Kublai Khan äger ett atlas där varje stad ritas två gånger: en gång som den ser sig själv, en gång som den ser ut från himlen. Den sjätte juli bad han Marco Polo läsa högt ur den sida där alla städer existerar samtidigt, som om en enda dag vore ett rum med många fönster. Venetianaren lät fingret vandra och sade: hör på, herre, för i dag talar kartan mer än vanligt.
Först kommer staden Ferai, som lever av att sörja. Dess torg fylls av människor som ropar på hämnd över en man de lade i jorden, en gammal ledare som dödades i februari och vars son, den utsedde efterträdaren, ingen har sett till på begravningsplatsen. Mitt i Ferai reser sig en helgedom som byggts i nästan 40 år utan att bli färdig – pelarna står, men taket är en tanke som staden aldrig lyckats tänka till slut. Invånarna kallar det ett tempel; en resande ser en ställning. Så avslöjar en stad sig alltid: inte i det den fullbordar, utan i det den låter stå ofärdigt medan den sörjer.
Sedan kommer staden Adelma, som brinner varje natt och byggs upp varje morgon. Den sjätte juli föll delar av ett bostadshus samman under ryska raketer, och minst åtta människor låg kvar under stenarna medan grannarna grävde med bara händer. Dagen efter samlas kungar och generaler till ett toppmöte några gränser bort för att tala om hur Adelma ska skyddas. Marco Polo anmärkte: det egendomliga med denna stad, herre, är att den bombas natten före mötet där man diskuterar dess säkerhet, som om elden och ordet vägrar dela samma klocka.
Kejsaren rynkade pannan, och Polo vände blad till en ljusare färg.
Nu kommer staden Bersabea, som tror att lyckan bor uppe i himlen. Den sjätte juli hällde hundratusen människor ut på gatorna för att ett litet land i norr hade slagit ett stort land i söder med 2–1, och en storvuxen anfallare gjort båda målen. På andra sidan jorden lade en berömd spelare av sig landslagströjan efter förlusten och sade att det var slut. I Bersabea firar man som om glädjen vore en byggnad man äntligen fått nyckeln till; men den som bor där vet att glädjen är ett tält, resligt och vackert i kväll, hopvikt i morgon. Ändå, sade Polo, är det kanske den ärligaste av alla städer, för den låtsas aldrig att festen ska vara.
Så kommer den stad som saknar namn, ty den byter namn varje gång någon ringer. Där räckte det att en mäktig man lyfte luren och talade med idrottens överste för att en avstängd spelares röda kort skulle lösas upp i luft, och laget han spärrats ur protesterade förgäves. I denna stad står regler skrivna på vatten. Den som håller örat mot marken hör inte lagar, bara samtal. Kejsaren, som själv styrde riken med ett ord, teg länge vid denna sida.
Vidare ligger staden Argia, byggd på varningar man valde att inte höra. Under den ligger jord som skalv, och husen som staten rest åt de fattiga rasade i somras när marken vred sig, precis som geologerna sagt i åratal att de skulle. Nu räknar Argia sina döda till över 3 000 och sina hemlösa till 17 000, och en idrottsarena har blivit hem åt dem som inte längre har något tak. En stad, sade Marco Polo, kan mätas inte i sina torn utan i avståndet mellan det den blev varnad för och det den ändå gjorde.
Till sist kommer Ottavia, den tunna staden, vackrast av alla och därför grymmast. Dess tak är av zink och lyser som fiskfjäll i solen, men i sommarens hetta – 40 grader mätte de på gatan – förvandlas skönheten till en ugn, och de som bor högst upp under de historiska taken kokar i sina rum. Ottavia straffar sina invånare med precis det som gör resenären lycklig: dess ljus, dess linjer, dess ålder. Skönheten här är inte en gåva utan en räkning som betalas av dem som bor överst.
Kejsaren slöt atlaset och frågade: vilken av dessa städer är verklig?
Marco Polo svarade att det var fel fråga. Ferai och Bersabea, Adelma och Ottavia är inte sex städer utan en enda, sedd genom sex fönster på samma morgon – sorgens fönster, glädjens, eldens, hettans. Den som firar i det ena hör den som gräver i det andra, om han bara öppnar rutan. Att teckna dem tillsammans är det enda sättet att teckna dem sant.
Och medan han sade detta satt en man vid ett bord i en liten stad vid det liguriska havet, där juliljuset ligger tjockt och salt över palmerna och trädgårdarna klättrar mot bergen. Han hade ritat alla dessa städer på ett enda ark, för att se om lättheten kunde bära den tunga väven – om man kunde föra nålen genom det tunga tygets öga utan att tråden brast. Han lade ifrån sig pennan. Utanför fönstret var havet stilla. På sidan var världen inte det.
