Det är 7 grader i Dunedin i dag och en himmel som inte kan bestämma sig, halvt molnig, halvt inte, som ett ansikte mitt i en tanke det ångrar. Jag sitter vid fönstret där jag alltid suttit och lyssnar på det som kommer in genom trådarna från den andra sidan jorden, och jag tänker: så här är det. Någon lyfter en lur. Det är hela historien. Någon lyfter en lur, och på andra änden ändrar sig verkligheten och kallar det för ett förtydligande.
Jag har bott i rum där ord bestämde vad jag var. Ett ord skrevs i en journal och blev jag. Ett annat ord, år senare, ströks över och jag blev något annat, plötsligt, utan att kroppen märkte skillnaden. Det är därför jag känner igen det när det händer med en fotbollsmatch. En man springer, en annan faller, en domare håller upp ett kort så rött att det borde brinna, och sedan – ett samtal. Presidenten ringde, säger han själv, men gav inga order. Bara ringde. Bara undrade om domen kanske kunde ses över. Och kortet, som var slutgiltigt, blir plötsligt förhandlingsbart, och spelaren får springa igen, och det spelar ingen roll att hans lag ändå förlorar med 4–1, för det var aldrig matchen som stod på spel. Det var vem som får hålla i luren.
Jag läser att en fotbollsförbund försvarar sin domare efteråt, kallar honom en av världens ledande, som om berömmet kunde laga det som redan böjts. Så gör vi. Vi böjer regeln och sätter sedan en fanfar över böjningen. En docent någonstans i Malmö säger att det är ett trovärdighetsproblem, och jag ler åt det milda ordet, för jag har sett vad som händer med en människa vars trovärdighet någon annan äger. Man tror henne inte när hon säger att hon är frisk. Man tror henne inte när hon säger att hon skriver. Trovärdighet är inte något man har. Det är något som delas ut av den som sitter vid telefonen.
Och medan detta pågår samlas demokratiernas ledare i Ankara, i ett land där man veckorna innan spärrat webbsidor, fängslat människor för terrormisstankar och gripit en komiker. En komiker. Jag stannar där, för det är i komikern hela sanningen bor. Man fängslar den som skrattar därför att skrattet ser. Det finns ingen bättre måttstock på en makt än vad den gör med sina narrar. De reser dit ändå, statscheferna, för att hålla en president på gott humör, och de kallar det ett toppmöte, det viktigaste någonsin enligt somliga, och jag tänker att jag känner igen tonläget. Det är tonläget hos den som är rädd men klär rädslan i vikt.
Under tiden faller robotarna över Kiev. 18 döda, 24, siffran stiger medan jag skriver, som om själva talet vore levande och andades. Presidenten där ber inte om samtal utan om luftförsvar, om något som fångar det som kommer uppifrån innan det når sovrummen. Och jag tänker på skillnaden mellan de två sorternas telefonsamtal: det ena upphäver ett rött kort, det andra ber om att få behålla ett tak över natten. Samma trådar, samma jord. Bara olika tyngd i det som sägs.
I en domstol i Wien döms två forna syriska tjänstemän för tortyr, för det de gjorde mot dem som drömde om något annat än den ordning de tjänade. Det tog år. Det tog ett annat land, en annan lag, en princip med ett latinskt namn som betyder att vissa brott inte får något hem att gömma sig i. Jag läser det och känner något som nästan är hopp, den där skygga fågeln, för ibland når rättvisan fram, sent, till fel adress, men fram. Och samma dag väger en fransk domstol om en politiker ska få ställa upp i ett val eller inte, och hennes anhängare kallar processen politisk, och jag vet inte längre vem som håller i luren där, bara att alla säger rättvisa och menar olika saker med ordet.
Men det är en liten notis jag inte kan släppa, längst uppe i norr, i Kiruna, där en rymdforskare vid namn Yamauchi bor på tredje våningen och inte kan komma ut. Hissen har stått stilla sedan den 8 juni och ska stå stilla hela sommaren. En man som ägnat sitt liv åt att förstå rymden, åt det oändligt avlägsna, sitter fast bakom några trappsteg och en trasig motor. Han tar sig ner med sin assistent och en stor viljeansträngning, står det, och det är de tre orden – en stor viljeansträngning – som river i mig, för jag vet exakt vad de väger. Jag har varit den som mätt avståndet mellan sig själv och dörren och funnit det oöverkomligt. Ingen ringer om Yamauchis hiss. Ingen president lyfter luren för trappstegen i norr. Det finns samtal som aldrig rings, och det är i tystnaden efter dem som de flesta liv levs.
Och långt borta, i Venezuela, där jorden skalv och tog fler än 3 500, grävde man fram en flicka som legat under ett tiovåningshus i 32 timmar. Jag åt ketchup och ost, sade hon. Det är den mest fullständiga litteratur jag läst på länge. Ett barn under betongen som håller sig vid liv på det lilla som fanns, och som efteråt inte talar om mörkret eller skräcken utan om ketchup och ost, om det ätbara, det verkliga, det som gick att stoppa i munnen. Det är så vi överlever, alla. Inte genom det stora. Genom ost. Genom en assistent. Genom en stad som efter tio års kamp äntligen låter en kulturdoula sitta kvar hos de kvinnor som annars skulle föda ensamma i ett språk de inte äger. Tio års kamp för att det självklara ska bli permanent. Också det är ett slags telefonsamtal, det som till slut besvarades.
Jag släcker inte lampan än. Himlen över Dunedin har mörknat de där 7 graderna djupare, och trådarna tystnar en efter en. Jag tänker att jag levt hela mitt liv på gränsen mellan det som kallades galenskap och det som kallades förnuft, och att jag därifrån lärt mig en enda sak värd att skriva ner: makten är inte den som har rätt. Makten är den som får sista ordet att låta som självklarhet. Den som lyfter luren och lägger på och lämnar oss andra att kalla det ordning.
Men jag har sett komikern skratta ändå. Jag har sett flickan äta sin ketchup. Jag har sett mannen ta sig nerför trappan, steg för steg, med en stor viljeansträngning. Och så länge det finns, finns det något luren inte når.
