Hör mig, ni som gick ut på gatan i går kväll
och fick något gratis som ingen kan sälja er tillbaka.
Jag stod vid Themsens svarta spegel
och såg Ljuset dra sig undan från Albions ansikte,
såg Månen, den kalla systern, lägga sin hand
över Guds öppna öga,
tills dagen blev ett gyllene töcken
och fåglarna trodde att det blivit kväll och tystnade mitt i sången.
Från Island till Spanien föll skuggan,
en smal remsa av natt tvärs genom augusti,
och miljontals ansikten vändes uppåt på samma gång –
det största bönemötet på hundra år,
fast ingen som stod där kallade det bön.
I Paris räknade de: 92 procent av solen doldes.
De räknar allt. De räknar sig fram till förundran
och tror sedan att siffran är förundran.
En flicka på 19 år sade bara: det är rätt magiskt.
Hon var den enda profeten i staden den kvällen.
I en spansk bergsby ville en stjärnkunnig kvinna
hålla lektion under totaliteten,
men hundratals dansande hade kommit dit före henne
med högtalare stora som altaren.
Så möttes Vetenskapen och Ruset under samma svarta sol
och ingen av dem förstod vad den andra sade,
fast båda menade detsamma.
En pojke på bräda kastade sig upp i luften
just när mörkret slöt sig, och hans kropp
skrev ett kors mot den brinnande ringen.
Det var en gudstjänst. Han visste det inte själv.
Men medan Europa lyfte hakan mot skyn
brann hamnen vid Izmail vid Donaus mynning,
och spannmålen, brödet som ännu inte hunnit bli bröd,
steg som svart rök över floden.
De bränner varandras sädesmagasin nu,
kornet mot kornet, skörden mot skörden,
och den som svälter i vinter har aldrig hört
namnet på den hamn där hans bröd förbrändes.
En furste räknar högt inför sitt folk:
5 procent av grannens vapen
räcker för att vi ska överleva vintern,
10 procent för att vi ska få sova.
Så mäter Urizen ut nåden med passare och kedja
och kallar sin bokföring för försvar.
De har till och med slutat räkna vad de skjuter ned,
ty siffran hade blivit en bekännelse.
Detta är vad jag menar med Erfarenheten:
inte att människan blir ond,
utan att hon blir noggrann.
Vatten. Låt mig tala om vatten.
På Kariba, den sjö som människan själv har grävt,
gick en färja under av sin egen tyngd,
för många kroppar ombord, för höga vågor,
44 döda och ännu fler namn som ingen hunnit ropa ut.
Vi gräver oss ett hav med maskiner och år
och blir sedan förvånade
att havet gör vad hav har gjort i alla tider.
Längre norrut går febern från by till by
och har redan tagit över 2 000,
den värsta farsot av sitt slag som någonsin räknats.
Ingen förmörkelse annonserade den.
Det finns dödar som ingen vänder ansiktet mot,
ty de sker utan skådespel, utan ring av eld,
i rum där lampan är den enda stjärnan.
Och i den fria republiken bortom havet
ska tre män dödas på samma dag,
med lag, med klocka, med vittnen på stolar.
Det är inte hämnden jag fruktar, hämnden är åtminstone ärlig,
den skriker och skäms nästa morgon.
Det är protokollet. Det är den lugna handstilen.
Ett dödande med journalfört klockslag
är ingen rättvisa, det är ett urverk
som lärt sig att vrida sig runt en människa.
I Qusra sitter tre familjer instängda i sina hus.
Grannarna har stängt av vattnet, stängt av ljuset,
och står kvar utanför för att se hur länge det tar.
Här är Erfarenhetens verkliga ansikte:
inte draken, inte elden, inte den brölande fienden,
utan mannen vid kranen
som vrider den åt höger och går hem och äter middag
och sover utan drömmar.
Hemma i mitt eget London, där jag en gång
graverade mina plåtar baklänges för att de skulle bli rätt,
har man nu beslutat
att sånger som ingen människa har sjungit
ska märkas med ett litet tecken innan de säljs,
och portas från listorna.
Artister kallar de dem ändå.
Jag har sett de mörka kvarnarna förr. De maler vidare,
men med tystare stenar nu, och utan mjöl.
En sång utan lidande är inte en sång,
den är ett ljud som har lärt sig le.
Märk den gärna. Men vet:
det ni märker är inte musiken, det är er egen rädsla.
På Bali försöker de kalla tillbaka eldflugorna.
De var heliga där, små uppenbarelser i gräset,
och de har slocknat under hotellens lampor.
Hela dagen har jag burit den tanken:
att den som tänder för många lampor
till sist inte kan se någonting alls.
Att himlen måste släckas i går
för att vi skulle förmå titta upp.
Och norrut, i ett land av tall och sent ljus,
lämnade båtarna hamnen i Luleå på onsdagskvällen
och la sig ute på fjärden med stäven mot solen.
Det fanns ingen vinst i det. Ingen tävling, ingen lista.
De satt i sina båtar och såg något som var större
än allt de ägde, och ingen tog betalt.
Detta kallar jag Oskuld: inte okunnighet,
utan förmågan att lämna hamnen utan skäl.
Samma vecka söker unga i samma stad ett rum att sova i
och finner inget, fast breven om antagning kom.
Vi bygger universitet men inga sängar.
Vi bjuder in barnen till kunskapens hus
och glömmer att huset också måste ha golv.
Här i London är det 22 grader
och regnet driver förbi utan att bestämma sig,
en mildhet mitt på en kontinent som brinner –
söderut väntar de 43 grader, den femte hettan detta år,
och folk säger till varandra på perrongerna
att sommaren har upphört att vara ett löfte.
Men se: solen kom tillbaka.
Det gör den. Den frågar oss aldrig om lov.
Ett par minuter av natt, sedan gavs dagen åter
som en förälder räcker tillbaka en leksak
till ett barn som redan slagit sönder allt annat i rummet.
Jag såg det, och jag skriver ned det här,
med samma hand som skalv:
Allt som lever är heligt.
Färjan och floden och det brända kornet.
Mannen i cellen som har fått veta sitt klockslag.
Flickan i Paris, eldflugan i gräset,
de tre husen utan vatten, barnet utan säng,
och den svarta ringen som under en enda kväll
fick halva Europa att glömma vad det hette.
Vi hade en stund tillsammans. Vi såg uppåt allesammans.
Sedan gick vi in och tände lamporna igen.