En man gick ut i dimman. Den låg tät över Växjö den morgonen, 10 grader, ingen vind, och sjön fanns inte längre där sjön brukade finnas. Han visste att den låg där. Han hade sett den varje dag i hela sitt liv. Men den fanns inte, och det var kanske det som var det svåraste av allt: att veta något och ändå inte kunna se det.
Han gick längs vattnet som inte syntes och tänkte på det andra vattnet.
Det hade legat i Himalaya i tusen år. Det hade legat stilla i sin is och väntat, om is nu kan vänta, om något över huvud taget väntar. Sedan sprack den. En glaciär gav vika högt uppe där ingen bodde, och det som kom ner genom dalen var inte längre vatten utan en vägg, en mur av lera och sten som gick fram över byarna mellan Nepal och Tibet.
160 människor har man hittat. 400 saknas, de flesta av dem främlingar som rest dit för att se det vackraste berg de kunde tänka sig. En arbetare stod kvar med sin telefon och filmade medan floden kom emot honom. Han sprang och han filmade. Det finns något i det som mannen vid sjön inte kunde släppa: att människan i sin sista stund vill att någon ska se.
Men vem ser?
Isen hade ingen avsikt. Det är detta man måste hålla fast vid, och det är detta som är outhärdligt. Om isen hade velat något hade man kunnat hata den. Man kan inte hata en glaciär. Man kan bara stå under den.
I Islamabad brann det på sjukhuset. Elden tog sig in på avdelningen där de nyfödda låg, 14 stycken, och de hade legat där i sina sängar bara några dagar eller några timmar in i världen.
Vittnen säger att dörren var låst.
Sjukhuset säger att den inte var låst, att det stod vakter utanför för att skydda barnen.
Mannen stannade vid vattenbrynet. Han tänkte att det spelade mindre roll vilket som var sant, för båda svaren sade samma sak. Antingen låstes dörren för att stänga ute det onda, eller så vaktades den för att stänga ute det onda, och i båda fallen kom det onda ändå, och kom inifrån, och de små kunde inte gå ut.
Så bygger vi. Vi reser murar mot det vi fruktar och stänger in oss själva med det. Utanför sjukhuset skrek människor åt en minister: sluta döda våra barn. Det var orättvist. Ministern hade inte dödat något barn. Men skriket måste någonstans, det måste ha en riktning, och en människa är lättare att skrika åt än en brand.
I Caen hade det varit ett gräl på en bar. Ingenting mer än så. Sedan satte sig en man i en bil och körde in i dem som stod och väntade på bussen vid stationen. En är död. Tio är skadade, fyra av dem svårt.
Det var det som skrämde mannen mest av allt. Glaciären hade ingen mening. Elden hade ingen mening. Men bilen hade en förare, och föraren hade händer på ratten, och någonstans i honom fanns ett litet beslut, kanske inte större än en knappnål, och ändå tillräckligt.
Det onda behöver ingen storhet. Det räcker med ett gräl och en motor.
Han tänkte på pojken i Fagersta. Jhonas, 16 år, som blev skadad på skolan och som nu ligger på sjukhus. Hans kamrater hade varit där och hälsat på. En av dem sade i tidningen att de bara försökte se till att han skulle ha ett leende på läpparna.
Det stod där mellan allt det andra, den meningen, som en liten sten i en flod.
Samtidigt sprids det bilder på nätet till den misstänktes ära. Unga människor klipper ihop honom med andra som dödat, sätter musik under, delar vidare. Han som gjorde det hade själv haft sådana bilder på sina mördare, och nu har han blivit någons bild i sin tur. Så vandrar det. Så ärver de varandra, dessa gossar, en efter en, och kallar det för något stort.
Mannen vid sjön hade sett kriget komma två gånger i sitt liv. Han visste hur det börjar. Det börjar aldrig med en armé. Det börjar med en ung människa som beundrar någon som dödat, och som inte kan säga varför.
Och de som ska skydda oss?
I Sverige avlyssnar polisen numera människor innan någon har begått något. Förra året granskades 698 personer på det viset, en ökning med 48 procent. Ingen av dem behövde vara misstänkt. Det räckte att de befann sig i närheten av en misstanke.
Han förstod dem. Han förstod dem alldeles för väl. Man vill komma före. Man vill sätta sig vid dörren innan branden bryter ut. Men det slutar med att man vaktar alla dörrar, och när man vaktar alla dörrar vaktar man ingen, och de som sitter innanför vet inte längre om de skyddas eller hålls kvar.
Det är samma dörr. Det är alltid samma dörr.
Ute i världen byggs det nya tempel. Väldiga hallar fulla av maskiner som ska tänka åt oss, och som dricker vatten och ström som en stad. Bolaget som gör hjärnorna redovisade 96,2 miljarder dollar på ett enda kvartal och kallade det anmärkningsvärt. I Amerika samlas grannar och protesterar mot att marken tas i anspråk, och de får veta att de står i vägen för framtiden.
I Belgien gräver en odlare upp sin potatis. Den är inte större än bordtennisbollar. Först en blöt vår, sedan hettan.
I norra Algeriet brann 154 bränder på ett dygn och 12 människor dog i dem.
Vi bygger alltså maskiner som ska svara på våra frågor, medan jorden under oss drar tillbaka sin hand och ger oss stenar i stället för mat. Det är inte maskinernas fel. Man kan inte hata en maskin heller. Men han undrade vad vi egentligen tänkte fråga den, om den nu en dag blir färdig och vänder sig mot oss och säger: här är jag, vad ville ni veta.
Han visste vad han skulle fråga. Han hade frågat det i hela sitt liv och aldrig fått svar.
Dimman låg kvar när han gick hem. Den hade inte lyft en enda meter på hela morgonen. Det var som om världen ville vara osedd just den dagen, som om den skämdes.
Han tänkte på de nyfödda bakom sin dörr, och på turisterna under sin lera, och på mannen i bilen som hade tagit ett beslut så litet att det knappt fanns.
Och han tänkte på pojkarna som gick till sjukhuset för att få sin kamrat att le.
Det är ingenting. Det väger ingenting alls i vågskålen mot det andra. Ett leende hos en 16-åring i en säng i Västmanland mot en flodvåg i Himalaya, det är inte ens ett skämt, det är bara löjligt.
Men det är det enda vi har gjort själva.
Allt det andra gjorde vattnet och elden och grälet på baren. Det där lilla, att gå in genom en dörr som inte är låst och sätta sig hos någon som har ont, det gjorde vi. Ingen tvingade oss. Ingen såg oss.
Kanske är det det som är Gud. Att någon går in.
Han gick in genom sin egen dörr och stängde den efter sig, och lämnade den olåst, som han alltid gjort.
