I min stad är det i dag 10 grader och delvis molnigt. Jag skriver "min stad" med den lätta oförskämdhet som tillkommer den som lämnade den som mycket ung och sedan tillbringade ett halvt sekel med att bygga om den i minnet, tegelsten för tegelsten, med ljusare fönster än de verkligen hade. Delvis molnigt, står det i rapporten. Ordet är fattigt. Det finns i september ett särskilt Petersburgsljus, ett ljus av blygrå ostronfärg med en underton av gammalt silver, som lägger sig över Nevan som en tunn glasruta, och under den rutan sjunker nu temperaturen mot den kyla staden alltid egentligen var byggd för. Trottoarerna har redan börjat minnas frosten. Linden vid gårdsplanen där min guvernant en gång ropade mitt namn två gånger utan att få svar, eftersom jag låg på magen i gräset med blicken på en citronfjärils vingpuls, står säkert kvar, eller står inte kvar, och jag har ingen rätt att avgöra saken från detta avstånd.
Det är alltså svalt hemma, och sändebuden har varit i Moskva. Två amerikaner steg in i Kreml på lördagen för att tala om ett slut på kriget, och inför besöket beordrades en paus i angreppen mot Kiev. Jag stannar vid ordet paus. Musiker känner det, schackspelare känner det, och den som någon gång har suttit i ett väntrum med en biljett i innerfickan känner det bäst av alla. En paus är inte fred. En paus är den sekund då fjärilen sitter stilla på blomman med hopfällda vingar, ser ut som ett torrt löv, och du står med håven i handen och tror att tiden har blivit din vän.
Men den nyhet som fick mig att lägga ifrån mig pincetten var en annan, mindre, och tryckt längre ned. Presidenten förnekar att en mobilisering är på väg. Och i lägenheterna, står det, sitter männen och räknar. Ska man fly, gömma sig eller sitta still. Jag känner den aritmetiken i handlederna. Den räknas inte i procent utan i föremål: vad ryms i en väska, vilket är det minsta antal fotografier en människa kan leva vidare på, går farmors brosch att sy in i ett foder, hur många timmar tar det till gränsen om man reser på natten och hur ser en man ut som inte är rädd. Jag var 19 år när vi lämnade Krim på ett litet grekiskt fartyg vid namn Nadezjda, vilket betyder Hopp, och min far spelade schack med mig i kajutan medan kulsprutorna smattrade i hamnen, och han flyttade sina pjäser lika lugnt som om ordningen på ett bräde vore ett löfte om ordningen i världen. Det var den enda gången jag såg honom ljuga för mig, och han gjorde det utan ett enda ord.
Tre år senare sköts han ihjäl i en föreläsningssal i Berlin av två högernationalister som egentligen ville åt en annan man. Jag nämner detta nödtvunget, som man nämner en gammal fraktur när läkaren frågar, och bara därför att jag i dag har läst att väljarna i Sachsen-Anhalt går till valurnorna och att ett högernationalistiskt parti för första gången kan ta makten i en tysk delstat. I Magdeburg demonstrerade folk på lördagen under mottot "välj medvetet". Jag har ingenting klokt att säga om tyska koalitioner. Jag har bara en anteckning från en pojke i tjugoårsåldern som satt i ett kallt rum på Sächsische Strasse och lärde sig att det farliga aldrig anländer utklätt till det farliga. Det anländer som en normal söndag, som en valsedel, som ett anständigt uttalande om att man vill återupprätta ordningen. Samma helg hittades tolv hemmabyggda sprängladdningar vid transformatorstationer i östra Tyskland. Någon vill alltså släcka ljuset. Det är, som yrke betraktat, mycket äldre än demokratin.
Från Andøya i norra Norge lyfte däremot något som steg. En 28 meter lång raket, byggd av ett privat tyskt bolag, nådde för första gången omloppsbana från västeuropeisk mark. Jag är gammal nog att ha misstrott alla maskiner utom hissen och tillräckligt förälskad i precision för att beundra denna. En raket är ju ingenting annat än en obeveklig mening: subjekt, verb, och sedan uppåt tills luften tar slut. Uppe i den svarta kylan lämnar den ifrån sig ett öga. Och ögon, har jag lärt mig, är det enda som människan aldrig tillverkar i lagom antal.
I Amerika, i det land som en gång tog emot mig utan att fråga vem min far hade varit, har det på kort tid satts upp omkring 120 000 AI-drivna övervakningskameror. De ska spåra efterlysta bilar. Invånarna kallar det massövervakning och kräver att avtalen rivs. Här skulle en mindre bitter man göra ett skämt om Big Brother, men jag är inte intresserad av det, jag är intresserad av skillnaden. Ett minne är ett kärleksfullt fel. Kameran har inga fel alls och därför ingen kärlek. Den kommer att veta exakt var min bil stod klockan halv fem på tisdagen och aldrig någonsin veta att det snöade snett den eftermiddagen och att kvinnan bredvid mig skrattade åt något jag sagt om Flaubert. Ett samhälle som byter ut det första systemet mot det andra har inte fått bättre minne. Det har fått ett kartotek.
Och ändå, mina damer och herrar, ändå. I norra Sverige har forskare börjat räkna älg med drönare i stället för helikopter, billigare och lugnare, och jag erkänner en yrkesmässig svartsjuka: hade jag haft en sådan sak vid Wasatch Range hade jag kanske hittat mina blåvingar tidigare, om än utan de blåsor som gjorde fynden verkliga. I Nepal grävdes en 64-årig kvinna fram levande ur sitt lerbegravda hus efter mer än 10 dagar. I Indonesien bars en orangutanghona och hennes unge ut ur skogsbränderna, oskadda så när som på lungorna, som veterinärerna oroar sig för. Två sorters räddning: den ena av en människa som ingen visste levde, den andra av en mor och ett barn som inte kan tacka.
FN har i veckan antagit en resolution till stöd för en ny världskarta, en som visar Afrikas verkliga storlek. Fyrahundra år har vi låtit en projektion blåsa upp norr och krympa söder, och alla har sett det, och ingen har sett det. Så fungerar också minnet. Barndomen ligger uppblåst och grön längst upp på arket, och allt som kom efter trycks ihop mot ekvatorn.
Det är 10 grader hemma och delvis molnigt, och någonstans i en lägenhet i den kylan sitter en man som ännu inte har packat. Jag vill inte ge honom råd. Jag vill bara låta honom veta, från andra sidan, att väskan blir lättare än han tror och att staden han lämnar blir tyngre för varje år, tills den till slut väger mer än allt det övriga han någonsin fick.