Denna morgon steg dimman ur ravinerna kring staden som en andedräkt ur en söndrig bälg, och vår gata låg försänkt i 17 grader av mjölkvit overklighet. Jag kände igen den. Det är den dimma som fadern brukade kalla materiens tveksamhet – ögonblicket då tingen ännu inte bestämt sig för vilken form de skall anta för dagen, då ett plank kan bli en flod och en flod ett plank, och ingen kan hållas ansvarig. Ur denna gröt av oavgjord verklighet steg tidningarna upp mot mig, fuktiga och tunga, fulla av nyheter som inte var nyheter utan snarare förvandlingar, materiens olydnad iscensatt i stor skala över hela jorden.
Ty jag läste först om min egen himmel. Över Kiev, 100 mil österut, i det land som en gång rymde också min stad, hade natten sprungit i lågor. Robotar och drönare hade fallit som glödande insekter över kvarteren, ett hotell stod i brand, minst åtta människor hade upphört att vara människor och blivit statistik. Jag känner den förvandlingen. Jag såg den fullbordas på öppen gata en novemberdag, och sedan dess vet jag att det ondaste inte är döden utan hur snabbt en varm kropp kan reduceras till materia, till en post i en liggare, till något som skall sopas undan innan affärerna öppnar.
Fadern hade en teori, som han utvecklade från sin kateder av kuddar under de långa febernätterna, att materien aldrig förintas utan endast byter adress. Ingenting går förlorat, sade han och höjde ett finger som darrade av entusiasm, allt vandrar bara vidare i en annan skepnad. Jag tänkte på honom när jag läste om Venezuela, om jorden som hade öppnat sin mun och slukat städer, och om de 2 295 kroppar som nu räknades i rasmassorna. En hamn hade förvandlats till bårhus. Havet fick ta emot vad staden inte längre kunde rymma. Se, ville jag ropa till den döde, se hur din teori håller – ingenting förintas, allt byter endast adress, från hem till ruin, från ruin till hamn, från hamn till glömska.
Och havet självt, detta havet, uppträdde inte längre som sig självt. En notis, undanskymd bland de larmande, meddelade att världshaven nått rekordvärme, ett medeltal av 21 grader vid ytan, som om det stora blå djuret fått feber och nu låg och flämtade under sitt eget täcke. Jag misstänker att fadern skulle ha jublat. Havet transformeras, skulle han ha viskat. Det överger sin kyla, det prövar en ny och farligare form. Ingen materia är sig trogen, min son, allra minst den som vi trodde oss kunna räkna med.
Men det finns förvandlingar som skrämmer mig mer än jordbävningens och eldens, ty de sker inte i naturens vilda oordning utan i människans laboratorier, där hon har lärt sig att härma Skaparen med en nonchalans som får mig att rysa. Det har gått 30 år sedan man kopierade ett får vid namn Dolly, läste jag, och sedan dess har hantverket förfinats till den grad att man nu odlar små mänskliga hjärnor i skålar, miniatyrer av tänkande, materia som börjat drömma innan den ens fått ett ansikte. Fadern samlade på tomma äggskal och utkläckta fåglar, han försökte i sin ateljé återuppliva materiens skapande kraft med en spegelbit och en gaslåga. Jag undrar vad han hade sagt om dessa skålar. Kanske att människan äntligen blivit hans lärjunge. Kanske att hon gått för långt, dit inte ens drömmen borde nå.
Under allt detta löper ett tunnare skräck: att någon till slut skall dras till ansvar. I Tyskland sitter en ukrainsk soldat åtalad för att ha sprängt de gasledningar som låg och sov på Östersjöns botten – rören som förvandlades till en pelare av bubblor och gas, materia som med ett dån bytte tillstånd och steg mot ytan. Här finns alltså ännu domstolar som tror att förvandlingen har en upphovsman, att glidningen ur fårorna kan tillskrivas en enda hand med en enda båt. Jag avundas dem den tron. I min stad har jag lärt mig att katastrofen sällan har ett ansikte man kan ställa inför skranket.
Det enda som riktigt tröstade mig i denna morgon av upplösning var en löjlig liten notis från en skola långt uppe i norr. Där hade man tagit ner barnens telefoner och i deras ställe hängt upp klockor på väggarna, riktiga klockor med visare och ett ansikte av siffror, för att barnen åter skulle lära sig avläsa tiden på det gamla, långsamma sättet. Och på ett berg renoverade man samtidigt en bana som klättrat uppför sluttningen i 111 år.
Detta, tänkte jag, detta är fadern rakt igenom. Att mitt i en värld där havet får feber och jorden slukar sina barn, mitt i alltings otrogna glidning, sätta upp en urtavla på en vägg och säga till ett barn: här, se, tiden går ändå i cirkel, den kan avläsas, den kan tämjas med tolv siffror och två visare. Det är en from lögn, den vackraste av alla, och jag vill tro på den. För någonstans i ett sprucket timglas rinner ännu min egen barndoms sand, kanelbrun och långsam, och så länge det finns en enda vägg att hänga en klocka på, så länge finns det hopp om att materien, trots allt, till slut skall låta sig läsas.
Dimman lättar nu. Luften är 17 grader, och staden återtar sina konturer. Ännu en dag har materien beslutat sig – för hur länge, vet ingen.
