Hon vaknade klockan fem, av ingenting alls. Så gick det till nuförtiden: sömnen släppte taget lika omärkligt som en handske glider ur en ficka, och sedan låg hon där och lyssnade på huset. Vinden gick runt knuten och prövade fönsterhakarna, en efter en, som en granne som inte vill störa men ändå måste se efter. Termometern på verandan visade 13 grader. Regn någonstans i närheten, inte här, inte ännu; bara den fuktiga tyngden i luften som betyder att det faller över viken och tänker sig hitåt.
Hilda steg upp för att hon inte kunde låta bli. I köket stod den nya stekpannan på spisen, fortfarande med etiketten kvar på skaftet. Hon hade läst en hel artikel om stekpannor i veckan – gjutjärn, kolstål, en beläggning som tydligen inte höll längre än 3 år – och känt sig ovanligt levande medan hon läste. Vilken tröst det låg i att någon någonstans hade satt sig ner och tänkt ordentligt på stekpannor. Att någon menade allvar med vardagen.
Hon fyllde vattenkokaren. Ute började trädgården framträda i grått: kålrabbin som aldrig blev något, den gamla tvättlinan, grannens katt som satt på staketet med den orörliga tålmodighet som katter har och människor aldrig lär sig. Klockan var kvart över fem på lördagsmorgonen och på andra sidan jordklotet var det fredag kväll, och det var där, i den fredagen, som allt hade hänt.
Sonen bodde i Sverige nu, hade gjort det i 19 år. Hon hade slutat räkna om det var långt eller nära. Det var en plats i hennes huvud där det snöade i november och där man tydligen drack för mycket vin på sommaren och sedan skämdes för det i augusti – tidningarna där hade hela uppslag om hur man skulle bli av med suget, som om suget vore en fläck på en duk. Hon tyckte om att veta sådant. Det gav henne en känsla av att bo i hans liv en smula.
Men i natt hade telefonen legat på nattduksbordet med ett annat slags ljus.
En skola. En pojke i 18-årsåldern med ett svärd, mitt i en fredag, mitt i schemat, mellan två lektioner i en stad som hette Fagersta. En person död. Tre skadade, varav två pojkar under 18 år. Polisen sköt mot honom 10 minuter efter det första larmet. Så lång tid tog det. Hilda ställde ner koppen och räknade 10 minuter på köksklockan, för hon ville veta hur lång tid det var, och det visade sig vara oändligt.
Det fanns en mamma i tidningen som hade skrivit sms med sin dotter medan dottern satt inlåst i ett klassrum. Det var det ordet, inrymd, ett ord som svenskarna tydligen hade fått lära sig. Hon hade skrivit till sin dotter och dottern hade skrivit tillbaka, och hela tiden hade en av dem varit tvungen att låta lugn. Värsta dagen i mitt liv, sa mamman efteråt. Och en man, en helt vanlig man, hade stått hela eftermiddagen vid avspärrningarna och ringt sin fru som inte svarade, ringt och ringt, och till sist hade hon kommit ut genom dörren oskadd och han hade sagt att det var en otrolig lättnad. En otrolig lättnad. Som om språket räckte till det.
Hilda tänkte: det är just så det är. Man tror att sorgen kommer med trumpeter. Den kommer i stället som ett obesvarat samtal, som en dörr som öppnas för sent eller för tidigt, och efteråt står man i köket och märker att man ändå har diskat.
På kvällen hade folk samlats vid en minnesplats som kommunen ställt i ordning. Blommor, ljus, den där hastigt uppresta möbleringen som samhällen numera kan göra på några timmar. En flicka på 16 år hade sagt till en reporter att det blev en helt annan stämning i stan, att man märkte att alla var ledsna. Hilda läste meningen två gånger. Det var det klokaste någon hade sagt på hela dygnet, och det hade sagts av ett barn, i förbigående, med händerna förmodligen djupt nere i jackfickorna.
Och pojken hade lagt ut en bild på svärdet på Tiktok några minuter innan. Det var den detaljen som inte ville lägga sig. I samma tidning, längre ner, fanns en artikel om en lokalpolitiker i Östergötland som hade flest följare i länet på just Tiktok och som sa att hon mest gick på magkänsla när hon valde vad hon skulle lägga ut. Det låg något outhärdligt i att de två fanns på samma yta, i samma flöde, i samma tumme som drar uppåt. Den lilla rutan där någon visar sitt liv och någon annan visar sitt vapen, och båda vill ha ögon.
Vattnet kokade. Hon hällde upp och lät ångan värma ansiktet, för det var kallt i köket, det var alltid kallt i det här köket i augusti.
I Ukraina hade drönare gått mot ett köpcentrum i Kryvyj Rih. 15 döda, 130 skadade, 23 av dem barn. Ett köpcentrum. Ett sådant ställe där man köper strumpor och en glass och sedan glömmer att man varit där. Hon försökte se det framför sig och kunde inte, och skämdes för att hon i stället såg sitt eget varuhus på Lambton Quay, rulltrapporna, doften av bakverk och parfym vid ingången.
Man kan inte sörja allt. Det är det ingen som säger högt. Man kan sörja en pojke i en skola i ett land dit ens son har flyttat, och man kan inte samtidigt sörja 15 människor bland strumporna i en stad man aldrig sett. Hjärtat är ett litet rum med få stolar.
Det ljusnade. Regnet kom närmare över viken, hon kunde se det som ett grått drag i luften ovanför Petone, och katten på staketet reste sig och gick.
Hon tänkte på det där som polisen i en svensk förort hade sagt, efter skjutningen i måndags, när föräldrarna kom med sina frågor: självklart ska barnen vara ute och leka. Att man inte blir skrämd, hade han sagt, utan umgås och pratar med sina grannar. Hilda visste inte om det var mod eller bara nödvändighet. Kanske finns det ingen skillnad. I samma region där skolan låg hade de i går börjat erbjuda gratis vaccin, för mässlingen var tillbaka och 27 personer hade smittats, och det pågick parallellt, som allting pågår parallellt: någon dör i en korridor och någon annan sitter i ett väntrum och kavlar upp ärmen och tänker på vad man ska ha till middag.
Det var det hon skulle skriva till sin son. Inte hur är det med er – det gick inte att svara på. Hon skulle skriva att hon hade köpt en ny stekpanna och att katten satt på staketet igen och att det var 13 grader och regn i närheten. Hon skulle skriva de små sakerna, för de små sakerna är det enda man kan räcka någon över ett halvt jordklot.
Sedan kom regnet, riktigt nu, och trummade på plåttaket över verandan med den där plötsliga generositeten, och Hilda stod kvar med koppen i handen och lät bli att tända lampan, och tänkte: så vackert. Och genast efteråt: får man tycka det i dag?
Det var ingen som svarade. Det var bara morgonen, som kom vare sig hon ville eller inte, och trädgården som blev grön.
