Alice satt på muren vid Daresbury och hade ingenting alls att göra. Det var 13 grader, och regnet kom stötvis, sådär som regn gör när det inte riktigt har bestämt sig, medan hennes syster läste i en bok utan bilder och utan samtal. Alice hade just hunnit fundera på om det överhuvudtaget lönade sig att fundera, när en vit kanin med en tulldeklaration under armen sprang förbi och muttrade: "Försent, försent! Om 3 veckor träder det i kraft!"
Detta var i och för sig inte särskilt anmärkningsvärt. Men när kaninen drog upp en förteckning ur västfickan och läste "sprit, mejeriprodukter och motorcyklar" med den innerlighet andra ägnar åt poesi, reste sig Alice och sprang efter honom, rakt in under häcken och ned i hålet, som visade sig vara avsevärt djupare i år än det brukade vara.
Hon landade i en sal där två herrar satt mitt emot varandra vid ett bord och byggde en mur av flaskor mellan sig.
"Jag har förbjudit din whisky", sade den ene nöjt.
"Och jag har fördyrat din traktor", sade den andre. "Det var oundvikligt."
"Varför var det oundvikligt?" undrade Alice.
"Därför att han gjorde det först", svarade de i kor, vilket var en bedrift, eftersom ingen av dem hade gjort det först.
Alice påpekade försiktigt att om båda tog bort en vara var, så hade båda till slut ingenting kvar att ta bort, och att detta rimligtvis måste kallas för en förlust snarare än en seger. Herrarna såg på henne med stort medlidande.
"Du blandar ihop räkning med aritmetik", sade den förste. "Vi räknar. Vi räknar bara aldrig ihop."
I nästa rum stod en man och ritade en karta. Han ritade fort och med stor frihet, och när han var klar saknades ett land som Alice tydligt kom ihåg hade legat där på morgonen.
"Ni har glömt Island", sade Alice.
"Jag har inte glömt någonting", sade kartritaren värdigt. "Jag har utelämnat."
Ett litet sändebud i frack kallades in för att förklara skillnaden. Han lyckades inte. Det brukar vara så med skillnader som ska förklaras efteråt.
Det var i den tredje salen som skrattet tog slut.
Där låg ett hav på ett bord, och på havet fem fartyg, och en amiral som förklarade att han hade sänkt dem eftersom någon annan hade skjutit på honom, varefter en annan amiral steg fram och sänkte åtta fartyg tillbaka, eftersom det första sänkandet hade varit ett svar och inte en början. Alice frågade var början hade legat. Ingen kunde säga det. Man hade tappat bort den för länge sedan, ungefär som man tappar bort ett paraply, och sedan skaffar sig ett nytt paraply och glömmer att man någonsin haft det gamla.
"Besättningarna", sade Alice. "Vad händer med besättningarna?"
"De uppmanas att fly", sade den ene amiralen, som om detta vore en gåva han hade delat ut.
Genom fönstret såg Alice en stad där maskiner flög dygnet runt. De var inte arga, för maskiner blir inte arga; de var bara mycket punktliga. En av dem hade träffat ett hus där människor gjorde nyheter, och fem personer hade upphört att finnas till, och det hade skett mitt på ljusa dagen, vilket tydligen var det nya med saken. Alice tänkte att en värld som har uppfunnit ordet "nytt" om just detta har missbrukat ett fullt användbart ord.
Hon flydde in i räknekammaren, som borde ha varit den tryggaste platsen av alla, eftersom siffror inte kan ljuga. Där satt hundratals barn framför tomma katedrar.
"Var är läraren?" frågade Alice.
"Vi har annonserat", sade rektorn. "Ingen behörig har sökt."
"Och barnen?"
"De räknar sämre än på 25 år", sade rektorn stolt, som om lågvattenmärket vore en bedrift man planerat länge. Läsningen gick lika illa på andra sidan havet, tillade han, där man svarat på saken genom att erbjuda barnen fler skolor att välja mellan, dock inga fler lärare att välja mellan i skolorna.
Alice, som alltid haft besvär med multiplikationstabellen men aldrig med sitt förnuft, tänkte att man knappast botar en hungrig genom att bygga tre matsalar.
I den sista salen hölls rättegång, fast ingen visste över vad. En valsamordnare visade upp en röstsedel där någon hade röstat på två partier som avskyr varandra.
"Ogiltig", förklarade han.
"Han ville nog vara vänlig mot båda", sade Alice.
"Vänlighet räknas inte", sade valsamordnaren. "Bara kryss."
Utanför stod en informatör på ett torg och bad människor komma och rösta, medan någon i ett kansli samtidigt strök pengarna som betalade hennes röst. I ett grannland hade en domare avskedat en polischef för att polischefen påstods ha en politisk agenda, vilket domaren fastslog i ett beslut som var, om möjligt, ännu mer politiskt. Och i ett museum saknades plötsligt några tavlor av Renoir, medan vakterna kunde intyga att ingen olovligen befunnit sig i lokalen, vilket ju stämmer, eftersom tavlorna hade befunnit sig där helt lovligt ända fram till att de inte gjorde det.
Sist av allt kom hon till en kyrka i norr, där en gammal kung bars till sin vila under den största polisbevakning man kunde minnas. Alice stannade i dörren. Här var ordning, här var tystnad, här visste alla varför de stod där. Det slog henne att det enda tillfälle då den här världen fortfarande kan enas om vad någonting betyder är när någon dör.
"Vakna", sade hennes syster. "Du har suttit och sovit i regnet."
Alice såg sig omkring. Muren, häcken, de 13 gradernas envisa duggregn. Ingen kanin, ingen karta, inga fartyg. Hon var mycket lättad ett kort ögonblick, tills hon kom att tänka på att hon inte hade drömt någonting av det, utan endast hört det, ordagrant, från de vuxnas radio i köket vid frukosten.
Det är den enda skillnaden mellan Underlandet och onsdagen den 9 september 2026: i Underlandet är det åtminstone meningen att man ska skratta.