Ett vardagsrum i en våning högt över New York. Sen kväll, långt lidet. Genom de öppna fönstren kommer ingen svalka, natten står stilla och klar, 23 grader, ingen vind. Från gatan nedanför stiger ljudet av en folkmassa som firar något; ett jubel, en sång på ett språk som inte är deras eget. En RADIO glöder svagt i ett hörn. FADERN, en åldrad man som en gång var något stort, sitter med ett glas i handen. MODERN rör sig utmed väggarna som om hon sökte en dörr som inte längre finns. SONEN, blek, för ung för sin trötthet, står vid fönstret.
SONEN: Hör du dem, far? De sjunger där nere. Hela kvarteret har samlats framför en skärm för att se elva män i England jaga en boll över en gräsmatta i Miami. En pojke vid namn Bellingham gjorde två mål, och nu gråter främlingar av lycka på vår trottoar. (han vänder sig om) Samma timme släppte vi bomberna över Iran.
FADERN: (utan att lyfta blicken) Låt dem sjunga. En man ska ta sin glädje där han finner den, för den kommer sällan och stannar aldrig. Jag har spelat kungar för fulla salonger som inte visste att teatern brann.
SONEN: Hormuzsundet är stängt. Revolutionsgardet säger tills vidare – som om ett hav kunde stängas som en dörr. Våra fartyg svarar med eld mot hamnstäderna. Bandar Abbas. Chabahar. Namn ingen här kan uttala, och i morgon kommer ingen minnas dem. (han skrattar kort, utan glädje) Vi går in i det, far. Igen. Med samma tunga steg som en man går mot sin egen grav och kallar det plikt.
MODERN stannar. Hennes händer rör sig i luften, formar något osynligt.
MODERN: Det luktar hav i natt. Känner ni det inte? Saltet. När jag var flicka trodde jag att havet var oändligt och gott. Att man kunde lägga allt man förlorat i det och det bar bort det. (hennes röst blir tunnare) Nu bär det bara krigsfartyg. Och de kommer aldrig hem tomma. De kommer hem fulla av det de gjort.
FADERN: Mary. Drick ett glas och kom och sätt dig.
MODERN: Jag rör det inte. (en paus, hennes ögon någon annanstans) Jag läste om en pojke i dag. I Venezuela, under stenarna. Fastklämd i 17 dagar efter jordbävningen, 9 år gammal, och de tror att han lever ännu. Fadern hörde hans röst genom rasmassorna sedan räddningsmanskapet gett upp och gått. (hon vänder sig mot dem) I 17 dagar i mörkret, och han talar fortfarande. Över 4 300 är döda där. En hel stad har fallit ner i jorden. Men han talar. Det är det jag inte kan bära – inte de döda, utan rösten som vägrar tystna.
SONEN: Och ingen sjunger för honom.
MODERN: Nej. Ingen sjunger för honom.
Tystnad. Jublet från gatan svämmar in igen, obarmhärtigt muntert. RADIONS röst mumlar om en tyfon, Bavi, som dragit in över Kinas kust, om 1,7 miljoner människor drivna från sina hem. FADERN reser sig tungt och stänger av den.
FADERN: Jag orkar inte höra mer väder. Det är alltid samma väder till slut. Stormen kommer, huset står eller faller, och de som byggde det är redan borta. (han fyller sitt glas) Min far byggde ingenting som varade. Jag byggde ingenting som varade. Och du, min son, kommer att stå i ruinerna och undra vem som lät det ske.
SONEN: Jag vet redan vem, far. (han går närmare) De kallade flera av Times reportrar till en domstol i går. Inför en storjury, för att de skrev om presidentens flygplan, om att det saknar det som ska skydda en mänsklig kropp mot en missil. Nu ska de tvingas vittna mot sin egen penna. (bittert) Så tystnar en republik. Inte med ett skott. Med en kallelse. Med ett papper i handen på en tjänsteman som ler.
FADERN: Papper. (han ler sorgset) Jag har spelat i pjäser om tyranner hela mitt liv. De hade alltid kronor och svärd. Ingen skrev en pjäs om mannen som dödar friheten med en stämpel och en blankett. Det vore för tråkigt för scenen. Och ändå är det så det görs. Det är alltid så det görs.
MODERN har åter börjat vandra. Hon stryker med handen längs väggen som om hon läste något skrivet där som bara hon kan se.
MODERN: Vi var en gång ett ungt land. Minns ni det? Ett land som skulle bli annorlunda. (hon stannar vid fönstret, ser ut över den klara, ljumma natten) Nu är vi en familj som ätit upp sig själv inifrån. Som min. Som allas. Vi sitter i det stora huset och dricker och ljuger och kallar det kärlek, och utanför faller världen. Iran. Venezuela. Havet fullt av fartyg. Och vi ser på fotboll för att slippa se varandra i ögonen.
SONEN: Mor –
MODERN: Nej, låt mig tala. En gång i mitt liv vill jag tala klart. (hon vänder sig mot dem, och för ett ögonblick är hon ung igen, innan dimman kommer) Ingen av oss valde det här. Det är det som är tragedin, förstår ni. Ingen vaknade en morgon och beslöt att förstöra allt. Vi bara – gled. Steg för steg, glas för glas, krig för krig, och varje steg kändes nödvändigt just då. Och nu står vi här och det är för sent, och natten är så klar att man kan se hur långt vi har fallit.
En lång tystnad. FADERN sätter sig igen. SONEN sjunker ner i en stol. Jublet från gatan har tystnat nu; firandet är över, folket har gått hem. Kvar är bara staden, andlös och varm, 23 grader och stjärnklar.
FADERN: (lågt, nästan för sig själv) Dimman kommer strax. Den kommer alltid in mot morgonen, även en natt som denna. Man ser den inte förrän den är över en. Och då är det ingen som längre minns hur det var att se klart.
Han lyfter sitt glas mot det öppna fönstret, mot den sovande, brinnande världen där ute. Ridå faller inte. Det finns ingen ridå. Bara natten, som fortsätter.