Det blev 28 grader i Monroeville i går, och pappa sa att det skulle regna, för det stod regn i luften på det där sättet som får hundarna att lägga sig under huset. Det regnade inte. Det regnade någon annanstans, bortom Pineville, över någon annans åker, och vi satt kvar på verandan med tidningen mellan oss och lyssnade på cikadorna som lät som om någon drog en kam längs ett staket, om och om igen, hela eftermiddagen.
Min bror Rufus säger att man kan läsa en tidning på två sätt. Man kan läsa den framifrån, som pappa gör, med glasögonen nedanför näsroten och en lång tystnad efter varje sida. Eller så kan man läsa den som Rufus, vilket vill säga baklänges, från sporten och inåt, tills man till slut hamnar i det där mörka mittpartiet där världen sköter sig sämst.
Jag är 11 år och jag läser mitt över, för det är där de sätter det man inte förstår.
Där stod det om London. Tusentals människor hade samlats med ljus i händerna för en professor som hette Jason Arday, som var vid Cambridge och som nu är död, och de som stod där sa att det var tidningarna som tog honom. Jag läste den meningen tre gånger. Sedan frågade jag pappa hur en tidning kan ta livet av en människa, eftersom en tidning väger mindre än en katt och inte har några tänder.
Pappa vek ihop sin del av tidningen på det där sättet han gör när han tänker att svaret ska bli längre än frågan.
”Du har sett hur en hel stad kan bestämma sig om en människa”, sa han. ”Ingen gör något. Alla säger bara. De säger det på posten och de säger det utanför kyrkan och efter ett halvår finns det inte en dörr kvar som öppnas för honom. En tidning är samma sak, fast den når längre och den glömmer aldrig. Skillnaden är att en stad åtminstone måste titta mannen i ögonen medan den gör det.”
Fröken Tilda, som bor på andra sidan häcken och hör allt som sägs på vår veranda utan att någonsin ha blivit inbjuden dit, sa att det var förfärligt och sedan att hon undrade vad han egentligen hade gjort. Pappa sa ingenting till det. Han bara tittade på henne över staketet tills hon gick in och hämtade sin kanna.
Längre ner på sidan stod det att de har börjat en rättegång i Las Vegas om en man som blev skjuten från en bil 1996. Han hette Tupac Shakur och han gjorde musik som Rufus spelar när pappa kör till Mobile. Åklagaren sa att det skulle handla om sanning eller fiktion. Ett vittne, en polis, berättade att den skjutne mannen vägrade säga vem som gjort det. ”Vi tar hand om det själva”, hade han sagt, och sedan dog han, och det tog 30 år innan någon satte sig i en rättssal och försökte reda ut det.
Jag frågade pappa varför det tar 30 år.
”För att ingen frågade ordentligt de första 29”, sa han. ”Det finns fall som blir en sägen i stället för ett brott. Och när en sak väl har blivit en sägen är det nästan omöjligt att få tillbaka den till jorden igen, där bevisen ligger.”
Samma dag skrev de att USA:s högsta domstol sagt nej till presidenten, som ville slippa betala skadestånd på 54 miljoner kronor till en kvinna som skrivit böcker och som han sagt fula saker om. Han förnekar alltihop. Domstolen sa nej ändå. Pappa läste det utan att röra en min, och när jag frågade om det var en bra dag sa han att en domstol som säger nej till den som har mest makt i rummet är det närmaste vi kommer ett mirakel som går att skriva i protokollet.
Jag tänkte att det finns ställen där man inte får säga fula saker om presidenten alls. Och det stod det om också, längre in. En man i Ryssland som heter Lev Schlosberg har fått 11 år i fängelse för att ha sagt att kriget är fel. 11 år. Han är politiker och hans parti, det enda som var emot kriget, har nu förbjudits av landets högsta domstol, vilket är samma sorts domstol som sa nej till presidenten i Amerika, fast tvärtom. Rufus sa att det är samma möbler och olika människor. Jag tror att det är det klokaste min bror sagt hela sommaren, och jag tänker inte tala om det för honom.
Det är inte bara elände i mittpartiet. Man måste leta, men det finns.
I Zambia har de räknat rösterna och presidenten fick omkring 60 procent och den han tävlade mot fick 38 procent, och sedan var det över. Ingen sköt någon. De räknade bara, och den som fick färre lappar än den andre fick färre lappar, och världen fortsatte snurra. Pappa säger att det låter enkelt tills man tänker på hur många länder som inte klarar det.
Och i Kongo, där en sjukdom som heter ebola har tagit 2 325 människor, vilket är fler än någon gång förut i det landet, håller de på att göra ett vaccin borta i Storbritannien. En britt som heter Ed Hunt lät dem prova det på honom först av alla. Han sa att han ville dra sitt strå till stacken. Jag har tänkt en hel del på den mannen, som lade sig på en brits och lät dem sticka in i armen någonting som ingen ännu visste utgången på. Pappa säger att mod nästan aldrig ser ut som man tror. Det ser sällan ut som en karl med gevär. Oftare ser det ut som någon som gör en tråkig sak i ett kalt rum, för att den behöver göras.
Uppe i norra Sverige finns en kvinna som heter Marie Karlsson och som har mark där de vill gräva efter uran. De har erbjudit henne mer pengar. Hon säger nej. Hon säger att hålen blir kvar, att det blir sår i all evinnerlighet, och jag förstår henne precis, för vi har ett hål efter en gammal brunn bakom lagården och det har varit där längre än pappa har levt och det tänker inte gå igen.
Det som skrämde mig mest stod med minsta stilen. På en skola i Filippinerna gick en elev in och sköt, och två är döda, och en av de två var han själv. Jag läste det på verandan i 28 grader medan jag väntade på ett regn som aldrig kom och jag tänkte på de andra barnen i den skolan, som nu har en dag de kommer att bära med sig ända till dess att de är gamla och sitter på egna verandor.
Framåt kvällen mörknade det i väster och luften blev tung på det där sättet som betyder allvar. Vi satt kvar. Fröken Tildas kanna klingade mot hennes glas. Molnen drog förbi norrut, över någon annans tak, och gav sitt regn åt dem.
Pappa sa god natt och att det kanske kommer i morgon.
Jag tänker att det är ungefär så det är med rättvisan också. Man ser den på himlen. Man känner den i luften. Och så faller den över någon annans åker, och man får sitta kvar och vänta och hoppas att den, någon gång, hittar hit.