Det finns nätter då man förstår att kronologin är en lögn som klockorna kommit överens om att berätta, och den här var en av dem. Jag satt vid fönstret på Rue Martel med en skiva Thelonious Monk som gått i baklås på samma takt, och jag lät den gå i baklås, för det var precis så världen betedde sig utanför rutan: samma sekund om och om igen, i Atlanta, i Odessa, i Kiruna, i en skog söder om mig som brann utan att veta att den brann.
Först fotbollen, förstås, eftersom en argentinare aldrig börjar någon annanstans. Argentina slog England, 2–1, och de gjorde det på det enda sätt som är trovärdigt för oss: genom att förlora ända fram till minuten då förlusten skulle ha varit ett faktum, och sedan vägra. Jag tänkte på Maradonas gamla hand, på 1982, på allt det som fotbollen bär utan att be om lov. Och när mina landsmän sedan höll upp en banderoll – Las Malvinas son argentinas – kände jag hur en gammal splinter i bröstet vred sig. Det är 44 år sedan det kriget, och ändå är det inte över, det är bara utspätt i tid, som Monk-plattan, samma ackord i evighet.
Men jag lovade er att kronologin var en lögn, och nu måste jag bevisa det.
För medan Buenos Aires dansade på gatorna i sitt lätta regn – 16 grader, säger termometern jag inte har, molnen låga över Río de la Plata som ett lock på en gryta – pågick ett annat krig som var på riktigt, det vill säga lika overkligt. Amerikanska missiler mot Iran, femte dygnet i rad, och Hormuzsundet förlamat som en hals där någon glömt att svälja. Explosioner på Qeshm, i Bandar Abbas, i Chabahar. En iransk läkare berättar att en missil träffade ett barncancersjukhus, och jag skriver ner det och min penna vägrar, för hur skriver man den meningen bredvid ordet fotbollsfest? Man gör det ändå. Det är därför man skriver: för att tvinga de två meningarna att dela säng.
Och på haven, alltid haven, dessa argentinska och ukrainska och persiska hav som egentligen är ett enda vatten: Ukrainas drönare jagar Rysslands skuggflotta, spökskepp lastade med olja som ingen får sälja men alla köper, mer än 130 fartyg attackerade i Azovska sjön. Jag älskar ju det ordet, skuggflotta – som om Ryssland byggt sig en armada av det som borde ha försvunnit i gryningen. En flotta av cronopios, tänker jag, om cronopios hade varit oljetankfartyg och inte små gröna varelser som gråter av lycka.
I Frankrike, samma dag, röstade nationalförsamlingen ja till dödshjälp. De satt i sin sal några kvarter från mitt fönster och beslutade att en människa hädanefter får be om att få gå ut ur tiden på egen begäran, med stränga regler, med råd som ska granska rådet. Jag som lekt med döden i varenda novell jag skrivit – låtit den komma genom en akvariefisk, genom ett fotografi som förstoras tills mordet syns – jag borde ha en åsikt. Jag har ingen. Jag har bara en förundran: att människan, samma vecka som hon skjuter missiler mot en främmande stad, sätter sig ned och stiftar en lag om värdighet. Vi är den enda art som mördar och lagstiftar med samma hand, och ibland samma torsdag.
Och ännu närmare det lilla och det stora: uppe i norr, i en stad som heter Kiruna där solen på sommaren aldrig lägger sig och därför måste ha samma problem med tiden som jag, utvisas ett apotekarpar. En platsannons, tolkad på ett sätt, sedan på ett annat, och plötsligt reser en hel familj till Pakistan medan domstolen tvättar sina händer. Tre miljoner Epstein-dokument kan en amerikansk vicepresident klanta till utan att någon flyttar, men två apotekare i en gruvstad ovanför polcirkeln får inte stanna. Det är i den asymmetrin jag känner igen vår tid. Det stora glider undan ansvar som kvicksilver; det lilla knäcks under regelboken.
Låt mig sluta där jag alltid slutar, vid himlen, för den vägrade också uppföra sig i natt. I Toronto blev luften den sämsta på jorden, sämre än Kinshasa, sämre än Delhi, och himlen färgades orange av bränder som brann långt bort i Ontario – rök som drev ända ner till New York, som om en hel kontinent andats ut på en gång. Orange himmel. I mina böcker hade jag inte vågat, en redaktör hade strukit det som för mycket. Verkligheten har ingen redaktör, och det är dess enda ursäkt.
Så jag lägger tillbaka nålen på Monks platta, samma takt igen, och jag förstår äntligen figuren i allt detta. Det är inte många nyheter. Det är en enda, spelad samtidigt i alla tonarter: människan som inte kan bestämma sig för om hon vill rädda sig eller förgöra sig, och som därför gör bådadera, denna torsdag, medan regnet faller över Buenos Aires och en banderoll ännu fladdrar på en läktare i Atlanta.
Klockorna slår tolv. De ljuger. Det är alla tider på en gång, det har det alltid varit, och först i natt – med jazzen i baklås och världen i lågor och mina landsmän i final – vågar jag skriva ner det.