Ers Nåd,
Ni skriver att jag borde ägna mig åt bönen och lämna världens angelägenheter åt dem som är satta att förstå dem. Jag har läst Ert brev tre gånger, och tre gånger har jag lagt det ifrån mig för att i stället se ut genom fönstret. Himlen över Nepantla är i dag helt övermolnad, 24 grader och inte en strimma sol, så att vulkanerna som annars står vid horisonten lika säkra som två dogmer har blivit till rykten. Det är ett lämpligt väder för Ert ärende. Ni vill att jag inte skall se, och himlen har redan gjort Er tjänsten.
Nepantla betyder mitt emellan. Jag föddes i ett ord som beskriver ett tillstånd: mellan två språk, mellan två världar, mellan lydnaden och frågan. Ni bör därför inte bli förvånad över att jag stannar där.
Jag har fått veta att det gått fem år sedan ett visst styre återtog Afghanistan, och att kvinnorna där nu vittnar om offentliga piskstraff, om arbeten som togs ifrån dem, om vägar till läkaren som stängts så noggrant att sjukdomen hinner först. En kvinna säger att hennes liv har blivit oigenkännligt. Jag känner det ordet. Jag har själv en gång kommit hem till en cell där böckerna hade burits bort, och det märkliga var inte tomrummet på hyllan utan att rummet fortfarande var mitt och ändå inte längre gick att bo i.
Samtidigt meddelar Förenta nationerna att mer än hälften av de kvinnoorganisationer som ännu verkar i landet kan upphöra inom ett år. Så går det till. Ingen behöver förbjuda något högtidligt. Det räcker att låta pengarna ta slut medan man ser åt ett annat håll och kallar det budgetdisciplin.
Ni herrar som stänger vår dörr
och kallar förbudet för fred:
vad var det som gjorde er vred?
Ni frågar vad kunskapen gör.
Ni fruktar en flicka med bok
långt mer än ni fruktar ert svärd.
Så liten då, herrar, er värld,
så stor då, min syster, och klok.
Och för att Ers Nåd inte skall tro att jag pekar på det avlägsna, därför att det avlägsna är billigt att fördöma: från Förenta staterna kommer en granskning som visar att de federala myndigheterna driver allt färre ärenden om medborgerliga rättigheter, eftersom det inte längre finns tillräckligt många tjänstemän som gör det. Där ser Ni den fulländade tekniken. Man river inte lagen, ty det vore skandal. Man låter bara stolarna stå tomma vid skrivborden tills rätten blir en byggnad utan invånare, och när någon klagar svarar man att lagen ju står kvar, alldeles oförändrad, och det är sant.
Det finns ingen ceremoni för det. Ingen klocka ringer när en rättighet slutar fungera.
I Frankrike har den högsta domstolen stoppat ett förbud som skulle hindra alla under 15 år från sociala medier, med motiveringen att det inkräktar på yttrandefriheten, och presidenten har lovat att skriva om lagen. Ni väntar Er nu att jag jublar, jag som gick i kloster huvudsakligen för att komma åt ett bibliotek. Jag jublar med hälften av hjärtat. Jag har hela mitt liv försvarat rätten att läsa, också det man avråds från att läsa, också det man skäms över att vilja veta. Men jag har aldrig påstått att allt som lyser är ljus. En flicka som förvägras alfabetet och en flicka som dränks i buller är inte drabbade av samma sak, men de är drabbade av samma slarv: ingen har frågat dem något.
Här är det som fick mig att lägga ifrån mig pennan i går kväll. En lärd man i England, som vid 37 års ålder blev det universitetets yngste svarte professor, har hittats död. Han hade veckan innan lämnat sin tjänst sedan anklagelser riktats mot hans avhandling. Jag vet ingenting om sakens rätta förhållande, och jag tänker inte låtsas att jag gör det. Jag vet bara vad det är för väder inne i en människa när hela hennes lärdom plötsligt förs på tal som ett brottmål, när det som var hennes glädje blir bevismaterial, och när var och en som en gång hyllade henne finner det klädsamt att tiga.
Det universitetet har sina utredningar, och de skall ha dem. Jag begär ingen frikännelse. Jag begär bara att Ers Nåd noterar hur snabbt en lärd människa kan förvandlas till ett rykte, och hur få som orkar bära ett rykte ensamma. Kyrkan gjorde mig aldrig någon process. Det behövdes inte. Det räckte med välvilliga brev, ungefär som Ert.
Under tiden fortsätter världen med sitt, och den är förvånansvärt uppriktig i jämförelse med människorna.
Utanför ön Flores i Indonesien reste sig havsbottnen i natt med magnituden 7,7, en tsunamivarning gick ut, kustborna befalldes att genast söka sig uppåt, och minst två människor är döda. Jorden förhandlar inte, kräver ingen trohetsed och gör ingen skillnad på from och ogudaktig. Jag har levt i ett land som skakar. Det lär en att skilja mellan det som är farligt och det som bara är högljutt.
I Europa brinner det. Nära Omis i Kroatien rasar en av landets värsta bränder i mannaminne, med tusentals evakuerade och skadade som räknas i dussintal, och i Paris dör människor av hettan under stadens vackra zinktak, där risken att avlida är fyra gånger högre än på andra våningar. Där har Ni en predikan som ingen behöver skriva. Elden och hettan väljer alltid den översta våningen, den billigaste, den där tjänstefolket bodde när huset byggdes. Man kallar det klimat. Det är också bokföring.
Och så meddelar den amerikanske presidenten att han snart skall förklara Hormuzsundet vara amerikanskt territorium, utan att ange tidsplan eller metod. Ers Nåd, jag är född i ett vicekungadöme. Jag har sett vad en penna kan göra med ett hav när den har en flotta bakom sig. De ritade linjer över vatten som aldrig sett en europé, gav bergen nya helgonnamn och kallade sedan det hela upptäckt. Det nya i saken är enbart att man numera säger det rakt ut, på en polishögskola, som en väderprognos.
Ni ber mig ägna mig åt bönen. Jag gör det. Jag ber i dag för de afghanska kvinnor vars liv blivit oigenkännliga, för de tomma skrivborden där någons rätt skulle ha handlagts, för en död lärd man i England vars namn jag inte känner tillräckligt väl för att försvara men tillräckligt väl för att sörja, och för dem som i natt sprang uppför en backe på Flores utan att veta om vattnet kom.
Sedan reser jag mig och skriver, eftersom det är det enda jag kan som ingen ännu lyckats ta ifrån mig annat än tillfälligt. Molnen ligger kvar, det är fortfarande 24 grader, och ingenting av detta kräver att solen skiner.
Ta böckerna. Handen är kvar.
Ta pennan. Så återstår blod.
Ta rösten. Då reser sig mod
ur allt det som ingen tog var.
Er ödmjuka tjänarinna, som förblir mitt emellan,
Juana Inés