Dimman kom in över Domme någon gång på natten och blev kvar. När hon steg upp låg den mot rutorna som en våt duk, och termometern på utsidan visade 13 grader. Hon lade siffran på minnet, som hon lägger allt på minnet. Augusti går mot sitt slut och har inte hållit vad det lovade, men det gör augusti sällan.
Hon satte på kaffet och gick ut på trappan efter tidningen. Gruset var vått, och från vägen hördes ingenting alls, för dimman tar ljudet med sig. Hon blev stående ett ögonblick och lyssnade på tystnaden innan hon gick in och vek upp bladet på köksbordet.
Där stod det, redan på förstasidan, att de båda stora partierna nu lovar nya lagar mot mäns våld mot kvinnor. Det ena lägger fram tre förslag, det andra har fem vallöften. Man skall kunna tvångsomhänderta en man när risken för våld är tydlig, står det.
Hon läste meningen två gånger. När risken är tydlig. Hon tänkte på hur många kvinnor i detta land som skulle kunna redogöra för exakt när risken blir tydlig, med en precision ingen utredning kommer i närheten av: det hörs i tonfallet vid dörren, det syns i sättet han ställer ifrån sig glaset, det finns i den halva sekund innan han vänder sig om. Kvinnor har burit den kunskapen i sig i alla tider utan att någon frågat efter den. Nu skall den skrivas in i en paragraf, och männen som skriver paragrafen skall berömmas för sitt mod.
Hon förnekar inte att en lag är bättre än ingen lag. Hon förnekar bara att den är ny. Den har funnits oskriven i kvinnokroppar i hundra år, och det enda som verkligen är nytt är att det numera lönar sig i september att ha upptäckt den.
Längre in i tidningen, bland de små notiserna där världen förvaras, låg de andra två. En kvinna på 22 år sköts ihjäl på en danstillställning utanför Zürich. Fem andra i hennes ålder skadades, och mannen som sköt är alltjämt på fri fot. En brittisk kvinna knivhöggs till döds på en järnvägsstation i Rosenheim, och gärningsmannen, en 27-årig tysk man, greps på perrongen. Två notiser, tolv rader tillsammans, placerade så långt från förstasidans löften som om de handlade om ett annat ämne.
Hon tog fram blyertspennan och strök under båda. Hon har en bok där hon för in sådant. Inte av sjuklighet, utan av ordningssinne. Det finns räkenskaper som ingen myndighet håller, och hon har beslutat att hålla dem själv.
Kaffet kokade upp. Hon hällde och satte sig, och då knackade det på dörren.
Det var två unga människor i regnjackor, med en pärm och en bunt flygblad och det där leendet som skall betyda att de inte tänker stanna länge. Partierna satsar mer på dörrknackning i år, hade tidningen skrivit; det gamla hederliga greppet har blivit det nya svarta, dubbelt så många dörrar som för fyra år sedan. Nu stod det nya svarta på hennes trappa och droppade.
Den ene frågade om hon hade en minut. Den andre frågade, vänligt och utan att höra sig själv, om mannen i huset var hemma.
Hon höll dörren där den var. Bakom henne stod kaffet och kallnade på bordet, bredvid en tidning där två döda kvinnor låg understrukna med blyerts. Framför henne stod två unga människor som hade gått i dimman sedan i morse för att få tala med någon annan. Hon svarade att mannen i huset inte var hemma. Hon sade det utan bitterhet, vilket kostade henne mer än de kunde ana, tog emot flygbladet och stängde.
Sedan blev hon stående i farstun en lång stund med papperet i handen.
Det var i den sinnesstämningen hon läste insändaren. En svensk kvinna bosatt utomlands får inte rösta i höstens val, därför att hon aldrig varit folkbokförd i landet. Hon är medborgare, skriver kvinnan, men medborgarskapet är i hennes fall ett papper utan röst i sig.
Hon kände igen konstruktionen omedelbart. Det är hela saken sammanfattad i ett enda stycke: att tillhöra utan att räknas, att befinna sig innanför gränsen och utanför beslutet. Det sitter kvinnor i detta land som är folkbokförda på fullkomligt riktig adress och ändå står i precis samma förhållande till makten som den där utlandssvenskan. Skillnaden är att hennes uteslutning åtminstone är skriven i en förordning och därmed går att överklaga.
Ute hade dimman inte lättat det minsta.
Resten av tidningen var världen, och världen var vatten. En färja hade kapsejsat utanför Cypern med 267 människor ombord. Minst 8 av dem var döda när tidningen gick i tryck, och 18 saknades ännu. I Nepal hade myndigheterna börjat gräva massgravar, eftersom över 2 500 fortfarande är försvunna efter översvämningarna och de döda inte kan vänta på att bli igenkända. I Grand Canyon hade en störtflod tagit vandrare med sig; omkring 15 saknas, och den enda vattenledning som försörjer parken är utslagen. Vatten som tar och vatten som uteblir, samma element i två skepnader, och i båda fallen är det de som redan står lägst som står med fötterna i det.
Längst ned på sidan, i den minsta stilen, stod det att amerikanska styrkor angripit iranska avfyrningsramper på en ö i Hormuzsundet, det första anfallet på en månad, och att Iran svarat mot baser i Jordanien. På motstående sida varnar FN för att närmare 300 miljoner människor lider av akut hunger, och att nöden allt tätare hänger ihop med krigen.
Hon förstod sambandet bättre än de flesta, ty hon har fört hushållsbok i tjugo år. Ett sund spärras på ena sidan jordklotet och ett brödpris stiger på den andra, och mellan dessa två händelser finns alltid en kvinna som skall få det att gå ihop ändå, och som inte tillfrågats om något av det.
Det är alltid någon som skall få det att gå ihop.
Fram emot förmiddagen lättade dimman så pass att hon kunde se ner till vägen, men inte längre än så. Hon vek ihop tidningen, sköljde koppen och ställde den upp och ned på hyllan.
Sedan tog hon fram sin bok och skrev in de två kvinnorna med datum, ålder och plats, ordentligt, som man för in en utgift. Under dem lämnade hon en rad tom, därför att erfarenheten säger henne att raden kommer att behövas.
Löftena skall hon också skriva in, tänkte hon, men inte nu. Ett löfte i augusti är ingenting alls. Ett löfte i mars är antingen en handling eller en lögn, och först då är det värt bläcket.
