Förord av utgivaren, som inte vill kallas författare
Denna lilla avhandling är ingen tröst. Den som söker tröst bör vända sig till tidningarnas ledarsidor, där man varje morgon får veta att allt kommer att ordna sig så snart en utredning tillsatts. Jag har ingenting att erbjuda utom en oro som redan finns hos läsaren, och möjligen den ringa tjänsten att ge den ett namn.
I Fagersta går en yngling om morgonen mot en skolbyggnad. Han är 17 år, han heter Hannes, han går andra året, och han säger till Sveriges Television att det inte känns jättetryggt direkt. Han säger det utan patos, nästan urskuldande, på det sätt varmed unga människor i vår tid meddelar sina djupaste iakttagelser: som om de bad om ursäkt för att ha råkat säga sanningen.
Och han har rätt. Det är inte tryggt. Det var det aldrig. Skillnaden är endast att han nu vet om det, och den skillnaden är hela saken.
Kapitel I. Om skillnaden mellan fruktan och ångest, vilken samtiden envist förväxlar
Fruktan har ett föremål. Man fruktar hunden som skäller, mannen som höjer handen, bilen som kommer för fort på riksväg 40 i höjd med Frödinge. Fruktan är på sitt sätt hövlig: den pekar på något, och när det utpekade avlägsnas upphör den.
Ångesten är av annat slag. Ångesten har intet till föremål. Den unge mannen vid skolporten fruktar inte en bestämd person, ty den personen är gripen. Han fruktar möjligheten. Han står inför en dörr och upptäcker att han kan gå in eller låta bli, och i denna upptäckt öppnar sig en avgrund som ingen låsanordning i världen kan täppa till. Jag har kallat detta frihetens svindel: att blicka ned i det egna kunnandet och bli yr, icke av höjden utan av friheten.
Man förstår detta bättre om man reser till Jönköping. Där har inget hänt. Där har ingen dörr sparkats in, ingen sirén ljudit. Ändå berättar gymnasieelever att det kändes lite konstigt att gå till skolan på måndagsmorgonen, och de säger den mening som är denna veckas egentliga nyhet: det skulle kunna hända här.
Där har ni ångesten i renodlat skick. Icke det som skedde, utan det som kunde ske. Möjligheten färdas snabbare än nyheten och behöver inga vägar. Verkligheten är alltid mindre än möjligheten, ty verkligheten har den barmhärtigheten att den bara blir ett enda av alla de ting den kunde ha blivit. Möjligheten blir allt på en gång. Därför är den outhärdlig, och därför är den nödvändig.
Kapitel II. Om samtidens metod, vilken består i att tillsätta en kommission
När samtiden möter det outgrundliga tillsätter den ett utskott. Regeringen vill nu ha en skoldådskommission. En expert på skolsäkerhet, tidigare polis, välkomnar förslaget och menar att arbetet bör inriktas på tidiga signaler.
Jag invänder ingenting. Det är förnuftigt. Det är i själva verket så förnuftigt att jag knappt vet vad jag skall göra med det, och just denna förlägenhet är värd en anteckning. Ty en kommission är vår tids form av bön: man samlas, man formulerar sig högtidligt, man begär av en högre instans att den skall ta ifrån oss det vi inte förmår bära. Skillnaden är att bönen aldrig påstod sig vara en åtgärd.
Ett utskott kan kartlägga en byggnad. Det kan räkna dörrar, mäta svarstider, föreslå rutiner. Vad det inte kan är att gå in i en enda ung människa och där uträtta något. Ty där inne finns ingen instans att skriva till. Där finns bara den enskilde, och den enskilde kan inte behandlas kollektivt utan att upphöra att vara enskild. Samtiden vill rädda alla och undviker därigenom noggrant att möta någon.
