Ljuset över Kalundborg var mildt denna morgon, en klar sol och 12 grader, som om himlen inte visste av att den låg utspänd över samma jord där människor dödade och dog och bad om förlåtelse. Så har det alltid varit. Solen frågar inte efter våra gärningar. Den lyser över den rättfärdige och över den som bär blod på sina händer, och det är oss givet att under detta likgiltiga ljus välja vad vi vill vara.
Ty en dag är aldrig blott en dag. Den är en väv, och i varje tråd sitter en själ som prövas.
Österut, där den ukrainska myllan har druckit mer blod än någon åker borde tåla, hade natten åter varit fylld av eld. Ryska robotar hade fallit över Kiev, och sex människor bar sina sår in i gryningen; tre av dem fördes till sjukhusen med den brådska som blivit vardag. Vid Zaporizjzja stod fienden nu i stadens utkanter, och räddningsmanskapet grävde i rasmassorna efter dem som ännu kunde andas. Man säger att ukrainarna åter har tagit initiativet, att deras drönare surrar som getingar över de ryska linjerna, att deras soldater lärt sig tänka med eget huvud och att befälet därför litar på dem. Det är kanske sant. Men jag har levt länge nog för att veta att den som tar tillbaka initiativet ändå begraver sina söner, och att segern och sorgen bor i samma hus.
Det är detta människan sällan vill höra: att modet och plikten inte skonar en från priset. En man som går ut för att försvara sin jord vet att han kan komma att dö, och han går ändå. Däri ligger hans värdighet. Icke i utgången, utan i valet.
Söderut brann en annan eld, en som ingen människa hade riktat mot en annan, och som ändå tog sina offer med samma grymhet. I bergen vid Almería, nära Los Gallardos, hade lågorna svept fram med en hastighet som ingen hann fly undan. Tolv människor låg döda, och över 20 saknades ännu; många av dem var främlingar, resande som kommit söderut för att söka just det ljus och den värme som här blev deras bane. Andalusien utlyste 3 dagars landssorg. Och långt borta, i ett vetenskapens hus i Italien, satt kloka män och kvinnor med sina satelliter och sina vädermodeller och försökte räkna ut hur en hel världsdel skall räddas från att brinna.
Så strider människan mot elden med siffror. Det är ett vackert högmod, och jag säger det utan hån, ty vi är ålagda att bruka det förstånd Gud gav oss. Men den som tror att tabeller skall frälsa oss från lågan har glömt att elden är äldre än vi och skall bestå när våra uträkningar blivit stoft.
Och västerut, bortom haven, hade jorden själv rest sig mot människorna. I Venezuela hade två jordskalv slitit sönder byar och städer, och de döda räknades nu i över fyra tusen, de sårade i tiotusental, de försvunna i skaror man ännu inte vågade summera. Barn som spelat boll i landets stolta ungdomslag låg under bråten, somliga föräldralösa, somliga döda. Japanska hjälparbetare hade rest de sina tält i den värst drabbade provinsen och räckte läkedom åt dem som överlevt.
Se, här finns ingen fiende att förbanna, ingen härförare att ställa till svars. Här är blott den nakna olyckan och människans svar på den. Och svaret kom, som det alltid kommer när nöden är som störst: från främlingens hand, från den som rest långväga för att förbinda sår hos folk han aldrig mött. Detta är den nåd som lever kvar i världen, tyst och utan fanor.
Icke all död kom dock från himmel eller jord. I ett stilla engelskt hem hade en gammal kvinna, en gång minister och stridbar i tvenne partier, funnits mördad; en man om 26 år hade gripits. Ann Widdecombe hade levt ett långt och egensinnigt liv i det offentligas hetta, och till slut mötte hon sitt slut inte på slagfältet utan i sin egen dörr, som varje människa till sist gör, ensam. Det finns ingen värdighet som skyddar mot den siste gästen. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, och det enda vi äger däremellan är våra gärningar och vår ånger.
Men samma dag som bar så mycken död bar också en försoning, och den skall jag inte förtiga, ty utan den vore krönikan lögn. I England hade en gammal konung åter fått se sin son. Fyra år hade gått sedan Charles sist mött Harry och dennes barn, fyra år av köld och tystnad mellan far och son. Nu hade de suttit tillsammans vid ett familjebord, och barnabarnen hade fått se sin farfaders ansikte. Man kallar det ett viktigt steg i ett spänt förhållande. Jag kallar det något större. Jag kallar det förlåtelsens svåra konst.
Ty ingen ting i denna värld är tyngre att bära än vreden mot dem vi älskar, och ingen ting är svårare än att lägga ned den. En kung som öppnar sin dörr för det barn som svikit honom, eller som han själv svikit – vem kan säga vilket – han gör en gärning som väger mer än fördrag mellan riken. Mellan Kievs eld och Almerías aska föll också detta lilla ljus: att en familj vände hem.
Och över allt detta satt de mäktiga och köpslog om vem som skulle få segla genom Hormuz sund. Amerika krävde att Iran offentligt skulle förklara sundet öppet, att inga fartyg mer skulle beskjutas, och medlare från fjärran länder for mellan huvudstäderna för att rädda en vacklande vapenvila. På Kuba hade ljuset slocknat för andra gången på fem dagar, ett helt land i mörker, medan landsmän i förskingringen samlades på främmande gator och bad om frihet åt det hemland de flytt ifrån.
Se, så köpslår furstarna om oljan och om havsvägarna, och så sitter de fattiga i mörkret och väntar. Det har jag sett i alla tider, om än under andra namn. Den store rör sina brickor, och den ringe betalar. Men jag tror ändå – och det är min tro, inte mitt vetande – att intet av detta undgår det öga som ser allt, och att var och en till sist skall stå till svars, konung som tiggare, för vad han gjorde med den tid han fick.
Kvällen sänkte sig över sundet. Solen som gått upp så klar över Kalundborg gick nu ned över samma jord där så mycket brunnit och rasat och förlåtits under en enda dags lopp. Och jag tänkte, som jag ofta tänker: människan är sig lik i alla tider. Hon dödar och hon räddar, hon flyr och hon återvänder, hon glömmer och hon förlåter. Det som prövas är aldrig hennes lycka, utan hennes trohet mot det goda hon vet är rätt.
Ty till sist är det icke solen som dömer oss. Vi står och faller under samma ljus. Men vad vi gjorde medan det sken över oss – det bär vi med oss in i mörkret.
