Det är en klar morgon över Main, luften står stilla vid 18 grader, och himlen är så genomskinlig att man kunde tro att skapelsen just vaknat oskuldsfull ur sin sömn. Men jag är gammal nog att veta att en klar himmel ingenting bevisar. Jag har sett den välva sig lika blå över slagfält som över bröllop. En gång stod jag öga mot öga med den man jag kallade världssjälen till häst, Napoleon själv, som trodde att han med kanoner kunde tvinga historien att lyda hans vilja. Han lärde sig, som alla erövrare lär sig, att viljan är stark men världen starkare.
Jag tänker på honom nu, ty det tycks mig som om hans skugga rider igen.
Sedan 6 dagar faller amerikanska bomber över Persien. De träffar broar, en flygplats, en järnvägsknut: infrastrukturen, civilisationens senor och blodkärl. Vid Hormuzsundet, den smala port genom vilken världens olja andas, bordas fartyg, och en energichef i Paris varnar att hela jorden bör vara orolig. Man har lovat detta folk att inga nya krig skulle föras, och se: det står redan mitt i ett. Deras egna kloka röster kallar det ett forever war, ett evigt krig, ett krig utan ände. Vilket förfärligt ord. Ett krig som aldrig tar slut är ju inte längre ett medel till någonting – det har blivit sitt eget syfte, en avgrund som svalt sin egen botten.
Ty se, detta är Fausts gamla frestelse, som jag i hela mitt liv sökte gestalta: människan som sluter förbund med mörkret för att vinna makt, kunskap, herravälde över tingen. Faust skriver under med sitt blod och tror sig ha köpt världen. Han märker för sent att det är han själv som blivit köpt.
Och över havet ser jag samma kontrakt tecknas i mindre bläck. En president stiger fram inför sin nation om natten, drar fram hemligstämplade dokument som skulle bevisa att Kina förgiftat hans lands val, och driver på nya lagar som skulle skänka hans eget parti fördel. Under tiden avslöjas att den man som skötte hans talarapparat, han som fick läsa orden innan de talades, lät sitt inre vetande förvandlas till 90 000 dollar på en marknad där man slår vad om framtiden. En liten Mefistofeles vid maskineriet, som insåg att den som känner manuskriptet i förväg äger en gud liten nog att sälja. Det stora och det lilla sveket bär samma ansikte. Alltid vill man veta mer än man borde, alltid vill man äga det som ännu inte skett.
I öster spelas ett annat, sorgligare drama. Ukrainas president har avsatt sin försvarsminister, den unge man som gjorde drönaren till ett vapen och moderniseringen till en religion. Folket samlas på gatorna utanför kanslihuset, ty de älskade honom, och nu strider de gamla generalerna mot den nya konsten, som de alltid gjort, som de alltid kommer att göra. Jag känner igen striden. Det nya andar mot det gamla, sonen mot fadern, och emellan dem krossas de tusen namnlösa. I ett land identifierar man nu de stupade med hjälp av deras minsta beståndsdelar, deras arvsmassa, ty deras ansikten är borta. En kvinna fick sin fästmans kropp åter först efter ett helt år. Se, där har ni vetenskapen i sin ädlaste och sorgligaste tjänst: den kan inte längre rädda de levande, blott ge de döda ett namn.
Och likväl – låt mig inte enbart klaga, ty det anstår inte en man som älskat livet så. Samma vetenskap som räknar de döda riktade i denna vecka sin blick mot himlen och fann, 49 ljusår från oss, en jordlik planet som bär en atmosfär omkring sig, ett hölje av luft där liv möjligen kunde andas. Där, mina vänner, känner jag åter det som jag i Faust kallade det eviga strävandet. "Wer immer strebend sich bemüht" – den som ständigt strävande bemödar sig, honom kan vi frälsa. Människan är sällsam: med ena handen bygger hon bomber som söndrar broar, med den andra sträcker hon sig mot en gnista liv på andra sidan tomrummet. Samma otillfredsställda hunger driver bådadera. Frågan är blott vilken av dess två söner hon lyssnar till.
I det fjärran Kina reser man broar i ett rasande tempo, världens högsta bland dem, och 32 000 till, för tusen miljarder kronor om året. Bygg högt, bygg storslaget, säger de, så möter vi framtiden. Jag beundrar dådkraften och bävar för högmodet, ty jag minns Babels torn, och jag minns att i Italien dömdes denna vecka en man till 12 års fängelse för en bro som störtade samman och tog 43 människor med sig i fallet. Varje bro är en bön och ett vågspel på samma gång. Människan bygger mot skyn liksom hon far mot stjärnorna, av samma trots, med samma risk att falla.
Och över Kanadas skogar brinner mer än 800 eldar, och röken driver ända till New Yorks gator, så att människor tillråds att stanna inne och inte andas den luft som är deras egen. Naturen, som jag i hela mitt liv dyrkat som den enda sanna gudomen, sänder sitt svar med vinden. Hon skriver inga lagar och håller inga tal. Hon bara stiger som rök över det som vi trodde oss ha erövrat.
Så sitter jag här vid mitt klara fönster, en gammal man i handelns och pengarnas stad, och de 18 graderna vilar milt mot rutan. Napoleon trodde att makten var målet. Faust trodde att kunskapen var priset värd. Bådadera bedrog sig, ty det enda som består är strävan själv, riktad mot ljuset och icke mot mörkret. Imperierna rider ut om morgonen och tror att jorden är deras. Men jorden, mina vänner, tillhör ingen ryttare. Hon vänder sig blott, tålmodig och blå, och väntar på att vi äntligen skall förstå vad en människa i grunden söker, och att det aldrig var makten.
Det grönskar ännu. Det är kanske det enda löfte som håller.