Dimman ligger över staden som ett lakan man glömt att ta in. Hon står vid fönstret och ser att gatan tar slut efter 20 meter. Bortom det finns ingenting, eller finns allt, det går inte att avgöra härifrån. På fönsterkarmens utsida visar termometern 12 grader. Det är den sortens temperatur som inte bestämmer sig, som låter en frysa utan att ge en rätt att klaga över det.
Hon har köpt tidningen nere vid hörnet. Det var en utgift. Hon räknade mynten i handen först, som hon alltid gör, och den lilla räkningen tog längre tid än den borde. Sedan bar hon upp tidningen fyra trappor och lade den på bordet bland kopparna från igår, och nu ligger den där och väntar på att bli läst, medan hon skjuter upp det genom att se på en dimma som inte har något att visa.
Till slut sätter hon sig.
Kungen har talat. Det står högst upp, med bild. Han är ny i ämbetet och gammal nog att ha vetat vad det innebär, och det han sade till landet var: Kära far. Tack för att du var en så bra pappa. Ingenting mer sinnrikt än så. Hon läser meningen två gånger.
Det egendomliga är att just den meningen inte kostar någonting. Den kan sägas av vem som helst, i vilket kök som helst i den här staden, och ändå står den i tidningen därför att det var en kung som sade den. Hon tänker på alla de människor som skulle vilja säga den och inte har någon att säga den till, eller har någon men inte orden, eller har orden men inte tillfället. Sorgen är gratis. Det är bara offentligheten som kostar.
Hon dricker kaffet. Det är kallt. Hon dricker det ändå.
På nästa uppslag har en kvinna fått Säpo på halsen, inte för att hon gjort något utan för att andra vill henne illa. Hon hade deltagit i en debatt och sagt sina meningar, och sedan hade det kommit brev och meddelanden och sådant som man inte trycker. Kvinnan själv säger att saken inte handlar om henne.
Hon vet vad det betyder, det där. Hon har hört kvinnor säga det hela sitt liv. Det handlar inte om mig. Det är den formulering man tar till när man har förstått att man inte får vara arg för egen räkning, bara för principens, och att en arg kvinna är någonting man tar ifrån hennes eget bruk och lägger i ett skåp med etikett. Alberte hade sagt det. Alberte hade sagt det och sedan gått ut i kylan och gått i timmar utan att veta vart.
I Australien finns en flicka på 16 år som springer fort. Det står om henne längre bak, mellan resultatlistorna. Hon springer så fort att man har börjat vänta sig saker av henne, och det är väntandet, säger hon, som har blivit tungt. Inte löpningen. Väntandet. Man ger en flicka en gåva och sedan skickar man räkningen på gåvan, med ränta, varje söndag i tio år.
Från Wien: någon har slagit sönder en glasmonter och tagit ett halsband av diamanter. Det hade en gång tillhört en egyptisk drottning. Sedan hade det sålts för att täcka hennes skulder.
Hon blir sittande vid den notisen längre än vid någon annan.
Så det var det som blev av det. Först bars det av en kvinna. Sedan var pengarna slut och då bars det inte längre av någon, utan skickades till en försäljning och gick till dem hon var skyldig. Sedan hamnade det i en monter, under lampor, med en liten skylt som inte nämner skulderna. Och nu är det borta igen, och tidningen skriver om värdet i miljoner och ingenting alls om kvinnan.
Hon tänker på sin egen kappa, som är för tunn och som hon inte kommer att kunna byta ut i höst heller. Man kunde skriva hela världshistorien som en förteckning över vad kvinnor sålt för att kunna betala.
Vidare. Landet på andra sidan Atlanten har gjort upp om Venezuelas olja: 65 miljarder fat, under 100 år. Hundra år. Hon räknar bakåt hundra år från idag och kommer till en tid då hon var ung och satt i Paris med för lite pengar och för mycket ljus, och hon räknar framåt hundra år och kommer ingenstans alls, för dit ser man inte. Ändå har någon skrivit under på det. Det är en säregen sorts högmod, att kvittera ut ett sekel man inte kommer att leva i.
I Ukraina står ett kärnkraftverk utan ström utifrån. Nödgeneratorerna har diesel för 10 dagar. Efter det vet man inte. Hela den kalkylen ryms i två rader längst ner på sidan, mellan väderprognosen och något om en fotbollsmatch, och hon förstår att det är så det ser ut när fasan har blivit vardag: den får två rader och ingen bild.
Islänningarna har röstat om Europa och rösterna räknas ännu. Det står och väger. Ingen vet i skrivande stund vad landet vill, inte ens landet.
Och i Nepal saknas 2 400 människor. Vattnet kom med lera i sig och tog en by som hette Devighat, ett par hundra hus, borta. I tunnlarna under ett kraftverk finns arbetare kvar. Det gick mer än ett dygn innan man började gräva efter dem. Man letar ännu efter ingångarna, står det. Man vet inte var man ska sätta spaden.
Hon lägger ihop tidningen. Det är det enda hon kan göra åt någonting av det.
Ute har dimman inte lyft. Den gör aldrig det när man ser på den; den lyfter senare, när man har vänt sig bort och tänkt på annat, och när man ser ut igen står husen på andra sidan gatan där de alltid stått och låtsas att de aldrig varit borta. Så är det med det mesta. Det försvinner medan man ser på det och kommer tillbaka medan man låter bli.
Hon tar upp koppen med det kalla kaffet och ställer ner den igen utan att dricka.
Det finns en son som fick säga tack till sin far medan hela landet lyssnade. Det finns en kvinna som får brev hon inte kan visa någon. Det finns ett halsband som redan var sålt en gång och nu är stulet, och en flicka som springer fortare än vad som är bra för henne, och 2 400 människor under lera, och 10 dagars diesel, och hundra år av olja som någon har lovat bort å hela världens vägnar.
Och här, fyra trappor upp, en tunn kappa på kroken och 12 grader utanför fönstret.
Hon reser sig och går ut i det. Det är ju söndag. Man ska inte sitta inne på en söndag, säger folk, och de har säkert rätt, och det kostar heller ingenting att gå.