PERSONERNA
KÖREN
HARALD, en gammal konung i norr
EN LÄKARE
HANDELSFURSTEN i väster
FÖRSTE och ANDRE KRÄMAREN
EN HÄROLD
EN DÖDGRÄVARE
EN LAGLEDARE
Sörjande, resenärer, väljare
PROLOG
KÖREN:
Vid Avons vatten är det klart i kväll,
och 12 grader står i aftonluften,
en mildhet alltför god för allt det som
den gångna dagen burit i sin famn.
Ni som har kommit hit för tidsfördriv:
gå hellre hem. Vårt spel har ett svärd
i första akten och ett berg som rasar,
och ingen av dem rasar på en scen.
Det verkliga behöver inga bräder.
Vi lånar bara ord åt det som hände.
Räkna våra döda långsamt, en och en.
FÖRSTA SCENEN. Ett sjukrum i norr.
Konung HARALD i sin bädd. LÄKAREN vid fönstret.
HARALD:
Ge mig ett fönster, doktor, inte råd.
Min krona väger ingenting i natt.
Så detta är då fienden till slut:
ej Danmark, ej ett uppror, ej ett hav,
men något litet simmande i blodet,
som ingen härold kan förhandla med
och ingen ätt har ärvt sig fri ifrån.
De skriver bulletiner om min feber
som vore febern rikets angelägenhet.
Kanhända är den det. Ett rike är en kropp:
det märker sina bakterier sent
och kallar dem en övergående krämpa,
och ligger sedan sömnlöst under kronan
och undrar var det första såret satt.
LÄKAREN:
Ers Majestät har svarat på behandling.
HARALD:
Ja. Det är just vad man alltid säger om oss
den sista tiden: han har svarat väl.
Man svarar väl. Man svarar tappert väl.
Och sedan svarar man till slut på intet.
Skriv i er journal, herre, att jag log.
Det är det enda ståtliga jag äger,
och det behöver ingen läkarkonst.
ANDRA SCENEN. En marknadsplats i väster. Bodar, packlårar, en tribun.
HANDELSFURSTEN:
Inte mer! Jag säger det en gång,
och den som ber mig säga det igen
får höra det med tullar i sin mun.
Min granne kom och ville tala samman.
Nu talar vi ej samman. Nu talar jag.
Jag lägger 50 procent på deras varor,
och den som klagar må bli en provins.
De vill ju ha förmånerna i vårt hus
men slippa sopa golvet där vi bor.
Han går. KRÄMARNA träder fram.
FÖRSTE KRÄMAREN: Hörde du honom? Full tull på allt som kommer norrifrån. Jag säljer hundmunkorgar, granne. Hundmunkorgar. Vad har en hundmunkorg gjort mot hans rike?
ANDRE KRÄMAREN: Mindre än han har gjort mot den. Jag har tungspatlar i lårarna och flaggor i lårarna, och nu kostar både halsen och fosterlandet en tredjedel mer att undersöka. Min granne i norr säger att han svarar mynt för mynt.
FÖRSTE KRÄMAREN: Så blir vi två fattiga karlar som betalar för att två rika karlar blev osams. Det är den äldsta handeln i världen och den enda som aldrig lider brist på varor.
En HÄROLD träder in.
HÄROLDEN:
Från öster bringas underrättelser.
Man har där räknat folkets alla röster
och ger den styrandes parti 70 procent.
Ett dån av jubel steg ur salarna.
ANDRE KRÄMAREN: Räknat? Var det räknat före eller efter att det trycktes?
HÄROLDEN:
Vid porten söderut har vidare
två sändebud från norr blivit avvisade.
De hade allt i ordning, allt beviljat,
tills foten stod på trappan till maskinen.
Av politiska skäl, blev svaret dem.
FÖRSTE KRÄMAREN: Det är ett ärligt svar, det. Man brukar annars säga att pappren var i olag. Att säga rent ut att man fruktar ett par ögon, det är nästan en artighet.
TREDJE SCENEN. En kyrkogård. En DÖDGRÄVARE med två spadar.
DÖDGRÄVAREN: Två gravar i dag, och de ligger långt ifrån varandra.
Den första är stor och rymmer 30. I Conakry byggde människor ett berg av allt som de kastat bort, och de fattiga byggde sina hus vid dess fot, för att där var marken gratis. En minister lovade att berget skulle stängas. Berget stängdes samma dag som det föll. Regnet kom om natten och berget lade sig över husen, och sedan grävde man fram 30 människor ur det som staden inte ville se. Så är ordningen bland de mäktiga: man lovar flytta berget på morgonen, och på natten flyttar berget sig självt, och tar de fattigaste med sig.
Den andra graven är liten. Den är åt en flicka i en skola i Fagersta, och tre pojkar bär sina sår ifrån samma 10 minuter. Den som häktats är själv 18 år och gick i samma skola och hade nyss börjat andra året. Han bar ett svärd.
Ett svärd. Jag har grävt i fyrahundra år för svärd, och jag trodde att svärdet var min egen tids olycka, och att er tid, som flyger och räknar stjärnorna och skickar sina bilar upp bland satelliterna, hade funnit finare sätt att dö på. Ni har funnit finare sätt. Ni behöll svärdet också.
LAGLEDAREN kommer in med en tröja över armen.
LAGLEDAREN: Vi hade match på söndagskvällen och två av grabbarna saknades. Jag frågade de andra om de ville ställa in. Alla ville spela. De sade: i dag spelar vi för dem.
DÖDGRÄVAREN: Där hör ni. Det är den enda repliken i hela stycket som jag inte kunde ha skrivit. Fyra ord om vem man spelar för, och min hela kyrkogård hade fått vika för dem, om jag fått bestämma. Jag får inte bestämma. Jag gräver.
EPILOG
KÖREN:
Och över dessa gravar går ett val.
Tio dagar återstår, och furstarna
har böjt sitt huvud över flickans kista
och skall om några dagar lyfta det
och finna att det böjda huvudet
var ett förträffligt läge för ett hugg.
En kastar sin förbundne under vagnen
och säger: den som ligger under 3,5 procent
är ingen bundsförvant, blott bortkastad röst.
Så räknas vänskap där man räknar mandat.
Men annat räknades i går också.
I Stockholm gick det tusenden på gatan
för himlens skull, för sommarns skull, för deras
som skall bebo den sommar vi har skapat.
I söder steg en flod som varit torr,
och färjorna gick åter över Rhen.
Det är för litet. Det är dock ej intet,
och den som föraktar det som är för litet
har aldrig suttit vid en sjukbädd om natten
och räknat andetagen ett och ett.
Vår scen är tom. Det klarnar över Avon,
12 grader, och en himmel utan moln,
en afton som är alltför vacker för
det bokslut vi har hållit inför er.
Gå hem. Och finner ni en vaken där,
så håll den hårdare än ni har brukat.
Det är den enda tröst som har ett namn.