I Bsharri, där jag föddes, står solen i dag klar över cedrarna, och luften är mild som en hand mot pannan – 23 grader, och himlen utan ett moln. Men jag har lärt mig att den vackraste morgonen kan vila ovanpå den djupaste natten, så som ett leende ibland vilar ovanpå en gråt som ingen ser. Ty söderut från mina berg, bortom de vatten jag älskat sedan barndomen, sluter sig havet vid Hormuz som en strupe kring ett ord den inte längre vågar säga.
De säger att USA och Iran åter har växlat eld, att raketer har fallit och att 14 människor är döda sedan tisdagen. De begravde sin ledare i Mashhad medan bomberna föll, och de som bär honom till jorden vet inte om de själva får se en annan gryning. Och sundet, den smala port genom vilken världens olja andas, ligger nästan tomt: fartygen vänder, priset stiger, och människorna långt borta räknar sina mynt vid pumpen och undrar varför deras bröd blivit dyrare.
Hör mig: kriget är aldrig mellan länder. Kriget är alltid mellan en moder och den tomhet där hennes son en gång stod.
De mäktiga tror att de ritar gränser i sanden med sina flottor och sina fördrag. Men sanden lyssnar inte på dem. En president befaller att all handel med Spanien skall brytas, som om ett folk vore en dörr man kan slå igen. En annan begraver sin fiende och sin framtid i samma grav. De talar om artiklar och avtal, om Hormuz och om lojalitet – men jag har aldrig hört en drunknande människa fråga efter fördragets paragrafer.
Ty makten är den ensammaste av alla besättningar. Den som håller svärdet i sin hand kan aldrig hålla en annan hand samtidigt.
Och medan människan strider mot människan, brinner jorden av sin egen anledning. I södra Spanien, nära Almería, tog en skogsbrand tolv liv, och flera av dem fann man i sina bilar, där de sökt fly och funnit endast värmen som väntade dem vid vägens slut. I Venezuela ligger ännu tusentals under sammanstörtade hus: 3 889 döda räknar man nu, och de levande gräver med sina händer i en jord som redan svalt både deras hem och deras revolution.
Jag har sett hur naturen bär sina egna profeter. De lärda berättar att arter som under årtusenden funnit sinnrika vägar att överleva, grodor i öknen och snäckor i havets mörkaste djup, nu släcks ut, inte av någon storm eller torka, utan av människans hand som gräver där hon inte borde gräva. Vad hjälper det en varelse att ha övervunnit ökenens eld, om den till sist möter den eld vi själva tänder?
Er jord är inte er egendom. Ni är endast dess gäster, och en gäst som bränner värdens hus har glömt vad det vill säga att vara inbjuden.
Ni frågar mig om arbetet, ty även det faller sönder i dessa dagar. Volkswagen, det stora huset i Tyskland som gav bröd åt så många, talar nu om att stänga sina fabriker, och 120 000 människor ser sin morgondag darra som en låga i drag. De byggde bilar för en värld som var, och världen som kommer känner de inte längre igen.
Men jag säger er: arbetet är kärlek som blivit synlig. När ett folk mister sitt arbete mister det inte bara sitt mynt: det mister det sätt varpå det viskade sin ömhet till världen. Sörj därför inte maskinen som tystnar. Sörj händerna som inte längre vet vart de skall vända sin ömhet.
Och ändå, och här stannar mitt hjärta ett ögonblick, lever glädjen kvar bland ruinerna, envis som gräset mellan stenarna. I Frankrike jublar ett helt folk över elva män som jagar en boll; de vann mot Marocko, och en ung man vid namn Mbappé, som först missade och sedan lyckades, bärs nu på axlar genom Paris gator. Två länder, ett från Europa och ett från Afrikas norra kust, möttes i lek där andra möts i strid.
Men glöm inte, ni som jublar: i Gaza sörjer man en man vid namn Mohammed al-Wahidi, som samlade de fördrivna kring en skärm för att de skulle få se just detta mästerskap, en stunds ljus i mörkret. Han dödades på väg till en av matcherna, och med honom tre andra. Så nära ligger vår glädje intill vår sorg att de dricker ur samma bägare, och ingen av oss vet vilken klunk som är vår.
Barn av denna oroliga tid, låt mig säga er detta innan solen sjunker bakom mina cedrar:
Era ledare skall komma och gå som vindar över vetet. Deras krig skall skrivas i böcker och deras fördrag skall gulna. Men modern som väntar, arbetaren utan arbete, barnet som ser en boll rulla över en gata där i går en bomb föll – de är den verkliga historien, och den enda som himlen läser.
Ty jag har alltid sagt: ni är bågarna från vilka era barn sänds ut som levande pilar. Se då till att bågskytten som spänner er inte spänner er för att döda. Se till att den kraft som böjer er böjer er mot ljuset och inte mot elden.
Solen står ännu klar över Bsharri. Låt oss förtjäna den.
