Jag hade tänkt att inte skriva någonting alls i dag. Det är 26 grader i Agrigento och himlen är klar ända ut till havet, en sådan där morgon då ljuset är så ärligt att det gör allting misstänkt. Jag satt vid bordet med papperen orörda framför mig och hade just bestämt mig för att en författare som ingenting skriver åtminstone inte ljuger, när det knackade på dörren.
De kom in utan att vänta på svar. Sex stycken, kanske sju, jag hann aldrig räkna dem ordentligt eftersom de hela tiden bytte ansikte. De ställde sig i en halvcirkel runt bordet, som personer gör när de vet att de existerar men inte vet av vem.
"Vi är inte färdiga", sade den första. "Vi är sanningar. Var och en av oss är en hel och odelad sanning. Skriv oss."
Jag svarade att jag inte tog emot beställningar från verkligheten längre, den hade lurat mig tidigare. Men de satte sig ändå.
MANNEN FRÅN SACHSEN-ANHALT: Historiskt. Skriv det ordet först, jag vill ha det överst. 44 procent. De konservativa fick 17. Det är inte en åsikt, det är aritmetik. Folket har talat och folket har inget ansikte att ta av sig.
KVINNAN BREDVID HONOM: Han talar om aritmetik för att slippa tala om årtal. Fråga honom om 1945. Fråga honom varför de i Magdeburg satt på valvakan som vid en begravning och sade att tyskarna aldrig är nöjda, i stället för att fråga vad tyskarna är hungriga efter.
MANNEN: Vi står i finrummet nu. Vi blir inbjudna.
KVINNAN: Man bjuds inte in i ett finrum. Man blir insläppt när de andra tröttnat på att hålla dörren.
Ni ser hur det går till. Två personer, samma valresultat, samma siffror på samma tavla, och ändå två helt olika länder. Den ene har vunnit sitt hemland tillbaka, den andra har förlorat sitt. Ingen av dem ljuger. Det är det förfärliga.
Sedan trädde sändebudet fram, en man som hade rest från Moskva till Kiev på ett dygn och därmed passerat genom två oförenliga världar utan att byta skjorta.
SÄNDEBUDET: Förslagen är mer verkningsfulla nu. Vi har talat med båda. Samtalen var goda.
KORRESPONDENTEN: Läget ser väldigt låst ut.
SÄNDEBUDET: Vi presenterade ingenting konkret, men det betyder inte att ingenting finns.
KORRESPONDENTEN: Det betyder heller inte att någonting finns.
MANNEN SOM SKA ÖVERLEVA VINTERN: Jag räknar med att kriget fortsätter till snön. Ni får gärna kalla det symbolik, ni som reser hem.
Detta är den fullkomligaste scen jag har hört på trettio år. Ett handslag som är ett genombrott för den ene, en förhalning för den andre och en vinter till för den tredje. Och alla tre har rätt, eftersom freden ännu inte finns och därför kan vara vad som helst. Det ofödda är alltid oskyldigt. Det är först när något föds som det måste välja mask.
FÖRSVARSADVOKATEN kom in med två pappersark i handen och lade dem på bordet som om de var hela världen.
"Två dna-spår", sade han. "Bindande bevisning: enbart två dna-spår, ingenting annat. Vad talar emot min klients version av det inträffade? Ingenting."
Där stannade jag honom. För detta är min egen mening, den jag skrev hela mitt liv, och nu kommer en advokat i Västernorrland och säger den bättre än jag. Ingenting talar emot hans klients version. Ingenting talar heller för den. Mellan dessa två ingenting sitter en verklig död kvinna, och rätten ska nu välja vilken av två berättelser den vill kalla verklighet. Ni kallar det rättegång. Jag kallar det teater med bindande dom.
De andra trängde sig på nu, alla på en gång.
En ledarskribent viftade med sin tidning och sade att ett parti ljuger om mängdrabatten, att det inte stämmer, att det bevisligen inte stämmer. Bakom honom stod partiet självt och log det där lugna leendet hos den som vet att en dementi når färre människor än ett påstående.
En finansman sade att han var djupt oroad. En annan röst i rummet frågade vad han var oroad över, och han svarade: framtiden. Han menade sin egen. De omkring honom hörde: vår.
Ungdomarna från Frihamnen i Stockholm trängdes längst bak. Polisen hade sagt stökigt. De sade: vi stod bara där. Samma kväll, samma asfalt, samma hundratals mopeder, och två protokoll som inte kan mötas ens i en fotnot. Och i Belgrad bar tiotusentals en kista till graven under en fana som kallade den döde hjälte, medan halva Europa i samma stund skrev ordet krigsförbrytare i sina uppslagsverk. Samma man. En kista. Två gravskrifter.
Nu skulle jag ha slutat här. Det vore en prydlig pjäs, ett cirkelslut, den gamle siciliaren som ännu en gång bevisar att sanningen är ett plagg man tar på sig om morgonen.
Men det kom en till in genom dörren och hon sade ingenting alls.
Hon var 8 år gammal och hon hade gått till skolan för första gången på länge, i Gaza, och hon kom aldrig hem. Bakom henne stod fem människor från en landningsbana i Miami, ett fraktplan som gled av banan och brann. Och bakom dem tio döda under ett fyrverkeri i Mexiko, som hade rest sig för att se ljuset och fick det över sig.
Dessa hade inga versioner. De hade ingen andra tolkning, ingen replik, ingen mask att ta av sig, eftersom masken hos den döde har växt fast. De stod bara där i det klara siciliska ljuset och krävde ingenting av mig, vilket är det enda krav jag aldrig har kunnat avvisa.
Så förstod jag varför de kommit just till mig.
Jag ägnade ett helt liv åt att visa att det inte finns någon verklighet, bara verkligheter, och att den som söker en enda sanning söker en sak som aldrig fanns. Jag hade rätt, och det var min olycka. För av allt detta följer en frestelse som jag ser tydligare i dag än 1936: om varje sanning bara är en mask, då kostar ingen lögn någonting. Då kan man säga vad som helst om mängdrabatten, om valresultat, om vem som sköt och vem som stod bredvid, och alltid svara att det ju bara är en tolkning bland andra.
Det är där jag måste avbryta min egen pjäs. Masken sitter löst, ja. Men under den finns en käke, och käken kan brytas, och den som får den bruten skrattar inte åt paradoxen.
Ni får gärna behålla era motstridiga verkligheter. Ni får bråka om 44 procent och om vad som sades i Kiev och om huruvida det var stökigt i Frihamnen. Men flickan på 8 år är inte en tolkning. De fem på landningsbanan är inte en tolkning.
Där tar teatern slut, och där börjar den enda regi som betyder något.
Jag går ut på terrassen nu. Det är fortfarande 26 grader, himlen är fortfarande klar, och havet ljuger som vanligt alldeles utmärkt.