Det faller ett lätt regn över Kyoto i dag, så tunt att man knappt hör det mot takpannorna, bara ser det i luften när man vänder ansiktet mot ljuset. 23 grader. Det är den sortens väder som gör att man skjuter upp allting: brevet man borde skriva, besöket man lovat, tanken man är rädd för att tänka till slut. Jag har rivit bläcket ändå. Världen har varit högljudd i natt, och somligt vill jag ha nedtecknat innan det hinner bli självklart.
Saker som är motbjudande
En man som anklagar en kvinna för att ha flörtat, när han i själva verket menar att hon talat vänligt med någon annan än honom. Hon svarar att hon inte tänker bli någons stödhjul. Det är ett gott svar, snabbt och rent. Men lägg märke till att hon över huvud taget måste svara. Att hela samtalet förs på hans språk. Att ordet är hans, och att hon nu får bära det resten av veckan som ett plagg i en färg hon inte valt.
En yngling på 16 år som i det fördolda skriver att svarta människor och kvinnor borde fråntas rösträtten, och som sedan häktas misstänkt för medhjälp till ett dåd i en skola i Fagersta. Man säger att han levde ett liv på nätet. Nej. Han levde ett liv. Det satt bara ingen i rummet bredvid.
En tjänsteman placerad intill dem som ska vaka över rikets grundlagar, och som enligt granskarna samtidigt fört en främmande furstes talan i det tysta. Hans herre låter meddela att partiet inte haft någon kännedom om saken. Vid hovet är okunnigheten den bekvämaste av alla dygder, och den finns alltid i lager.
Saker som ser praktfulla ut på avstånd
En kommun i norr säljer en hangar för 105 miljoner till en koncern som själv är skyldig hundratals miljoner. Affären utropas till en satsning på artificiell intelligens. Skatteverket menar att bolaget i själva verket grävt efter mynt i luften. Vi förutsätter att våra hyresgäster håller sina avtal, säger kommunen. Man förutsätter mycket, om man tänker sova om natten.
Ett företag som tillverkar räknekretsar köper ett annat för nära 13 miljarder dollar. Ett tredje släpper en ny tankemaskin och försäkrar att den denna gång är säker. En rik man från väster flyttar sitt hushåll till Argentina, och dagen därpå ligger lagförslag på bordet som skulle göra hans vistelse behaglig.
Allt detta glimmar förträffligt så länge man betraktar det från andra sidan sjön. Gå närmare, och man ser vilket tyg dräkten är sydd av, och hur grovt det är sytt.
Saker som får hjärtat att bulta
Att nästan var fjärde väljare, 23 procent, säger sig kunna lägga sin röst på andra sidan blockgränsen än den hen står på i dag. Rörligast är de i mitten, de som ingen uppvaktar med gåvor eftersom man tror sig äga dem redan. Detta är den enda underrättelse på hela dagen som jag läser om två gånger. Ingenting är så spännande som ett hov där ingen längre vet vem som går ut ur vilken dörr på morgonen.
Att ett brev, skrivet för hand, kan få polisen i västra Tyskland att leta efter en enda man, sedan man funnit ramper resta mot en högspänningsledning. En hel provins elförsörjning, och någon har suttit vid ett bord och format bokstäver.
Saker som är löjeväckande och ändå förtjänar vördnad
Att lärda personer i år belönas för att ha konstruerat en pissoar som inte stänker. Att andra prisas för att ha utrönt det bästa sättet att snyta sig. Att ytterligare några har låtit kalsonger ruttna i vetenskapens tjänst.
Man skrattar. Sedan hejdar man sig. Ty vad är egentligen den högre bildningen värd, om den ratar just de fenomen som varje människa möter varje dag och som ingen vågar nämna vid namn? Jag har alltid hållit före att den som noga betraktar en obetydlighet ser längre än den som svepande betraktar ett rike. Det är ju detta jag själv sysslar med, och jag tänker inte be om ursäkt för det.
Saker som borde ha rättats för länge sedan
Att församlingen av alla folk i dag röstar om att lägga undan den gamla kartan, den som länge låtit Afrika krympa till Grönlands storlek. En karta är aldrig oskyldig. Den är en åsikt utsträckt över en vägg, och barn lär sig den innan de lär sig misstro den.
Saker som är ledsamma
Att en biltillverkare i Tyskland beslutar att ännu 50 000 arbeten ska bort, sedan lika många redan strukits i våras, och att fyra fabriker ska tystna. Sammanlagt 100 000 människor till 2030. Talet är så stort att det upphör att vara människor och blir väder.
Att Gloria Steinem har lämnat oss, 92 år gammal, i sitt hem i New York, omgiven av dem som älskade henne. Hon skrev, och hon gjorde det med udd. Jag har aldrig träffat henne och jag tänker ändå påstå att vi hade förstått varandra på en gång, och att hon hade skrattat åt precis rätt ställen.
Saker som gör en villrådig
Att arkeologer i Södermanland funnit delar av en kvinnas huvudskål från järnåldern, och att det sitter ett hål i den som tycks vara borrat. Exceptionellt, säger de. Jag sitter länge med den notisen. Någon har hållit hennes huvud stilla. Någon har trott att det skulle hjälpa. Vi känner varken hennes namn eller om hon steg upp nästa morgon, och ändå vet vi den ömtåligaste av alla saker om henne: att någon försökte.
Att en man i Amerika levt 271 dagar med en grisnjure i kroppen medan han väntar på en annan människas: 9 månader, precis så lång tid som behövs för att göra en ny människa.
Saker som förstoras av att man tiger om dem
Tolv fall av mässling i Stockholm, nio av dem från en och samma festival. En sjukdom som man en gång ansåg besegrad kommer tillbaka så snart man slutar tala om den, och forskare i Umeå finner att just de som löper störst risk är de som helst avstår.
Panamakanalen inskränker sin trafik. Europas gaslager står lägre än någon uppmätt vinter. Man kallar det väder, för det är bekvämare än det andra ordet.
Nu mörknar det över bergen i öster, och regnet har blivit finare, nästan bara en fuktighet i luften. Tjänstefolket har tänt de första lyktorna och ljuset syns i vattenpölarna på gården, tre gula fläckar som darrar när någon går förbi.
Jag tänker på det som är gemensamt för allt jag skrivit ned i dag. Det är detta: nästan varje sak har framställts som större eller mindre än den är. Kartan har krympt en världsdel. Affären har växt till en framtidssatsning. Ynglingens hat har kallats ett nätliv. Femtiotusen människor har blivit en siffra i ett protokoll. Och en enda kvinnas skalle, med sitt hål, är i själva verket det största av allt jag läst.
Den som vill förstå sin tid ska inte fråga vad som är viktigt. Man ska fråga vad som har fått fel storlek, och vem som höll i måttbandet.
Det är gott att det regnar. Regn skiljer inte på stort och smått, utan faller lika över hangaren i Boden och över takpannorna här, och det tar ingen betalt.
