Sjung, du min blinda sång, om makten som
i vår tid åter griper efter världens
grundvalar, och om mannen som i väst,
föga olik den fallne ärkeängeln,
för fjärde natten över Iran släpper
sin eld och lovar mer: att välta broar,
att släcka kraftverk, att med lyftad hand
befalla mörkret ned på mänskors städer.
Se, detta är den gamla frestelsen –
att stå på höjden och betrakta allt
som lyder, och att kalla lydnad frihet.
Ur Pandemonium reser sig en röst:
det skall fortsätta tills jag säger stopp.
Vid Hormuz, det där trånga sund där haven
tvingas gå genom nålsögat, har flottan
å nyo dragit bommen för. Ett folk,
som förr tog tull för seglatsens beskydd,
har dragit tillbaka sitt krav på lösen –
ej av barmhärtighet, blott av den insikt
att den som ej förmår att sluta krig
förmår ej heller sätta pris på det.
Två tankfartyg har brunnit; över Gulfen
har basers murar skakat. Och de vise
som räknat månaderna finner fyra
förflutna sedan svärdet först drogs ut,
och ingen båge spänd som ännu släppt
sin pil mot fredens obeträdda strand.
Långt norrut, där Odessas hamnar ligger,
har natten skördat tre. Ett civilt skepp
och tvenne handelsfartyg sänktes ned
i samma svarta vatten som förr bar
vete till svultna munnar. Och i söder,
vid Azovska sjön, har hundra fartyg samlats
likt boskap trängd mot slaktarns port, förföljd
av den de själva jagat. Så går kriget:
den som slår ut blir slagen; den som binder
blir bunden; och det hjul som Gud lät rulla
kväser till sist envar som grep dess ekrar.
Men medan stormaktshänder river ned,
förbränner en förtärande låga Spaniens
förtorkade kullar. Sju från England döda,
och tolv av tretton främlingar i landet –
så säger myndigheterna – har fallit
för elden där de sökte blott en sommar.
Ty detta är den nya tidens under:
att helvetet ej väntar under jorden
men reser sig ur torkans spruckna mark
och möter oss i semesterns paradis.
17 grader står det denna morgon
i mitt eget London, himlen klar och sval –
en nåd så oförtjänt att den beskämmar,
när grannens vingård brinner mot en himmel
lika blå som min, och lika likgiltig.
Och Kuba, ön i väster, står i mörker
för tredje gången denna korta månad.
Dess nät har fallit; ljuset som en gång
skön prydnad var åt människornas möda
har slocknat över miljoner, och de sitter
i samma natt som jag har suttit i
allt sedan synen lämnade mitt öga.
Jag känner denna natt. Jag vet dess längd.
Den lär oss att det inre ljuset är
det enda som ej någon strömbrytare,
ej någon fiende, ej någon fyrste
förmår att släcka – om vi vårdat det.
Se sedan, under all den himlens vrede,
hur mänskan ändå spelar sina spel.
I Dallas föll det stolta Frankrike
för Spaniens list, tvenne mål mot intet,
och den som drömt om tredje raka finalen
fick vandra hem med aska i sin mun.
Så leker vi vår bollek under åskan,
och 24 män på klippt gräsmatta
förmår för 90 minuter dölja
att samma jord i sunden står i brand.
Jag dömer icke leken. Även den
är mänsklig, och det mänskliga är heligt
just där det trotsar mörkret med ett skratt.
Och än en fråga, mig särskilt nära, väcks:
i väster stämmer boktryckarna den
som lärt en maskin att sluka deras verk,
att äta böcker som en kvarn tar säd
och mala fram en röst som ingens är.
Jag som ej såg min egen skrift, men dikterade
rad efter rad i mörkret till en penna
av kött och kärlek – dotterns tålamod –
jag undrar vad det blir av diktarns själ
när tanken skördas utan att den tänkt,
och orden ställs på rad av det som aldrig
har känt en enda av de kval de bär.
I öster fryser man till slut sitt bygge
av dessa hungermöllor; New Yorks land
har stängt sin dörr ett år, av fruktan för
den törst på ström och vatten dessa väckt.
Så kämpar även här civilisationen
med pelare den rest men ej kan bära.
Till sist: i staden vid det stora havet
i väster såldes benen av en ödla
som gick på jorden 67 miljoner
år före Adam – dyrast av dem alla,
en kung bland kräldjur, huggen ned av tiden.
Betänk det, furstar, ni som denna natt
befaller eld mot broar. Även jätten
blev damm och auktionsklubbans lätta byte.
Den som vill riva ned civilisationens
pelare bör minnas Samson: när han grep dem
och böjde ryggen, föll det tunga taket
ej blott på fienden – på honom själv.
Så slutar denna sång, du blinda diktare,
där den ock börjat: vid den fråga ingen
av dagens mäktiga tycks vilja ställa –
om friheten blir större av att andra
berövas sin, om ljuset tänds av mörker,
om paradiset återvinns med svärd.
Det gör det ej. Det visste jag som förlorat
båd synen och en revolutions förhoppning,
och skrev ändå att sinnet är sin egen
plats, och i sig av helvete kan göra
en himmel, och av himlen helvete.
Ty ingen mur, ej någon flottas bom,
ej någon eld mot fjärran kraftverk kastad,
kan hägna in det hjärta som beslutat
att vara fritt; och ingen seger vunnen
med brända broar varar mer än röken.
Välj då, ni som har ögon, medan natten
är ung och elden ännu ej har nått
den bro som bär er egen återväg.