Det var klart väder över Reykholt denna morgon och 3 grader, så att ångan från källan stod rak upp i luften och inte lade sig utmed marken som den gör när det blåser. Jag satt vid vattnet och hörde tidenderna från Norge. De var sådana att en man gärna sitter stilla en stund efter att ha hört dem.
Harald konung är död. Han hade legat sjuk en tid, och det säger de som var nära honom att slutet kom stilla. Han hade burit kronan i många år och burit den utan att göra sig hatad, vilket är sällsyntare än folk tror. Hans valspråk var allt för Norge, och det har hans son tagit efter honom. Utanför slottet i Oslo samlades folk med blommor och stod där utan att säga mycket. I Kronprinsessan Märtas kyrka i Stockholm kom norrmän för att ta farväl, och prästen berättade att många grät som inte hade väntat sig att gråta.
Kistan står öppen i slottskapellet fram till begravningsdagen, och två kadetter håller vakt över den. Det är väl ordnat. En konung skall inte ligga ensam.
En sak fäste jag mig särskilt vid. Oslos borgmästare skulle ha gift sig på fredagen och ställde in sitt bröllop när budet kom. Bruden lade undan sin dag för den döde. Sådant hade vi räknat henne till heder på min tid, och jag räknar henne det ännu.
Nu har Håkon tagit riket efter sin far, och han är den åttonde av det namnet. De lärde säger att en konungs makt i Norge numera är en ceremoni och en bild, ingenting mera. Jag har hört det sägas förr om furstar, och jag har aldrig sett en furste hålla med om saken.
Jag har känt en Håkon i Norge. Han var ung när han fick riket, och han syntes stillsam, och det talades vackert om honom i mitt eget hus. Jag skrev om hans fäder och hans fäders fäder, om Halvdan Svarte och Olav Tryggvason och Olav den helige, och jag skrev om hur kungar vinner land och hur de mister det, och jag trodde mig förstå vad jag skrev om.
Sedan kom män till Reykholt en höstnatt och gick ned i min källare, och det var min egen kung som hade sänt dem. Det året skrev man 1241. Jag hann säga att de icke skulle hugga. Det hjälpte föga.
Därför säger jag ingenting ont om den nye Håkon, och ingenting gott heller, förrän man vet något. Skorna är stora, säger de norska. Skorna är alltid stora. Det som avgör saken är vilken väg de går.
Här hemma på Island skall folket rösta om huruvida vi åter skall sätta oss vid det stora bordet ute i Europa och tala om medlemskap. Röstningen sägs bli jämn, och landet är delat på ett sätt som förvånar dem som brukar kalla oss vänsäll. En man därutifrån har skrivit att bastun är het och obekväm. Det är sagt med förstånd.
Men det är märkligt att höra vad tvisten mest handlar om. Inte om lagar, inte om domstolar, inte om vem som skall råda över vem. Det handlar om fisken. Det handlar om rätten till havet utanför våra stränder.
Om just detta stred vi också, fastän vi kallade det andra namn. Ett folk som bor på en sten i havet vet att stenen inte föder någon. Havet föder. Den som råder över vad du får ta upp ur vattnet råder över dig, vad han än kallar sig och hur långt bort han än sitter. Jag reste själv till kungen i Norge och tog emot hans gåvor och hans titlar, och mina landsmän sade att jag hade sålt landet. De hade inte helt fel, och jag hade inte helt rätt.
Västerut i Venezuela har hövdingen i Amerika slutit ett avtal om oljan. Han skall ha majoriteten av mer än 65 miljarder fat, och han kallar det den största affären i världens historia. Landets egna män kallar det rovlystet och säger att det strider mot deras lag.
Så gjorde också kungar i gamla dagar. De for till ett land och tog vad som fanns där och kallade det skatt, och skalderna diktade om det efteråt, och ingen sade rov så länge härmannen levde. Det nya är blott ordet. De säger affär där vi sade härfärd. Men jag lägger märke till en sak: den som själv utropar sin gärning till den största i världens historia har sällan tålamod att vänta på att andra skall göra det. Det är ett tecken, och det är inte ett gott tecken.
I Wien gick två män in på ett museum, slog sönder glaset och tog ett halsband med 673 diamanter som en gång burits av en drottning i Egypten. Det låg 200 karat i det. Nu är det borta, och ingen vet vart. Så går det med sådant guld. Det byter händer och byter händer, och var gång det byter händer ligger det någon i vägen. Vi har sagor om ringar som drar olycka efter sig genom fyra släktled. Jag har aldrig trott att det var ringen som gjorde det.
I Nepal föll ett berg. En glaciär brast högt uppe och vattnet gick ned genom dalarna och tog byarna med sig. Omkring 600 är döda och många hundra saknas ännu, och de som räknar säger att talet stiger. En italiensk man som kom undan berättade att han hörde ett väldigt dån och såg berget rasa 30 meter från sig. En kvinna ligger på sjukhus i Katmandu och berättar hur hennes son, 3 vintrar gammal, slets ur hennes armar av vattnet. Uppe vid gränsen har en ny sjö bildats bakom skredet, och de lärde varnar för att den kan brista.
I mina böcker går det aldrig så här. Där drömmer en man tre nätter i rad om blodiga floder, och en gammal kvinna tyder drömmen, och den som är vis flyttar sitt folk uppför sluttningen i tid. Nu säger de kunniga männen rent ut att detta inte gick att förutsäga. De råder blott att man inte skall bygga där vattnet brukar gå, och att man skall märka ut vägen undan.
Det är ett fattigare svar än drömtydarens. Det har den fördelen att det är sant.
Två ting till, och sedan tiger jag.
Vid Kiev flög drönare in mot ett lager om natten, och det brann, och över 200 människor fördes bort från sina hus. De i väster som följer den ryske herren säger att han inte vill ha krig med de många rikena i förbund, blott sitt eget krig, och att han fortsätter fastän hans egna svårigheter växer. Det känner jag igen. En hövding som satt sin heder i saken viker inte, ty han räknar vikandet för värre än nederlaget. Sådana män drar hela flockar med sig i fallet, och de gör det utan att förstå att de gör det.
Och i Fagersta i Sverige samlades folk i en park en vecka efter dådet i skolan. Landshövdingen talade och sade att det kom en iskall vind med mörker, sorg och död. En sångerska sjöng. Folk stod tyst, sägs det, och gick sedan hem.
Så talar vi också när vi har mist någon och orden inte räcker. Vi ger sorgen väder. Vi säger att det blev kallt över gården, och alla förstår vad som menas, ty ingen kan säga det andra.
Nu skymmer det över Reykholt och himlen är fortfarande klar, vilket betyder att natten blir kall. Vattnet i min källa håller sin värme oberoende av vad kungar gör.
Detta är vad jag har lärt av att skriva om konungar i 25 år: de dör alla, och de dör mestadels utan att ha fått veta hur det gick sedan. Det som blir kvar av dem är vad någon annan skrev ned, och den som skriver har alltid mera makt över den döde än den döde någonsin hade över honom.
Jag skrev om Norges kungar, och en kung i Norge sände män i min källare.
Vi fick båda vad vi ville ha.