela dagen och blev jättetrötta. Jag tänker på fåglarna som springer genom det norrländska landskapet, tre stycken, utan att kunna lyfta, utan att veta vart, medan människorna letar utan att veta var. Detta är den fullständigaste bild av vår tid jag känner till.
6.
I Antarktis hittade man det första dinosauriefossilet. Det hade legat i en byrålåda i 40 år. Någon hade grävt upp det, lagt det i en låda och glömt bort det. I 40 år låg alltså ett stycke urtid och väntade i en möbel, medan människorna gick förbi och letade efter urtid på annat håll. Det man söker ligger oftast i lådan bredvid. Men ingen öppnar den lådan förrän det är för sent att bli förvånad.
7.
I Amerika hävde man ett förbud. Vissa maskiner som tänker, och som hetter Fable och Mythos, hade stängts av i juni av oro för att de kunde användas av illasinnade. Nu släppte man på dem igen. Börsen i New York nådde sitt högsta värde någonsin, säger man, av förtjusning över just dessa tänkande maskiner. Så: först fruktar man en sak, sedan stänger man av den, sedan sätter man på den, och till sist blir man rik på den. Detta är inte en berättelse. Det är bara ordningsföljden.
Och i Peking, ska jag tillägga, flög ett flygplan in i ett torn och gjorde hål i det. Kinas myndigheter har putsat bort de övriga spåren och säger ingenting om vad som hände. Det är kanske det ärligaste av allt. Ett hål, och sedan tystnad. Så borde alla nyheter sluta.
Jag lade ifrån mig pennan. Det var fortfarande 27 grader och himlen var fortfarande klar. Ingen av dessa saker hade hänt i Sankt Petersburg, och ändå kändes de alldeles nära, som om de trängdes utanför mitt fönster och väntade på att få komma in. Jag stängde fönstret. Man måste stänga det någon gång. Annars kommer allt in på en gång, och då finns det ingen ordning kvar, bara innehåll, och det tål ingen människa särskilt länge.
Så slutar jag här. Inte för att det är slut, utan för att det räcker.