Mitt sinne bär mig att förtälja hur gestalter övergår i nya kroppar. I gudar, hjälp mitt värv, ty det är ni som vållar dessa skiften, och led min sång i obruten tråd från världens första morgon till denna, den trettonde dagen i Julius månad år 2026.
Jag skriver detta från Sulmo, dit min själ ständigt återvänder om än min aska vilar vid det kalla Svarta havet. Solen står klar över mina fäders dalar, och luften håller milda 13 grader – en morgon så vänlig att man knappt tror att samma sol ovan andra länder just nu förvandlar skogar till glöd. Ty så är gudarnas vana: att le mot en bygd och rasa mot en annan under samma välvda tak.
Betänk Phaethon, ynglingen som grep solens tömmar och satte jorden i brand. Jag trodde honom vara en saga. Men se hur elden i dessa dagar löper som då hans vagn störtade: i Spaniens heta söder ligger nu 13 människor bårna, och bland dem en åldrig kvinna av det brittiska folket, dragen halvt medvetslös ur en ravin med huden bränd. I Frankrike, i den skog vid Fontainebleau där kungar en gång jagade hjort, sänker sig vattenbombande vingar mot lågorna som Iris sänder regn. Ända upp i det svala Sverige, där jag föreställt mig evig fukt, ropar deras siare om yttersta brandfara över halva riket.
Och i fjärran öster, i staden Bangkok, slog elden till där människorna sökte glädje och glömska. En krog vid namn Chatuchak blev till ugn på ett ögonblick. Av de festande flydde 72 genom själva lågorna; 27 av dem nådde aldrig ut, och drygt 60 bär nu märken i sitt kött. Så förvandlas ett skratt till aska mellan två andetag. Detta är Vulcanus sinnelag: han smider åt gudarna, men mot de dödliga sänder han samma eld utan att fråga vad de drömde.
Där eld rasar, dröjer sällan Mars långt borta. Vid det trånga sund som de kallar Hormuz, en tröskel av vatten så smal att en gud kunde stiga över den, trätar nu två stormakter om vem som råder. Persernas rike säger sig äga porten och slår mot främmande baser i öknens kungadömen; det västerländska imperiet svarar med nya slag mot persernas städer och svär att sundet står öppet. Och medan härskarna tvistar om en vattenspegel stiger oljans pris med drygt 4 procent, ty köpmännen förnimmer alltid fruktan före furstarna erkänner den. En gammal man i FN:s höga säte höjer sin röst som en maktlös Nestor och ber dem båda hejda sig. De hör honom icke. Har någon någonsin hört den som manar till besinning mitt i vredens rus?
Men mäktigast av alla förvandlingar är den som Proserpinas make råder över, han vars rike ingen lämnar. Ty döden är den enda metamorfos som saknar återvändo, och den fällde i dessa dagar de höga likaväl som de ringa. En senator i väster, känd för sin hårda hand mot Persien och sin lust till krig, föll plötsligt undan, icke av svärd utan av en brusten åder i sitt eget bröst, 71 år gammal. Den som ivrat för andras eld släcktes själv i tysthet. Och i öknens rika land lade sig en furste till ro, han som en gång med list tog makten från sin fader och förvandlade en karg halvö till en gasrik jättes boning; nu är han 74 år och stoft, och hans skapelse består medan han förgår. Så gäckar ödet varje byggmästare: verket lever, mästaren dör.
Även tronernas ordning skiftar utan att blod flyter. I det plågade Ukraina byter fursten sina rådgivare som en orm ömsar hud, och hans främsta minister träder åt sidan medan lyckan för en gångs skull vänder krigarna en vänlig kind.
Dock, o läsare, tro icke att gudarna endast river ned. Ibland förvandlar de smärta till skönhet, som då Daphne blev till lager i Apollos famn. På Britanniens gräsvallar, i staden London, vann en yngling från Italien – blott 24 år – för andra gången i rad den krans som segern skänker. Se, sade jag icke att lagern förblev Apollos älskade träd? Ännu kröner det de snabbaste och de starkaste, ett grönt minne av en flykt som blev odödlig.
Och i österns rike Kina bjöd himlen upp till en annan uppvisning av sin makt: en storm så väldig att nära två miljoner människor drevs från sina hem, som fordom Deukalion och Pyrrha flydde den stigande floden. Skolor stängdes, vägar tömdes, och ett helt folk böjde sig för vindens vilja. Ty vad är dödliga mot den som rör vid haven med sin lillfinger?
Jag har levat länge nog att veta att intet varar. Jag såg ett kejsardöme kalla sig evigt; jag såg mig själv förvisas från allt jag älskade med ett pennstreck från en furstes hand. Därför förvånar mig ingenting i denna dag av eld och vatten och plötslig död. Allt flyter, sade en vis före mig, och intet består i samma form. Städer brinner, härskare faller, sund byter herrar och ynglingar krönas, och över Sulmos milda dalar står solen likväl klar, som visste den ingenting om allt detta.
Kanske vet den det också. Kanske ler den blott, som gudar ler, åt de dödliga som tror att just deras stund skall bli den enda som aldrig förvandlas.