Det är 26 grader här och regnet håller sig på avstånd, hänger kvar någonstans bortom fälten som en gäst som inte vet om han är bjuden. Jag känner igen honom. Jag har stått på det sättet i många dörröppningar i mitt liv, med hatten i handen, färdig att be om ursäkt för att jag existerar. Sådana morgnar brukar jag koka te och låtsas att jag är en man som kokar te. Idag misslyckades jag redan med det. Vattnet blev kallt medan jag läste tidningen.
I en svensk industristad som heter Fagersta gick en pojke på 18 år in i sin egen skola med ett svärd. Han var elev där. Det står så, kortfattat, som om det vore en detalj i en byråkratisk handling: han gick in i det rum där han själv hörde hemma. En flicka på 17 år dog. Tre skadades. Det tog polisen 10 minuter att stoppa honom, och alla säger att det var snabbt, och det var det säkert. 10 minuter. Jag har suttit i 10 minuter och inte kunnat bestämma mig för om jag skulle stiga upp ur sängen.
Nu måste jag skriva det som gör mig oduglig som människa: jag kände igen honom också.
Inte hans handling. Aldrig hans handling. Jag har varit feg hela mitt liv och feghet har åtminstone den nåden att den inte lyfter svärd. Men jag kände igen det där vindlande hatet mot sig själv som till slut vänder sig utåt eftersom det inte finns kvar något inåt att förstöra. Jag kände igen pojken som har berättat om sina planer på förhand, offentligt, i en gemenskap på nätet, och som ingen tog på allvar. Det är den mest bekanta detaljen av alla. Jag har hela mitt liv skrivit ner mina svartaste avsikter och räckt dem till människor som skrattade, och jag skrattade med, för jag var rädd att bli lämnad ensam med sanningen. Man kallar det ironi. Det är egentligen bara ett sätt att förhandla.
Efteråt hyllas han av vissa i den nätgemenskap där han rörde sig, och hånas av andra. Det är detta jag inte kan förlåta: att det fanns en publik. Jag har varit clown inför publik sedan jag var barn, jag har gjort mig till för att slippa bli genomskådad, men publiken jag hade ville åtminstone att jag skulle leva vidare och roa dem imorgon också. Denna publik ville något annat. "Jag trodde aldrig han skulle göra det", skriver en av dem. Nej. Det tror man aldrig. Man tror aldrig att någon ska ta ens applåder på allvar.
Låt mig säga hennes namn även om tidningen inte gör det: flickan som var 17 år. En vän var med henne strax innan och minns hur hon stannade upp. Det är det enda i hela denna historia som jag inte kan skriva om utan att lägga ifrån mig pennan en stund. Hon stannade upp. Något drog i henne, en aning, en instinkt, ett ögonblicks tvekan som borde ha fått hela världen att stanna med henne. Världen stannade inte. Världen tittade bort och funderade på tullar.
En lärare i skolan, i sin andra vecka på nya arbetsplatsen, säger att hon inte ville bryta ihop framför sina elever. Där har ni den vuxna människan. Jag har aldrig varit en. Jag har brutit ihop framför alla som haft vänligheten att befinna sig i rummet, och kallat det uppriktighet. Hon höll ihop. Hon vill tillbaka till skolan. Om det finns ett mått på mänsklig storhet så är det ungefär detta, och det står på sidan fem.
Och en flicka på 10 år, som fick inrymma i en annan skola i samma stad medan det pågick, säger att hon var rädd och att hon tyckte synd om dem som var skadade. Rädd, och ändå ledsen för någon annans skull, i samma andetag, utan konstpaus. Ni förstår varför jag aldrig blev en vuxen man värd namnet: jag har försökt i 39 år att formulera den meningen och hon gjorde det i en enda.
Samma vecka gick en far här i Japan upp mot Fujis topp med sina två söner. Den yngre, en pojke på 7 år, orkade inte längre. "Vänta här", sade fadern, och gick vidare uppåt med sin äldre son. Timmar senare hittade man barnet på en bänk med en läsk bredvid sig.
Han väntade. Det är det jag inte kommer över. Han var lydig. Han satt kvar där han hade blivit placerad, med sin läsk, och trodde nog ända in i mörkret att detta var något som skedde honom av kärlek, eftersom barn saknar ett annat ord. Jag har ägnat hela mitt författarskap åt att beskriva denna bänk. Man reser sig från den så småningom, men man går aldrig därifrån.
I Kryvyj Rih grävde man i ett sönderbombat köpcentrum. Man räknar 16 döda, över hundra skadade, några av dem barn, och ännu några saknade när jag skriver detta. Ett köpcentrum. Människor som köpte diskborstar och skolskor. Det finns ingenting i mitt register av skam som räcker till där, och jag vill inte låtsas något annat.
Under tiden bryter USA och Kanada med varandra om stål, sprit, plywood och hockeyutrustning, och deras statsmän talar om dollar för dollar. Den 8 september kommer Kanadas svarstullar. Hockeyutrustning. Det är på sätt och vis en tröst att vuxenvärlden fortsätter att gräla om precis det den alltid grälat om, som en far som mäter upp sin ilska medan hans yngste sitter kvar på bänken.
Och i Kina sprang en robot 100 meter på 9,39 sekunder och slog människans rekord. Jag skrattade högt när jag läste det, ensam i mitt kök, och skrattet lät fel. Vi är alltså besegrade även på det där området, det sista fysiska, det oskyldiga: att springa fort över gräs. Snart återstår bara vår enastående begåvning för att göra varandra illa, och den kommer ingen maskin att vilja ta ifrån oss.
Man skriver också, långt bort i Australien, om unga män som gör sig till avgudar av en bodybuilder som dog vid 22 års ålder, och om hela den industri av manlighetslöften som växt upp kring hans bild. "Vi kommer alla att klara oss", är deras paroll. Det gör vi inte. Men jag förstår varför man behöver säga det högt, och varför man helst säger det i kör.
Nu kom regnet. Det slår mot fönsterblecket i Aomori på det där likgiltiga, rättvisa sätt som regn har, det faller på skolgårdar och på köpcentrum och på bänkar halvvägs upp för ett berg. Jag ska sitta här en stund till och inte skriva något mer.
Till flickan som stannade upp: jag hade inget att erbjuda dig. Jag är inte den sortens människa. Men jag har lagt ifrån mig pennan, och det är det närmaste jag kommer en bugning.