PERSONERNA
RICHARD, en man som söker ett ämbete som ännu inte finns
ULF, hans husbonde, som beklagar sig men behåller honom
MAGDALENA och ELISABETH, två damer i enad front
ITAMAR, minister med sinne för scenografi
BORGMÄSTAREN, påkörd och därför lagstiftande
EN YNGLING, som har bråttom över spåret
PUBLIKEN, som betalar för alltsammans
PROLOG
Scenen föreställer Paris. Det är 18 grader, luften är ljum och otvättad, och regnet håller sig i närheten utan att riktigt bestämma sig – ungefär som de flesta partiledare. På en svensk beskickning i staden har man öppnat röstmottagning, och redan före lunch hade ett tjugotal landsmän lagt sin röst i lådan. De var lugna, artiga och gick sedan ut i duggregnet. Ingen av dem visste att de just hade köpt biljett till pjäsen ni nu skall se.
Jag har skrivit den här sortens komedi förr. Man byter bara ut kläderna. Hycklaren bär inte längre prästkrage utan skjorta utan slips, och den inbillade sjuke klagar inte över gallan utan över opinionsmätningarna. Men diagnosen är densamma: ingen är så säker på sin egen godhet som den som håller på att förstöra något.
AKT I
Ett väntrum där ämbeten delas ut. RICHARD stiger in med en portfölj han inte har använt.
RICHARD: Jag har tänkt igenom saken. Det behövs en demokratiminister.
ULF: Det har aldrig funnits någon demokratiminister.
RICHARD: Just därför. Det som saknas mest är det som ingen har sett.
ULF: Man säger om er att ni saboterar hela valrörelsen.
RICHARD: Man säger så mycket. Och vem skulle vara bättre lämpad att vakta demokratin än den som varje dag prövar hur mycket den tål?
ULF: Ni är alltså er egen belastning och er egen lösning?
RICHARD: Jag skulle bli en mycket bra minister.
ULF suckar och skriver ingenting. Sedan går han ut för att i en annan del av staden håna ett litet parti som råkar växa i mätningarna – vilket är en dramatisk teknik jag själv aldrig vågade använda: att skratta åt den som just har rest sig.
Publiken skrattar. Men det borde den inte, för i samma stund läser jag en enkät från Östergötland: mer än hälften av de högsta politikerna där har utsatts för hat och hot, och en av dem säger att hon snarare är förvånad över att det inte är fler. Det är komedins olycka att den alltid landar i samma sal som verkligheten. Man skriver en scen om en man som vill förvalta demokratin, och ur salongen svarar någon att demokratins förvaltare numera får sitt hot på morgonen med kaffet.
AKT II
Handelshögskolan. MAGDALENA och ELISABETH inträder tillsammans, väl inövat, som två damer som repeterat en enda gest i 3 veckor.
MAGDALENA: Vi är fullständigt eniga.
ELISABETH: Fullständigt.
MAGDALENA: Om vad, exakt, får vi återkomma till.
ELISABETH: Exakt hur vi landar i de speciella förslagen tar vi längre fram.
MAGDALENA: Enigheten är för närvarande formens enighet.
ELISABETH: Vilket är den vackraste sorten. Den spricker aldrig så länge ingen rör vid den.
De ler mot fotograferna. Bakom dem, osynlig för kameran, står oenigheten och håller i deras kappor.
Jag har hela mitt liv skrivit om detta: två personer som håller varandra i handen därför att de är rädda för vad de skulle säga om händerna var lediga. Det är inte lögn. Lögnen är enkel, den kan man avslöja. Detta är något finare – ett samförstånd som är sant i exakt det ögonblick det fotograferas, och som ingen behöver ta ansvar för sedan. Min Tartuffe hade avundats dem. Han fick alltid arbeta så hårt för sin fromhet; här räcker det med en gemensam bakgrund och 12 sekunder på en scen.
AKT III
Långt österut. ITAMAR visar upp bilder av en byggnad som skall bli en avrättningsplats. En professor betraktar filmen och kallar den ett PR-jippo inför valet.
Här slutar min genre. Jag har skrivit om läkare som dödade sina patienter av inbilskhet, om girigbukar, om äkta män som lät sig luras. Men jag har aldrig satt upp en galge som dekor. En man som bygger kuliss av döden har begripit teaterns hemlighet bättre än sina väljare tycker om, och sämre än sitt eget samvete borde tåla. Samma vecka kräver fyra europeiska regeringar att hans land stoppar sina nya bosättningar på Västbanken och kallar byggloven oacceptabla. Ordet oacceptabelt är vår tids mest uppburna skådespelare: det uppträder överallt, det får stor applåd, och det har aldrig i sitt liv hindrat ett enda husbygge.
Ridån vänder sig mot mindre män, vilket är en lättnad.
I Como har borgmästaren blivit påkörd av en elcykel och därefter förbjudit cykling på ett trettiotal gator i centrum. Han förklarar att han vet hur det känns att bli träffad av en sådan best. Se där en lagstiftare av äkta molièresk halt: han har gjort sin egen blåtira till allmän ordningsstadga. Om han hade snubblat på en trottoarkant hade staden nu saknat trottoarer.
Och hemma i Sverige, vid spåren, springer en yngling över rälsen därför att han har bråttom. Förra året påverkades över 13 000 tåg av sådana genvägar. En kvinna på Trafikverket säger det enda helt sanna som yttras i hela dagens nyhetsflöde: du vann en minut på att springa över, men 250 resenärer blir försenade.
Där har ni pjäsens moral, och den är gratis. Hela mitt författarskap handlar om människor som vinner en minut och kostar andra en förmiddag. Ministern som vinner en rubrik och kostar landet ett samtalsklimat. Partiledaren som vinner ett skratt och kostar sitt eget block en möjlig vän. Politikern som vinner en kuliss och kostar en professor hans förtroende för hela institutionen.
EPILOG
Regnet i Paris har fortfarande inte bestämt sig. De 18 graderna står stilla som en repliksufflör som tappat bort sig.
Jag dog på scenen, mina herrar och damer. Det är en detalj jag har fått höra alltför ofta, men den har ett värde här: jag hostade blod i den inbillade sjukes dräkt och publiken trodde in i det sista att det var skickligt spelat. Det är hela problemet med en väl uppförd fars. Åskådaren vet aldrig när skådespelaren slutar och mannen börjar.
Så när ni ser en man begära ett ämbete som ingen har uppfunnit, två damer som är eniga om att återkomma, och en minister som bygger scenografi av rep – fråga er inte om de spelar. Fråga er hur länge de har hållit på. En roll man burit tillräckligt länge går inte längre att ta av.
Ridå. Ni får rösta i pausen.