I Columbus står värmen stilla över gatorna. Himlen är fullkomligt klar, 29 grader, och ändå finns det något i den orörliga luften som får en människa att känna sig ensammare än i regn. Så är det med värmen i Södern om somrarna. Den lägger sig som en filt över husen och tystar dem, och bakom varje persienn sitter någon och lyssnar efter ett ljud som ska betyda att en annan finns i närheten. Det är denna dag, denna torra och lysande julidag, som världen tycks ha bestämt sig för att visa fram alla sina instängda hjärtan på en gång.
Längst nere i den venezuelanska staden La Guaira hade en man legat i 8 dygn under betongen. Han var 43 år gammal, vakt i en byggnad som störtat samman i skalvet, och han hade överlevt därför att en ficka av luft råkat bevaras kring den kur där han satt. När räddningsmanskapet till slut nådde honom bad han dem först om en sak. Berätta ingenting för min hustru, sade han, ifall jag ändå inte klarar mig. Tänk på det. 8 dagar i det svartaste mörker en människa kan tänka sig, och det första han vill är att skona den han älskar från oron. Där låg han som ett hjärta i en bur av sten, klappande för någon annans skull, och han visste inte om han någonsin skulle få se hennes ansikte igen. Över 2 500 döda har jorden krävt i det landet, och ändå var det denna ensamma man i sitt mörker som liksom bar dem alla.
Ty det är alltid så, tänkte någon i Columbus denna morgon, att det stora blir begripligt först genom det lilla. Man kan inte fatta tvåtusenfemhundra. Men man kan fatta en man som viskar ett namn i mörkret.
I Kiev hade natten varit den värsta på länge. 21 människor dödades, kanske fler, i det som kallades det mest massiva anfallet mot staden. En president stod bland ruinerna och vädjade om hjälp, om skydd mot det som föll ur himlen, och hans ord hade den där tonen som förtvivlan får när den vet att den talar till öron långt borta. Fler liv hade kunnat räddas, sade han, om det som lovats hade kommit i tid. Det är kanske den ensammaste meningen av alla – den som förebrår avståndet mellan ett löfte och en handling, mellan den som ropar och den som skulle ha svarat.
Och i Kongo dog 400 av ebola sedan i maj, och de som försökte hjälpa kallade läget kaotiskt, och det fanns varken vaccin eller bot mot just denna form av det. Där sträckte sig hela byar efter en räddning som ingen kunde ge dem. En läkare talade om det som om det vore en översvämning man försökte hålla tillbaka med händerna.
Men ensamheten bär inte alltid katastrofens ansikte. Ibland är den bara ett rum, en historia, ett gammalt beslut fattat av människor som trodde sig veta bäst. I Nederländerna bad regeringen om förlåtelse denna vecka. Mellan 1956 och 1984 hade mer än 15 000 barn skilts från sina mödrar och lämnats bort, och en officiell utredning talade om stor sorg och stor vrede. Också i Storbritannien kom en liknande ursäkt. Man kan säga orden 40, 50 år för sent, men vad är de värda för en kvinna som hela sitt liv burit på tomrummet efter ett barn hon aldrig fick behålla? Eller för barnet, som växt upp med en gåta i bröstet där en mor skulle ha funnits? De letade efter varandra genom decennier, dessa mödrar och deras barn, var och en i sin egen kammare, och visste inte att den andra letade tillbaka.
Det är hjärtats egendomliga öde. Det jagar alltid, det söker alltid, och det finner så sällan.
I den danska staden Odense hade folk flytt sina hem för en larvs skull. En invasion av små håriga kryp som brände huden och gjorde människor sjuka, en man nästintill blind i en och en halv månad, en förskola stängd. Larven från helvetet kallade de den. Det är en sådan historia som McCullers Södern kände igen – det groteska som plötsligt tränger in i det vardagliga, det obehagliga som blottlägger hur tunn hinnan är mellan ordning och skräck. En hel gata som lämnar sina hus för något så litet att man knappt ser det. Och ändå: var det inte också ensamheten som drev dem ut? Var och en tillbaka i sitt eget skal, oförmögen att röra vid den andre utan att det svved.
Och i Kina hade en man på 66 år flugit ett litet plan rakt in i en skyskrapa. Av personliga skäl, sade myndigheterna. I hans dagbok fanns oro nedskriven, och antydningar om att vilja sluta. Han var 66 år gammal, med hela sitt liv bakom sig, och ingen hade tydligen kommit tillräckligt nära för att höra vad han redan skrivit ned. Så störtade han in i glaset och stålet, ensam ända in i döden, och lämnade efter sig bara de rader ingen läst i tid.
Men det finns en annan sanning också, och den hörde denna dag hemma på en ö utanför Stockholm. Där talade öborna om gemenskap. Frihet men samtidigt isolering, sade de, gemenskap men sällan anonymitet, självständighet men beroende av omvärlden. Man måste ta hand om varandra, sade de, för på en ö går det inte att låtsas att grannen inte finns. En forskare medgav att det fanns kunskapsluckor kring hur ett sådant liv formar en människas hjärta. Men kanske visste öborna redan det som ingen studie kan mäta: att ensamheten inte botas av att slippa den, utan av att bäras tillsammans.
Ty det är detta som blir kvar när dagen lagt sig och värmen fortfarande hänger kvar över Columbus. Vakten i mörkret som viskar sin hustrus namn. Modern som söker sitt barn. Ön där man beslutat att ingen ska lämnas ensam. Hjärtat är en ensam jägare, det är sant, men det jagar inte för att vara ensamt. Det jagar för att en gång, om så bara en enda gång, få vila mot ett annat.
Solen sjönk röd över Georgia, och någonstans satt en människa vid sitt fönster och lyssnade efter steg som kanske aldrig kom. Men hon lyssnade. Och så länge någon lyssnar är ingen alldeles förlorad.