I min hydda längst bort i trädgården här i Great Missenden är det 22 grader och luften står stilla som gammal sirap. Åskan går någonstans bortom kullarna men har ännu inte bestämt sig för att komma hit, den lurpassar därute som en hund som vet var korven ligger. Jag har vässat sex pennor. Jag har lagt filten över knäna. Och jag har bestämt mig för att i dag berätta en historia som är alldeles för grym för att vara påhittad.
Det handlar om en fabrik.
Du känner redan till fabriker av det här slaget. Du har läst om dem. Det finns en port, och innanför porten finns rum som ingen vuxen får se in i, och i rummen tillverkas något så förfärligt sött att barn drömmer om det på nätterna. Skillnaden mot den gamla sortens fabrik är att den nya inte har någon port. Den ligger i barnets ficka. Den väger 170 gram och lyser i mörkret och kostar ingenting alls, vilket är det första man ska misstänka: när något är gratis är det du som är varan, och om du är nio år är du en synnerligen färsk vara.
I Kalifornien har rättegången börjat. Delstat efter delstat har rest sig och pekat på bolaget som äger Facebook och Instagram och sagt: ni gjorde det med flit. Ni satt i era vackra ljusa rum, ni som är kloka och välbetalda och har egna barn som ni inte låter röra sakerna, och ni räknade ut exakt hur många gånger en 13-årig flicka ska belönas för att hon aldrig ska kunna lägga ifrån sig telefonen igen.
Och vet du vad bolaget svarade?
De svarade att beroende av sociala medier inte existerar.
Här måste jag be dig sätta dig ordentligt, för det här är den läskigaste meningen i hela min berättelse. Inte att de gjorde det. Utan att de, iförda mycket dyra kostymer, med ansikten lika lugna som kokta ägg, förklarade att det de gjorde inte går att göra. Det är precis så alla riktiga skurkar talar. Fröken Trunchbull hävdade aldrig att hon var snäll. Hon hävdade att barnen ljög. Det är en helt annan sak, och det är den sortens sak som får en gammal man att bita sönder sin penna.
Låt mig visa dig fler ur samlingen, för de går sällan ensamma.
I Stockholm inleds i dag en rättegång mot en man som kallades privatrådgivare. Rådgivare! Ordet luktar av vänlig gammal uggla i västficka. Denne rådgivare misstänks ha tömt ett dödsbo på drygt 9 miljoner kronor och för att pengarna skulle få se rumsrena ut lät han dem promenera genom sina kunders konton, bland andra en världsberömd skådespelerskas, som satt hemma och inte anade ett dugg. Det är det eleganta med den moderna skurken: han behöver inte bryta upp ett fönster. Han har redan fått nyckeln av dig, och du tackade honom när han tog emot den.
I Centralafrikanska republiken rasade en gruva ihop under tisdagen och minst 30 män som var nere i den kom aldrig upp. De grävde efter guld. De grävde efter det gulaste och kallaste av allt som finns, det som senare ska smältas ner och läggas runt halsen på någon som aldrig i sitt liv har haft jord under naglarna. Ingen kommer att skriva namnen på de 30. Det finns inga kameror i ett hål i marken.
Och utanför Fredrikstad i Norge, i landet där mina föräldrar föddes och där jag som pojke tillbringade varje sommar med saltvatten i öronen, gick en man ut på en promenad och hittade en levande huggorm med två huvuden. Två huvuden på en kropp. Jag skrattade högt när jag läste det, för naturen har en makalös känsla för symbolik den dagen den bestämmer sig. Det ena huvudet säger: se så roligt vi har det tillsammans. Det andra huvudet säger: beroende existerar inte. Och magen, min vän, magen är gemensam.
Nu ska du inte tro att jag sitter här och bara samlar på ondska. Jag samlar också på det andra, det är därför jag orkar.
Under en enda vecka har svenskar krupit omkring i häckar, lyst med ficklampor under altaner och rapporterat in 50 774 igelkottar. Året innan blev det dryga 42 000. Tänk dig det. Tusentals fullvuxna människor på alla fyra i skymningen, i en tid då man kan tjäna miljoner på att lura barn, sysselsatta med att räkna små taggiga herrar som inte kan tacka och inte kan betala och som ändå bara ska finnas kvar. Det finns hopp i den siffran. Det finns mer hopp i den än i hela Kalifornien.
Men jag ska inte ljuga för dig, för det är vad de vuxna gör, och jag lovade mig själv tidigt att aldrig göra det mot ett barn. Sommaren är sjuk. I Karbenningby har Svartån nästan torkat bort och det ligger bara pölar kvar i dammen där det ska gå vatten. Havet runt Europa är varmare än det någonsin har varit. Elpriset i södra Sverige rusar därför att vinden inte blåser och magasinen är tomma, och de som förstår sådant säger att det är en förvarning.
I Heby står en batteripark som invigdes med bandklippning i fjol våras. Bandklippning! Det finns inget så vuxet i hela världen som en sax, ett band och en herre som ler mot en kamera. Sedan åkte herrarna hem. Kvar bor Keijo och hans grannar, som numera måste ha hörselkåpor på sin egen tomt, eftersom parken ylar hela sommaren och ylar värre ju varmare det blir. Ingen sax i världen klipper bort det ylandet igen.
Och i Stockholm smittspårar man i panik efter mässling. Elva fall. Mässling! En sjukdom vi hade besegrat, som vi hade slagit ner och bundit och burit ut, tillbaka på gatorna därför att vuxna människor slutade tro på det som fungerar och började tro på det som smickrar dem. Så dör en seger: inte i ett slag, utan i en kommentarstråd.
Här slutar historien, och som du vet slutar mina historier aldrig där man tror.
De fina herrarna i Kalifornien sitter nu i en sal och räknar med att klara sig, för det har de alltid gjort. De tittar på klockan. De tänker på lunchen. Vad de inte tänker på är att det finns miljoner barn därute med fabriken i fickan, och att barn har ett minne som ingen advokat i världen kan förhandla bort. Ett barn glömmer aldrig den som ljög rakt i ansiktet på det. Aldrig.
Och en dag, snabbare än någon av de kokta äggen anar, är det de barnen som håller i saxen.
Åskan kommer närmare nu. Jag hoppas den träffar rätt.