Jag satt i min studerkammare i Venedig, den sextonde dagen i augusti, och läste som jag brukar när arbetet gått i stå: utan ordning, utan nytta, blott för att hålla tankarna sysselsatta medan kroppen vägrar röra sig. Värmen stod på 28 grader och himlen låg som ett blylock över taken, grå och sluten, utan att ge regn och utan att släppa fram sol. Ett sådant väder gör intet gott för bläcket och ännu mindre för sinnet. Jag hade lagt boken ifrån mig och stödde pannan i handen när jag förnam ett sken vid dörren, och tre kvinnor trädde in i mitt rum, krönta och lugna, som om de kommit denna väg många gånger förut.
Den första bar en spegel. Den andra en mätsticka av trä. Den tredje ett kärl.
"Res dig, Christine", sade den första. "Vi har kommit för att bygga vidare på staden. Det har lagts en sten i muren i natt, och du sover."
Jag reste mig och följde dem, ty jag har lärt mig att inte tvista med Förnuftet innan hon förklarat sig. Hon höll upp sin spegel mot mig och i den såg jag inte mitt eget ansikte utan ett litet bergland i Europas mitt, ett furstendöme med 44 000 själar, där en arvprins denna nationaldag hade rest sig och sagt att döttrar hädanefter skall kunna ärva tronen. Regelverket som förbjudit dem har stått orubbat sedan år 1606. Fyrahundra år och mer har man alltså kunnat se en furstinnas dotter födas, växa, lära sig regera i tysthet och sedan träda åt sidan för en bror eller en kusin eller en avlägsen manlig skugga i släktträdet, och kallat detta för ordning.
"Skall jag glädjas eller gråta?" frågade jag.
"Bådadera", sade Förnuftet. "Glädjas åt att man till slut hör, gråta åt att hörandet tog fyra sekler. Men lägg märke till vad de säger nu när de säger det: att det troligen dröjer länge innan en furstinna faktiskt bestiger tronen. Så talar makten alltid när den öppnat en dörr. Först öppnar den, sedan påminner den om hur lång korridoren är."
Jag skrev ned det, ty jag har hört samma sak hela mitt liv, om böcker jag inte borde skriva och ämnen jag inte borde beröra.
Då steg den andra fram, hon som bär mätstickan, och hon heter Rättrådigheten, ty hennes uppgift är att pröva om det som byggs står rakt. Hon förde mig till en väg i ett nordligt land, riksväg 62 i Värmland, där folk bor långt från varandra och har en timmes färd till närmaste sjukhus och 6 mil till barnens idrottsplats. Om några veckor skall det landet välja sina styresmän. Kvinnorna och männen vid vägen sade en enda sak till oss, och de sade den utan bitterhet, vilket gjorde den värre: det handlar inte om oss. Städerna är allt, sade de, och glesbygden ingenting. En undersköterska förklarade att hon inte känner igen sig i något av det som debatteras, och i förra valet gick färre till urnorna där än i landet i övrigt.
"Ser du", sade Rättrådigheten och höll stickan mot muren, "att detta är samma sten som den förra?"
Jag såg det. Ty vad är ett arvsförbud annat än ett besked om vem som räknas när räkningen görs? Och vad är en valrörelse som aldrig nämner en trakt annat än ett besked om samma sak, fast med vänligare röst? Den som aldrig omtalas lär sig till slut att tiga, och den som tiger antas samtycka, och så sluter sig ringen om sig själv och kallas folkvilja.
Den tredje av damerna hade ännu inte talat. Hon som bär kärlet heter Rättvisan, och hennes kärl är trångt, ty hon delar ut åt var och en det som tillkommer henne, varken mer eller mindre, och det finns dagar då hon knappt orkar lyfta det. Hon tog mig till Zambia, där man i torsdags gått till val och där rösträkningen måste avbrytas en stund emedan de som räknade blev hotade. Valobservatörerna talar om skrämsel och våld. Så nära ligger alltid stölden intill räkningen; icke i lagen, utan i rummet där lagen skall utföras av trötta människor med händerna fulla av papper.
Och hon visade mig gränsen vid Ceuta, där 111 människor greps under ett enda dygn för att de sökt ta sig över till den spanska sidan, sedan ett rykte spritt sig i de nya skrifterna som alla nu bär i fickan. Det som drev dem dit var ett falskt löfte, säger de som utrett saken. Jag vet inte vad som är sorgligast: att lögnen fann dem, eller att den fann dem för att sanningen aldrig gjort det.
"Har du någonsin sett en mur byggas mot människor som inte redan var utan försvar?" frågade Rättvisan.
Jag svarade att jag inte hade det, och att jag byggt en enda mur i hela mitt liv, och att den var byggd åt andra hållet: för att hägna in de skyddslösa, icke för att stänga dem ute.
Vi kom så till lärdomens hus, vilket alltid varit mig kärast och som alltid gjort mig mest ont. I Cambridge har man funnit en professor död, den yngste svarte professor högskolan haft, och nu står institutionen med frågor den fick i förväg och lät ligga. Jag vill inte döma i en sak där sorgen ännu är färsk. Men jag känner igen formen på den: ett hus som gärna öppnar sin port för en enda och sedan låter honom bära hela husets rykte på sina axlar, ensam, medan man i tysthet väntar på att han skall snubbla. Att släppa in en är inte att öppna. Att öppna är att släppa in så många att ingen längre behöver vara ett bevis.
Och jag såg i Rättvisans kärl ett annat ting, mindre men lysande: i det svenska riksdagshuset föreslår man nu att ledamöternas skrifter i de sociala kanalerna skall bevakas, så att hot och kränkningar fångas upp och åtgärdas, efter skotsk förebild. Man har alltså kommit därhän att de folkvalda behöver vakt för sina ord. Det är en bister nyhet, men förslaget är gott, ty ingen talar fritt som talar rädd, och de som tystnar först är sällan de mäktigaste.
Vid det laget hade jag blivit tung om hjärtat, och Förnuftet såg det och räckte mig sin spegel en sista gång. I den såg jag en kvinna vid en strand i Gaza. Hon är journalist, hon har rapporterat om kriget i åratal, och nu har hon öppnat ett kafé vid vattnet, med bord och stolar och kaffe, i den stad hon älskar och som ligger sönderslagen omkring henne. Man kan säga att det är en liten sak. Man kan också säga att det är hela konsten.
"Detta", sade Förnuftet, "är murbruket. Stenarna får du från furstar och parlament, sent och motvilligt, och en och annan faller på plats efter fyrahundra år. Men murbruket kommer alltid nerifrån, från en enda människa som bestämmer sig för att ställa fram ett bord där ett bord inte längre borde kunna stå."
Så gick de tre, som de brukar, utan att säga farväl. Jag satte mig åter vid pulpeten under det grå locket av himmel och skrev detta, den 16 augusti år 2026, i vetskap om att staden ännu inte är färdig och att jag inte kommer att få se den färdig.
Men jag har lagt in dagens sten. Den som kommer efter mig får lägga sin.