Det regnar i utkanten av Reykjavik denna morgon, en skur som driver in från havet och lägger sig som ett grått lakan över taken, och termometern står på 10 grader som den brukar göra när sommaren inte riktigt kan bestämma sig. Det är ett väder som lär en människa tålamod, och tålamod är kanske det enda de mäktiga aldrig lärt sig. Ty medan skuren faller här, faller något helt annat längre söderut, och det är inte regn.
Där borta, över Hormuzsundet och över städer vars namn de flesta islänningar aldrig behövt uttala, brinner himlen. En amerikansk president har förklarat att det stillestånd han själv nyss prisade nu är över, och natten har fyllts av explosioner i Iran och av vedergällning mot baser i Kuwait och Bahrain. Han säger att det kan bli mycket värre. Det är en märklig sak med de stora männen: de talar om kriget som om det vore ett väder, något som kommer och går utan att någon bär skulden, och de förvånas alltid över att havet stiger när de själva har öppnat dammluckorna.
Och i Teheran begravdes samma vecka en gammal man, en högste ledare, och miljoner följde honom till graven under ett kvävande sorgens tryck. Så går det till bland de mäktiga: den ene faller och massorna gråter, den andre reser sig och massorna jublar, och ingen frågar de fattiga vad de egentligen ville. En saga behöver alltid en kung, men den handlar sällan om honom. Den handlar om drängen som stod vid grinden och såg kungen rida förbi och sedan gick tillbaka till sina får.
I Ankara hade de andra kungarna samlats, de som kallar sig ett förbund. Den amerikanske presidenten grälade och förolämpade sina bundsförvanter, kallade dem otacksamma och snåla, och när mötet var slut var allt plötsligt "love" igen, som han uttryckte det. Ukraina fick löfte om att självt tillverka de missiler som ska skjuta ner andra missiler, och en sekreterare vid namn Rutte prisade enigheten med den tillfredsställelse som endast den känner vilken lyckats undvika ett gräl utan att lösa det.
Det ligger något nästan komiskt över allt detta, om man ser det från en klippa i norr. Ty här sitter Island, som är den enda medlemmen i hela detta väldiga förbund som saknar en armé – en nation utan en enda soldat, mitt i en allians av vapensmeder. Vi har inga kanoner att skryta med och inga generaler att skicka. Vi har fisken, får, och ett språk som är äldre än de flesta av deras stater. Och kanske är det just från denna vanmakt man ser klarast: den som aldrig kunnat höja ett svärd genomskådar lättast dem som ständigt viftar med sina.
Ty vad är egentligen skillnaden mellan stormakternas teater och sagornas gamla blodshämnd? I sagorna dräpte man en granne för en hövolm eller en förolämpning, och ätten svarade med dråp, och så fortsatte det tills hela dalen låg öde. Vi kallade det barbari och skämdes. Nu gör supermakterna detsamma över halva jordklotet, kallar det strategi, och håller presskonferens efteråt.
Men medan de stora räknar sina missiler räknar andra sina döda. I Venezuela har jorden själv rest sig mot människorna, och efter skalven har dödstalet stigit till 3 685, medan omkring 50 000 fortfarande saknas under bråten. Där gräver folk med sina bara händer i rasmassorna efter sina anhöriga, rädda att myndigheterna ska riva husen innan kropparna räknats. Det är en syn så gammal som mänskligheten själv: den lilla människan som böjer sig över gruset och letar efter en hand hon känner igen. Ingen president kan trösta henne, och ingen allians kan gräva åt henne. Hon gräver ensam, och det är i denna ensamhet som hela mänsklighetens värdighet vilar.
Och medan jag tänker på detta kommer jag att tänka på ett annat slags mod, det som inte behöver kanoner. I Storbritannien har en kung postumt benådat en kvinna vid namn Ruth Ellis, som hängdes 1955 som den sista kvinna landet någonsin avrättade. Det tog 70 år för de mäktiga att erkänna att de hade fel, och kvinnan har varit död hela tiden. Så långsamt mal rättvisans kvarnar när de mal alls. Men de mal, och det är kanske det enda tröstande i denna historia: att sanningen är envisare än makten, och överlever den.
Ty det är alltid de små som bär sagan vidare. I Sverige läser jag om en man de kallar David, 35 år gammal, som en gång sålde narkotika och tillhörde ett av dessa gäng som staten inte förmår besegra med hela sin apparat. Han lämnade det. Få lyckas, sägs det, men han gjorde det, och han säger att alla förtjänar en andra chans. Det finns mer sanning i den meningen än i allt vad Ankaras kommunikéer rymmer. Ty en människa som vänder om är ett större under än en missil som träffar, och det byggs inga monument över den som slutade göra ont.
Och det finns en flicka också, Milly Gudding, 8 år gammal, från en plats som heter Molkom, och hon har klättrat upp för Kebnekaise via den svåraste leden, över glaciär och med rep. Hon berättade att hon tänkte att det nog skulle bli väldigt jobbigt. Och sedan gjorde hon det ändå. Det är hela livets hemlighet inrymd i ett barns mening: man tänker att det ska bli jobbigt, och man går ändå.
Där sitter de, alltså, de stora männen med sina missiler och sina möten och sin evighetslånga oförmåga att lära sig något. Och här nere går ett barn uppför ett berg, en man lämnar sitt mörker, en kvinna får upprättelse sjuttio år för sent, och ett folk utan armé kokar sitt kaffe och ser regnet driva in över taken. Sagan har alltid vetat vilka den handlar om. Det är inte kungarna. Det var det aldrig.
Skuren drar vidare. Om en stund ljusnar det kanske. Här uppe lär man sig att inte lita på det, men att hoppas ändå.
