Jag firar mig själv, och det jag firar skall du fira,
ty varje atom som tillhör mig tillhör lika mycket dig,
och i dag, den fjärde juli 2026, tillhör vi en republik som fyllt 250 år
och ännu inte vet vad den vill bli.
Kom, låt mig sjunga den – inte som prästen sjunger över den döde,
utan som fågeln sjunger i West Hills där jag föddes,
där himlen i dag står klar och 27 grader vilar över gräset,
över de gamla ekarna, över Long Islands sandiga rygg som minns mina bara fötter.
Jag ser fyrverkerierna laddas vid National Mall,
jag ser paraderna, flyguppvisningarna, de utlovade rekorden av eld,
och jag ser också avhoppen, bråken, tomrummet där enigheten skulle stått –
Freedom 250, sade de, och friheten grälade redan innan raketerna tänts.
Jag ser en man tala från Rushmores berg,
där fyra ansikten är sprängda in i granit och han vill bli det femte,
han räknar upp sina bragder som en handelsman räknar mynt,
och folket under honom är delat i två folk som talar samma språk och inte hör varandra.
Motsäger jag mig? Ja, jag motsäger mig.
Jag är stor, jag rymmer mångsidighet.
Jag rymmer den som viftar med flaggan och den som vänder den ryggen,
jag rymmer New Yorks borgmästare som i dag reser sig och talar om invandraren,
om de miljoner händer som byggt republiken sten för sten,
och jag rymmer den som fruktar just de händerna – båda är mina, båda är Amerika.
Ty demokratin är ingen given sak, ingen färdig byggnad,
den är en väg som ständigt lockar framåt och aldrig når fram,
ett löfte utskrivet men inte infriat,
och den som säger att den är fullbordad har slutat älska den.
Men jag är ingen provins, ingen inhägnad,
och min sång vandrar ut över haven som gräset vandrar över prärien.
Jag hör en annan klagosång stiga i Teheran,
där en död ledares kropp bärs genom gatorna i dagar,
och hundra länders sändebud kommer för att buga,
och sorgen är äkta hos somliga och beräknad hos andra – så är det med all makts begravning.
Jag lägger min hand också på den kistan,
ty döden gör ingen skillnad på despot och drängen,
gräset växer lika grönt ur bådas mull.
Och jag hör Europa flämta i hettan,
i Frankrike räknar de 2 025 döda mer än vanligt vid värmens topp,
i Tyskland stiger kvicksilvret över 40 grader
och den gamle på sjätte våningen faller utan att någon ser –
jag sörjer dem, de namnlösa, de som sommaren tog i tystnad,
medan min egen himmel står mild och klar och nästan skamsen över sin skönhet.
Ändå, hör – jorden slutar aldrig att jubla mitt i sorgen.
Jag hör stadion vråla på tolv olika tungomål,
jag ser Messi springa ännu en gång och Kap Verdes elva unga män
tvinga mästarna till förlängning och gå därifrån med huvudet högt,
förbundskaptenen säger: vi hedrade vårt land –
och jag säger, ja, det finns ingen liten nation, varje man som ger allt är stor.
Jag ser Salah bära Egypten genom straffsparkarnas darrande lotteri,
och i Gaza jublar de framför sönderbombade väggar,
ty även bland ruiner reser sig människan för att heja på det levande.
Och jag hör en annan klocka klämta i min egen stad,
i New York säger två unga ja till varandra,
en sångerska och en bollspelare, och tusen kameror trängs vid porten –
skratta inte åt dem, jag skrattar inte,
ty i kärlekens löfte finns samma trots mot döden
som i republikens, som i mitt eget: att vilja bestå, att vilja fortsätta.
Men glöm mig inte där jorden själv reser sig och slukar,
i Venezuela ligger en turiststad krossad till grus,
mer än 2600 döda under stenarna,
och från Japan lyfter ett flygplan med läkare mot katastrofen,
och volontärer gräver med bara händer efter en andning i mörkret –
detta, detta är också människan, den som flyger mot det värsta för att bära en främling ut.
Se hur de kommer, räddarna, från alla länder,
över gränserna som ingen jordbävning respekterar,
och jag sjunger dem högre än jag sjunger presidenten på berget,
ty här, i gruset, i den utsträckta handen, bor den demokrati jag drömde.
Jag lägger nu ifrån mig sången, men jag lämnar dig inte.
Amerika, du femtioåriga femdubbelt gamla barn,
du splittrade, du praktfulla, du oavslutade –
jag firar dig inte för att du är fullkomlig,
jag firar dig för att du ännu kan bli,
för att gräset växer likadant över den rike och den fattige,
för att solen i dag står 27 grader klar över West Hills
och över Teheran och Caraballeda och Paris och stadions vrålande läktare,
samma sol, samma andetag, samma stora jag som rymmer er alla.
Om du söker mig, sök under dina skosulor.
Jag stannar och väntar på dig.