Ett London-regn som ej vill falla
står över taken, tungt och grått;
vid 22 grader ligger alla
de gator där jag mest har gått.
Jag öppnar dagens första blad
och läser eld på rad på rad.
På Salamis: en dubbel brand.
Två döda. Hundratals fick fatt
i båtar bort från egen strand,
och röken låg som svartnad natt
där solen nyss stod hög och vit,
och 200 män drog slangar dit.
En kung satt högt och räknade
sin flotta, skepp vid skepp, mot hav;
vid kvällen var den allt han saknade,
ett vrak, ett skum, en öppen grav.
Nu står den klippan svart av sot,
och ingen seger är dess bot.
Jag korsade en gång med hand
och armar Hellespontens ström;
jag var 22 år. Ett land
blev då för alltid mer än dröm.
Den som har badat i det hav
bär Grekland med sig till sin grav.
I Belgien tog en annan brand
vid Hautes Fagnes 3 000 hektar mark;
där tömdes byar, hand i hand,
och hjälpen kom, försenad, stark:
från Sverige två maskiner som
bär hav i buken när de kom.
Naturens eld bär ingen skuld:
den hatar ingen, älskar ej,
den frågar ej om blod och guld,
den svarar varken ja eller nej.
Vänd bladet: här är elden tänd
av händer, riktad, känd och sänd.
Mot Moskva gick i natt ett tåg
av drönare i mörkrets sal;
och 822 föll och låg
som järn i gräset, tal på tal.
Av dem föll 600 tätt kring den
som tror sig trygg bak sköld och män.
Men samma natt gick elden hem
till Kiev, där en himmel brann;
minst 19 döda. Vem mot vem?
Det spelar mindre roll. Det rann
av samma sort ur samma sår
i öst som väst, i år som år.
Och ett gör ondare än allt:
en rysk raket tog Kievs blad,
en bokmarknad, där ord låg svalt
i högar, stånd vid stånd, en stad
av rygg mot rygg. Nu är den flis
och sot. Så dör ett paradis.
Jag har haft fiender: de brann
mitt rykte, ej mitt bibliotek.
Att bränna böcker gör en man
som fruktar rösten mer än svek.
Ty ordet överlever tsar,
armé och gräns och allt de har.
Ge kejsaren hans marmorsal,
hans arméer och hans troner:
om hundra år är allt hans tal
blott damm, och kvar står några toner.
Det enda som blir kvar till slut
är sången. Resten brinner ut.
Vad kostar då en man i dag?
Iran har prissatt varje ben:
för 30 000 dollar. Sådan lag
förvandlar hatet till en ren
och prydlig, kall och trygg affär.
Se där hur billig döden är.
Men samma blad ger klart besked
om vad vår tid ger högsta värde:
en Ferrari, elektrisk, med
ett tyst maskineri på färde
för 40 miljoner dollar. Räkna:
en bil mot tusen män, och häpna.
På Sicilien, när folket bar
sitt helgon runt i Messinas kväll,
försvann fyra dukar. Larmen var
helt tysta. Ingen sa farväl.
Antonello: 500 år
av ljus, och nu en tom vägg står.
Ty medan alla ser mot syd
och räknar lågor, hektar, död,
går tjuven fram förutan ljud
och tar det vackra utan nöd.
Så mister vi på samma dag
ett landskap och ett anletsdrag.
I Zambia har rösten gått
till den som redan höll i allt;
hans motpart säger: vi har fått
beväpnat sällskap, mörkt och kallt.
Och observatörer skriver ned:
ett lutande fält, ett tystat led.
Jag trodde friheten var brand;
nu ser jag den som en apparat
av urnor, listor, penna, hand,
som lätt kan lyftas av en stat.
Och ändå: under allt det där
finns något som ej räknas här.
Vad är en tidning? Ett bokslut
där natten redovisas kallt:
så många döda, in och ut,
så många hektar, det är allt.
Men i marginalen står det kvar
en fråga som ej siffror har.
I Kongo växer dödens tal
till 2 325 namn;
det värsta utbrott, sal för sal,
i landets historia, en famn
av feber. Ändå finns ett hopp:
ett vaccin, prövat på en kropp
här hemma, i mitt eget land:
en man på 37 år
har räckt en naken arm och hand
för dem som dör där solen står.
Det finns en sorts hjältemod
som aldrig ryms i sång och blod.
Och jag? Jag sitter i mitt rum
vid 22 grader, torr och trygg,
jag sitter med min penna, stum,
med hela Europa på min rygg.
Det regn som dröjer här hos mig
vore nåd på Salamis stig.
Jag gav en gång vad jag har haft:
mitt guld, min hälsa och mitt namn
åt Grekland, och jag miste kraft
i Missolonghis sumpiga famn.
Jag dog av feber, ej av svärd:
så slutar mången riddarfärd.
Om jag fick leva om min tid
med samma feber i mitt bröst,
jag lämnade min bok, min frid,
och gick mot söder, mot den röst
som ropar där det brinner mest;
att stanna hemma vore pest.
Ni öar! Jag har sett er stå
i solens eld var enda dag;
nu står ni i en annan, grå
och tung av sot. Men detta drag
av trots som ni har burit än:
er aska föder er igen.
Så låt mig säga, innan bläck
och morgon rinner ut i sand:
den eld som far från däck till däck
är blott en spegel av vår hand.
Det som kan brinna brinner opp;
det som är fritt bär alltid hopp.
Jag lägger bladet ned. Det brann
i går, det brinner än i dag;
och friheten, den gamla, kan
ej dö av eld, av lag, av slag.
Så länge något står i brand
finns någon kvar med öppen hand.