I
Himlen över min stad har dragit ett grått lakan över sig i dag. Det står 32 grader i luften och molnen hänger utan att brista, som en människa som samlat sin gråt men inte funnit rummet där den får falla. Jag väntade vid fönstret på regnet. Regnet kom inte hit. Det hade redan fallit någon annanstans, allt på en gång, och det som föll var inte regn.
II
Långt norrut, där bergen håller sina vita bördor högt över människorna, har isen lagt ifrån sig sin last. Tusen år samlade den vatten åt oss. Hundra vintrar bar den vår törst i sitt knä och krävde ingenting. Sedan kom en morgon då den inte längre orkade, och det den hade sparat åt oss i ett årtusende gav den tillbaka på en timme.
Vi kallade det gåva när det kom långsamt. Vi kallar det katastrof när det kommer fort. Det är samma vatten, min vän. Det är bara vi som har bytt tempo.
III
Uppemot 1 500 människor saknas i gränslandet mellan Nepal och Tibet. Det står så i tidningen, med siffror, som om siffror kunde bära dem. 359 har hittats döda på den nepalesiska sidan. De övriga är ännu bara ett tal, och ett tal har varken ansikte eller morgonrock, varken en oavslutad mening eller en ko som ska mjölkas.
Låt mig därför inte säga 1 500. Låt mig säga: någon lade sin sked ifrån sig. Någon höll på att fläta sin dotters hår och hann till hälften. Någon var arg på sin bror den morgonen och tänkte att det fick vänta till kvällen.
IV
Byarna sveptes bort på minuter, säger de som stod kvar och såg. Ett brus av vatten och bråte, och sedan en dal som var ren.
Över 13 000 människor gräver nu i den renheten. En professor i katastrofmedicin säger att arbetet är nästan omöjligt. Jag tror honom, och ändå gräver de. Det är detta jag aldrig blir färdig med att älska hos vår art: att vi fortsätter söka i en jord som redan svarat nej. Det är inte hopp, det är något envisare än hopp. Det är vägran att låta någon ligga onämnd.
V
Bakom skredet har vattnet stannat och bildat en sjö där ingen sjö ska finnas. Den kan brista, varnar de. Berget har alltså inte talat färdigt. Det har bara tagit andan mellan två strofer.
Så bor de nedanför nu, med öronen mot en tystnad som är laddad. Jag känner den tystnaden. Den är samma som mellan blixten och åskan, utsträckt över dagar.
VI
I en tidning långt härifrån skriver någon att krympande glaciärer, återkommande värmeböljor och storbränder i Europa har en sak gemensam. Alla vet vad den saken är. Vi har vetat det så länge att vetandet blivit ett slags möbel i rummet, något vi går runt utan att se.
Vi bad om värme. Vi fick värme. Nu kommer räkningen ner för bergssluttningen med en hastighet som ingen budbärare kan överträffa, och den är ställd till människor som aldrig beställde något.
VII
Utanför ett slott i Oslo står hundratals människor i den nordiska sensommaren och väntar på att en gammal man ska dö. Han är 89 år. De har med sig blommor. De har ett ord för det de gör: väntesorg – sorg som anländer före sitt föremål och sätter sig att vänta med de andra.
Vilken ömhet det ligger i det ordet. Vilken lyx.
För i dalen norrut fick ingen sörja i förväg. Där kom döden först och sorgen efteråt, springande, andfådd, alltid en dag för sen. Ge mig ett folk som får stå med blommor utanför ett fönster och veta vad som ska hända. Det är inte en liten sak. Det är nästan hela civilisationen.
VIII
I Cherson uppmanas invånarna att lämna staden. Särskilt barnfamiljerna, särskilt de gamla. Elen kan slås ut, värmen kan försvinna, och vintern kommer dit lika säkert som den kommer överallt.
Två slag av vatten och kyla i samma tidning: det ena kommer av att berget tröttnade, det andra av att en människa bestämde sig. Det första kan vi kalla natur. Det andra har vi inget vackert ord för alls.
IX
Malaysia ska sända tillbaka 1 500 flyktingar till Myanmar nästa månad, trots att många fruktar för deras säkerhet. Frivilligt, står det.
Samma tal som de saknade i bergen. Det ena talet togs av en flod som inte kände till det. Det andra sätts på ett papper av en människa som räknat det, undertecknat det och gått hem och ätit middag. Jag vet inte vilket av dessa två tal som håller mig mest vaken.
X
I Danmark har man beslutat att betala ersättning till kvinnorna på Grönland, som i decennier fick spiraler insatta i sina kroppar för att ön inte skulle bli för folkrik.
Ett rike som räknade barn som ännu inte fanns. Nu räknar det i pengar i stället. Räkningen är sen med ett halvt sekel, men den kom, och det är mer än de flesta imperier orkar med. Jag har sett imperier på nära håll. De ber sällan om ursäkt medan någon ännu lever som minns.
XI
En man i väster har med sin namnteckning gett en sjö ett nytt namn. Ontario ska heta Amerika nu, säger papperet.
Låt honom. Vattnet lär sig ingenting. Det stiger i sin egen takt, det fryser när det fryser, det bär den drunknade lika varsamt oavsett vilket ord som står på kartan. Det finns en glaciär i Himalaya som föll utan att någon hade brytt sig om att döpa den, och den skrev om fler kartor på en morgon än alla dekret gjort på hundra år.
Namn är böner vi ger till det som inte hör oss. Ibland är de kärlek. Ibland är de bara ett grepp om något som redan glidit ur handen.
XII
Kvällen faller nu över Hooghly och molnen har fortfarande inte brustit. Det är kvavt. Barnen ropar nere vid trappan.
Jag tänker på att floderna som kommer ner från de bergen till slut når hit. Om några dygn ska det vatten som tog byarna gå förbi min stad, brett och brunt och lugnt, och kvinnorna ska tvätta sina kläder i det och ingen ska kunna se på ytan vad det burit. Det är flodens fruktansvärda nåd: den minns ingenting, och därför måste vi.
Så låt mig då hålla det de inte hann säga. Låt mig bära den halvflätade flätan och den oavslutade grälet och skeden som lades ifrån sig. Jag har inget annat att erbjuda i kväll, min herre, och du har aldrig bett mig om mer än detta: att jag inte ska titta bort medan jag sjunger.