Dimman ligger över Shaoxing i morse som ett vått lakan över ett ansikte. Det är 26 grader och luften står stilla mellan husen. Jag har druckit mitt te, jag har rullat upp tidningarna, och jag har som vanligt börjat med de korta notiserna, eftersom de långa artiklarna nästan alltid handlar om vad någon mäktig person tycker om sig själv, medan notiserna handlar om vad som verkligen hände.
Först en glädjande nyhet: en av landets mest kända komiker utreds. Han har sjungit en patriotisk sång, men han sjöng den lite fel. Han lade in en liten krumelur, en vändning, ett drag på stavelsen som fick folk att skratta. Nu granskas han av myndigheterna, och de som granskar honom gör det på uppdrag av någon som anmälde honom.
Där ligger sakens kärna. Inte ämbetsmannen. Angivaren.
Ämbetsmannen har lön och tjänsterum och kan skylla på förordningen. Angivaren har ingenting av detta. Han sitter i sin lägenhet, han hör skrattet, och han känner något som han inte kan namnge men som han föredrar att kalla vrede över kränkningen av det heliga. Det är inte vrede. Det är avund. Han har levt hela sitt liv utan att en enda gång ha sagt något som fick en annan människa att skratta, och därför måste skrattet vara ett brott.
Man ska förstå varför ett skämt är farligt. Det är inte farligt för att det förolämpar. Det är farligt för att det bevisar att sången kan sjungas på ett annat sätt. Så länge alla sjunger den likadant tror man att det bara finns ett sätt. Den som drar på en enda stavelse har visat hela salen att det finns hundra sätt, och att någon har valt det här åt dem.
Bygget
I Israel bygger man en galge. Säkerhetsministern har filmat sig på arbetsplatsen och förklarar för kameran att de terrordömda ska hängas här. Sedan tillägger han det som verkligen är nytt: det ska finnas åskådarplatser för offrens familjer, precis som i Amerika.
Åskådarplatser.
Jag har sett den bilden förr. Jag var ung och satt i en föreläsningssal i Japan och studerade medicin, och läraren visade ljusbilder. På en av dem skulle en landsman avrättas. Runt honom stod en ring av andra landsmän. De var starka, välbyggda, fullkomligt friska. De såg på. Deras ansikten var alldeles tomma. Jag slutade studera medicin den terminen, eftersom det gick upp för mig att man kan bota kroppen hos ett folk som ser på utan att en enda av dem blir friskare.
Nu har man alltså kommit så långt att åskådarplatserna projekteras i förväg. Man ritar in dem. Det finns säkert en kostnadspost. Förr fick de nyfikna trängas i lera och stå på tå, som barn på en marknad. Det var åtminstone en oordnad grymhet. Nu är den möblerad, och man kallar det tröst åt de anhöriga, för grymheten har alltid hittat ett vackrare ord om sig själv än det som står i dess pass.
I Strängnäs, en liten stad i Sverige, sätter man i stället upp kameror vid en hamnparkering. Det har varit stök om kvällarna och ordningsvakter räckte inte. Detta är den motsatta uppfinningen: där galgen behöver publik behöver kameran ingen alls. Man har konstruerat ett öga som ser utan att någonsin behöva ingripa. Det är på sitt sätt en förbättring, och på sitt sätt inte, för ett öga som ser allt och gör ingenting är exakt vad vi kallar en åskådare.
Lögnens hantverk
Vidare läser jag att ett nätverk av troll har spridit lögner om det svenska valet, om valfusk som inte har ägt rum, om anklagelser mot en statsminister som ingen kan belägga. Detta beskrivs som något nytt och skrämmande.
Nytt är det inte. Skrämmande är det bara i sin lättja. Förr fick den som ville ljuga om sitt land åtminstone anstränga sig. Han fick uppfinna en historia, ge den namn och datum, sitta uppe om natten och göra den rimlig. Numera trycker någon på en knapp och samma lögn sprutar ut i tusen munnar samtidigt, och ingen av munnarna tror på den, och det spelar ingen roll, för lögnens uppgift är inte längre att bli trodd. Dess uppgift är att göra sanningen trött. En trött sanning ger med sig utan att bli motbevisad.
Från Vietnam kommer däremot en nyhet som är ovanlig nog att jag läste den två gånger. En ung människa dödades i en bilolycka vid ett träd som bär numret 55. Länge sades ingenting. Sedan skrek de unga så länge att myndigheten till slut medgav att det var en före detta partifunktionär som körde bilen. Att trädet hade ett nummer men pojken länge inte hade något namn är hela historien i en enda mening. Det som gör den anmärkningsvärd är inte att makten hade fel. Det är att den erkände det. Sådant sker ungefär lika ofta som en tiger avstår från kött.
Räknekonsten
Nu till dagens mest lärorika räkneexempel.
I Centralafrikanska republiken har en gruva rasat. Mer än 100 människor ligger under jorden. Gruvan var olaglig, guldet var äkta, och räddningsmanskapet gräver fortfarande. Notisen är tio rader lång. Inte ett enda av de döda nämns vid namn.
Samma dag störtar en helikopter i Kenya. Sju personer omkommer. Där står namnen: en underrättelsechef från Ecuador, hans hustru, en direktör vid ett teveföretag, amerikaner. Deras notis är längre.
Jag anklagar ingen redaktion. Jag konstaterar bara att det finns en växelkurs, och att den är hård. Hundra män i ett hål i marken går på sju passagerare i luften, och kursen stiger ju längre bort hålet ligger. Den som vill bli ihågkommen efter sin död gör klokast i att dö ovan jord, helst under en resa han själv har betalat.
Granit
Slutligen läser jag att Amerikas president har visat pressen sina byggen. En balsal, en helikopterplatta, en gångväg där asfalten byts mot granit. Det här kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta, säger han, vad som än händer med världen. Samma dygn passerar landets statsskuld 40 biljoner dollar, och utgivaren för den amerikanska militärens egen tidning avgår sedan regeringen börjat intressera sig för vad som får stå i den.
Så ser en ordning ut när den håller på att bli något annat. Man lägger granit på gången och man lägger handen över tidningen. Det ena är synligt för alla, det andra nämns i en notis på sex rader. Bara ett av besluten kommer att märkas om hundra år, och det är inte graniten.
Dimman lättar inte. Jag vet vad man brukar invända mot en sådan här morgon: att det inte tjänar något till att väcka dem som sover i det järnhus vars väggar inte går att bryta, eftersom de då får dö vakna i stället för i sömnen. Jag har själv sagt det, och jag har aldrig kunnat svara på det.
Men jag har lagt märke till en sak. Man bygger inte åskådarplatser åt sovande.