Det finns dagar som inte inträffar en enda gång utan som återkommer, och den fjortonde juli är en sådan dag, ty medan jag denna morgon under en himmel av den där genomskinliga och nästan overkliga klarhet som meteorologerna med sin torra vokabulär nöjer sig med att kalla clear, och som skänker Paris dess 22 grader liksom en gåva vilken ingen bett om, hörde de första smällarna på avstånd, och jag visste inte, under det ögonblick som föregår all kunskap och som därför är det renaste vi äger, om det var fyrverkeripjäserna som prövade sin röst inför kvällens ceremoni eller om det var något annat, något som staden i tio år lärt sig att frukta.
Ty ingen som levde då har glömt, och den som säger sig ha glömt ljuger inför sig själv med den ömma grymhet varmed vi behandlar just de minnen som gör mest ont, att det för tio år sedan, en natt lika ljum som denna, satte sig en man bakom ratten på en lastbil och körde in i den lyckliga folkmassan på Promenade des Anglais, och att 86 människor dog innan de hunnit förstå att kvällen som skulle bli en fest redan hade upphört att vara en kväll och blivit ett datum, en av dessa punkter i tiden kring vilka hela livet sedan ordnar sig som järnfilspån kring en magnet.
Jag har alltid trott att det förflutna inte ligger bakom oss, som vägen ligger bakom den resande, utan bredvid oss, i ett angränsande rum vars dörr en doft eller ett ljud plötsligt slår upp; och när jag i tidningen läste att man ännu i dag, efter ett decennium av utredningar och rättegångar, inte vet vad som låg bakom ondskan den kvällen i Nice, kände jag att det är just detta som är fasansfullt, inte att ondskan finns, ty det har vi vetat sedan barndomens första besvikelse, utan att den vägrar att förklara sig, att den förblir stum som en sluten dörr bakom vilken vi anar ett rum men aldrig får se det.
Och medan jag tänkte detta fortsatte smällarna, men nu från en annan del av världen, ty i öster bombar Amerika för tredje natten i rad ett land vars namn, Iran, i tidningsspalterna reducerats till en geografisk olägenhet, ett sund som heter Hormuz genom vilket fartygen inte längre får passera utan att erlägga en avgift på 20 procent, som om kriget vore en tullstation och döden en handelsvara; och jag tänkte att det finns en fruktansvärd symmetri i detta, att krigets upprepning natt efter natt liknar minnets egen upprepning, den oändliga cirkel i vilken vi återvänder till samma förlust utan att någonsin lyckas göra den ogjord.
Söder om Paris, i den skog vid Fontainebleau där kejsaren en gång tog avsked av sitt garde och där jag som ung föreställde mig att tiden stod stilla under de höga bokarna, brinner nu över 1 000 hektar, och 900 människor har lämnat sina hem, och tågen står stilla; och längre bort, i Spanien, har en eld svept genom en by och tagit med sig, bland 13 döda, en fransk kvinna som denna morgon förvandlades från en levande varelse med minnen och vanor och en särskild bild av världen till en siffra i en uppräkning. Det är sommarens grymhet att den så gärna brinner, att just den årstid som lovar oss den längsta ljusningen också är den som lättast fattar eld.
Men samma Frankrike som sörjer skall i kväll ställa sig upp och ropa, ty i Dallas möter landslaget Spanien i en semifinal, och den unge Kylian, om vilken tidningarna med en oro som anstår rapporter från fronten meddelar att han mår bra, skall springa över gräset inför miljoner ögon; och jag har alltid älskat och samtidigt en smula fruktat denna det franska samhällets förmåga att på en och samma dag hänge sig åt sorgen och åt jublet, att lägga en krans vid ett minnesmärke om morgonen och sjunga på gatorna om kvällen, ty det är kanske detta som är att leva, denna omöjliga samtidighet av allt.
På kvällen skall himlen över Seine fyllas av det ljus som firar en revolution, och de 22 grader som luften nu håller kommer att stå kvar länge, ty det är en av dessa sällsynta kvällar då värmen dröjer sig kvar som en gäst vilken inte förmår ta farväl. Och jag skall stå vid fönstret och se raketerna stiga, och jag skall veta att det inte är fyrverkerier jag ser utan tiden själv, det förgångna som ett ögonblick lyser upp och bländar oss innan det åter faller ned i mörkret varifrån endast minnet, denna trogna och opålitliga tjänare, förmår hämta upp det.
Ty allt återvänder, förlusten liksom festen, elden liksom vattnet som släcker den, och den fjortonde juli är inte en dag utan alla de fjortonde juli som varit och skall komma, hopvikta i varandra som sidorna i en bok vi aldrig blir färdiga med att läsa.