Landsväg. Ett träd utan löv. Kväll. Molnen ligger lågt över Dublin, 11 grader, ingen vind som är värd namnet. PIM sitter på en sten och undersöker sin ena sko. BOM står bredvid honom och ser bort mot horisonten, där ingenting sker.
PIM: Nå?
BOM: Ingenting.
PIM: Ingenting alls?
BOM: De bombar Kiev igen. I natt fyra döda. Ballistiska robotar först, sedan drönare. Man uppmanar folk att söka skydd.
PIM: Det sa du i går.
BOM: I går sa jag det också.
PIM: Och i förrgår.
BOM: Meningen slits inte. Det är det märkliga med den. Man kan säga den varje kväll i fyra år och den är lika ny som första gången, och lika gammal.
Paus.
PIM: Förr kom de bara på natten.
BOM: Nu kommer de hela dagen. Det står i tidningen. En ny fas. Sirenerna tystnar inte längre emellan, så man vet aldrig när man ska vara rädd. Man är rädd hela tiden i stället. Det sägs vara utmattande.
PIM: Man vänjer sig.
BOM: Det är det värsta man kan säga om en människa.
PIM får av sig skon. Han tittar i den. Det finns ingenting i den. Han tar på sig den igen.
PIM: Vet du vad för dag det är?
BOM: Tisdag.
PIM: Första september. Skolstart.
BOM: I Ukraina också. De öppnar skolorna trots beskjutningen. Men böckerna finns inte. Ryssarna sköt sönder tryckerierna och lagren. En kvinna som heter Larisa säger: allt är uppbränt, allt är borta.
PIM: Vad läser barnen då?
BOM: Ingenting. De sitter i bänkarna och läser ingenting. Det är förresten den enda läsning jag någonsin behärskat.
BOM sätter sig i gräset. Det knakar i honom. Det tar tid.
PIM: Berätta något annat.
BOM: Amerikanerna sköt mot Iran i går kväll. Första gången på en månad.
PIM: En månad. Då var det alltså lugnt en månad.
BOM: Det var inte lugnt. Det var paus. Man ska inte förväxla dem.
PIM: Vad är skillnaden?
BOM: I lugnet slutar man vänta.
Paus.
PIM: Och nu?
BOM: Nu lovar presidenten att slå tillbaka hårt. Och en oljetanker fick tre projektiler i sidan i Hormuzsundet, öster om Oman. Ingen skadades. Bara fartyget.
PIM: Fartyget lider inte.
BOM: Vi vet inte det.
PIM: Nej. Vi vet inte det.
Långt uppehåll. Det mörknar en aning, eller också inbillar de sig det.
PIM: I Nepal räknar de fortfarande.
BOM: Räknar vad?
PIM: De döda efter översvämningen. 939 i går kväll. I morse var det över 900 igen, fast fler. Siffran växer medan man tittar på den, som mögel.
BOM: En glaciär som gav upp.
PIM: De letar ännu efter arbetarna vid kraftverket. De spränger sig in i bergssidan för att komma åt dem. Familjerna väntar utanför.
BOM: Väntar de på arbetarna eller på beskedet?
PIM: Det är samma väntan tills det är slut. Sedan var det två olika.
BOM: Och den nye premiärministern är 36 år och ska ordna upp det.
PIM: Stackars pojke. Han fick landet i present och det var trasigt när han öppnade paketet.
PIM reser sig, går tre steg åt vänster, ångrar sig, går tillbaka och sätter sig på samma sten.
PIM: Det finns goda nyheter också.
BOM: Låt bli.
PIM: Balsalen blir färdig.
BOM: Vilken balsal?
PIM: Presidentens. Vid Vita huset. Domstolen har sagt att han får bygga vidare. Domaren som ledde den skrev i sin skiljaktiga mening att bygget sannolikt är olagligt, men det får byggas ändå.
BOM: Det är den vackraste meningen på hela dagen. Detta är förbjudet, varsågod och fortsätt.
PIM: Man ska kunna dansa någonstans.
BOM: Det ska man. Medan de i Sinaloa skjuter kvinnor för att komma åt varandra. Två kartellfraktioner i krig i två år, och det är kvinnorna som försvinner. Man kallar platsen ormboet.
PIM: Ormar bygger inte bo.
BOM: Nej. Men det gör vi.
Tystnad. En fågel hörs inte.
PIM: Utanför Cypern sjönk en färja. Åtta döda, 20 saknas, de flesta barn. En mamma säger att hon höll sin dotter i handen, och att hon gled ur den.
BOM: Säg inte mer.
PIM: Hon gled ur handen.
BOM: Jag bad dig.
PIM: Det är den enda mening i dag som är kortare än det den betyder.
BOM tar av sig hatten, tittar i den, sätter på sig den igen. Vanan är hans enda religion.
BOM: Vet du vad jag tänkte på i natt?
PIM: Nej.
BOM: Spökgarnen.
PIM: Vad är det?
BOM: Fiskenät som gått förlorade. De ligger kvar på botten längs kusterna och fiskar. Ingen har bett dem om det. Ingen håller i dem. Fisken simmar in, torsken, kräftan, sälen ibland, och nätet gör det enda nätet kan, det stänger sig. Det har ingen avsikt. Det har bara form.
PIM: Hur länge håller de på?
BOM: I decennier. De ruttnar inte, det är hela problemet med det moderna. Förr ruttnade allt vi tappade bort.
PIM: Någon borde ta upp dem.
BOM: Det gör de. Det finns dykare, det finns en återvinningscentral i Sotenäs, det finns en myndighet. Nu är pengarna oklara. Man vet inte vem som ska betala för att ta upp det ingen längre äger.
Paus.
PIM: Så nätet fortsätter.
BOM: Nätet fortsätter.
PIM: Fast ingen vill det.
BOM: Ingen vill det och ingen kan låta bli. Det är den enda maskin människan verkligen har byggt färdig.
Det börjar bli kallt. 11 grader står stilla över dem som ett tak. Molnen rör sig inte heller, eller så rör de sig så långsamt att skillnaden inte angår oss.
PIM: I morgon blir det bättre.
BOM: Nej.
PIM: Nej. Men man säger så.
BOM: Man säger så. Det är därför vi har språket. Inte för att beskriva något, utan för att fylla ut.
PIM: Ska vi gå?
BOM: Vart då?
PIM: Hem.
BOM: Har vi ett?
PIM: Vi har ett ord för det.
BOM: Då räcker det för i kväll.
Paus.
PIM: Nå. Ska vi gå?
BOM: Låt oss gå.
De rör sig inte.
Ridå. Ingen ridå. Kvällen fortsätter bara, som allting annat.