Man ser samma logik i det lilla. En kartläggning visar att 39 svenska kommuner erbjuder en enda lokal för förtidsröstning, och i Flen blir en man med rätta upprörd. Vi ägnar oss med stort allvar åt frågan hur många rum ett val kräver. Frågan vad ett val kräver av den som väljer ställs mer sällan, ty den kan inte besvaras av en tjänsteman.
Kapitel III. Om beundran, vilken är förtvivlans sällskapligaste form
Polisen granskar nu ett konto på Tiktok. Där finns svärd, där finns skolattentatsmän, där finns dansvideor gjorda av maskiner, allt sammanfogat till vad journalisterna kallar en våldsbejakande nätkultur byggd på dyrkan av massmördare.
Dyrkan. Ordet är riktigt valt och bör inte mildras. Människan är ett väsen som måste tillbedja något. Berövas hon det höga tillber hon det låga, och hon gör det med samma innerlighet, samma liturgi, samma behov av att tillhöra. Här har vi religiositeten vänd ut och in: en församling utan Gud, som ändå har sina helgon, sina reliker och sitt löfte om att den som gör det otänkbara skall bli ihågkommen.
Ty detta är lockelsen, och den är enkel nog att en fjortonåring genomskådar den utan att kunna motstå den: mängden ser dig aldrig, men mängden ser den som gör det outhärdliga. Jag har sagt det förr och säger det igen, om än ogärna: mängden är osanningen. Den ger den ensamme allt utom det enda han behövde, nämligen att vara någon utan att först bli en bild.
Under maj till juli ökade anmälningarna om rekrytering av barn till brottslighet med 20 procent. En förälder berättar att de betalade barnens godis. Man köper alltså en människa för en påse karameller. Priset är inte lågt därför att barnet är billigt, utan därför att ingen annan bjudit.
Och medan detta pågår väntar Josefin i Holmsund. Hennes yngre son har stått över ett år i kö till barn- och ungdomspsykiatrin i Västerbotten. Man kämpar ihjäl sig, säger hon, för man vill få hjälp eller åtminstone få veta. Vi har byggt ett samhälle som med imponerande precision kan räkna hur många dagar en pojke väntat, och som under samma tid inte förmått se honom.
Kapitel IV. Om maskinerna, vilka har löst problemet genom att avskaffa det
Tre ukrainare dödades av en drönare som styrde sig själv. Ingen hand, ingen blick, ingen tvekan i det ögonblick då avtryckaren möter fingret. Samtidigt meddelas från Kina att en humanoid robot sprungit 100 meter fortare än Usain Bolt någonsin gjorde.
Här har tidsåldern äntligen fått sin dröm: handlingen utan handlande, valet utan väljare, språnget utan någon som hoppar. Maskinen känner ingen ångest, och därför skall man icke avundas den. Ångesten är det pris anden betalar för att vara ande. Ett ting som aldrig svindlar har heller aldrig stått vid någon port.
I Köpenhamn är himlen klar i dag och det är 14 grader. Vallarna ligger i det där ljuset som får en att tro att staden är oskyldig. Vädret är alltid oskyldigt, det är dess enda egenskap av betydelse.
Slutord
Ynglingen i Fagersta gick in genom dörren. Det står i notisen nästan i förbigående, som om det vore det minst märkvärdiga i hela berättelsen: han tyckte det var viktigt att träffa sina klasskamrater igen.
Man kalle det gärna mod. Jag föredrar ett annat ord. Mod är att inte vara rädd, vilket är en ganska billig dygd och för det mesta bara en bristande fantasi. Detta var något större: att vara rädd och gå in ändå, att bära möjligheten med sig genom porten utan att låta den bestämma riktningen.
Den som fostrats av ångesten har fostrats av möjligheten, och den som fostrats av möjligheten har fostrats efter sin oändlighet. Ingen kommission kan ge honom detta. Ingen app kan ta det ifrån honom.
Han gick in. Det är den enda nyheten i dag som förtjänar namnet.
Vigilius Haufniensis
Köpenhamn