Mycket lysande drinkare, och ni, mina dyrbaraste bölder av läsare: hit med öronen och hit med krusen. Här i Chinon står termometern på 11 grader och himlen ligger tillknäppt över vingårdarna som ett lock över en gryta man glömt bort. Mulet, säger de lärde. Overcast, säger de på det språk som numera behärskar världen. Jag säger: sådant väder är gjort för läsning, ty solen distraherar och regnet fördärvar bläcket, men en jämngrå eftermiddag håller en människa still nog att höra vad världen egentligen ropar. Och världen ropar i dag med den friska, kväljande, glädjefyllda stämma som endast en marknadsplats äger.
Ty se: hela jordklotet har blivit en enda gästabudssal, och vid det långbordet trängs furstar med servetten instoppad i kragen.
Om de två kockar i Gävle som grälade om rabatten på förbrytelser
I det kalla riket i norr, där folket om söndagen skall lägga papperslappar i en låda, ställdes två köksmästare mot varandra inför brinnande lampor i staden Gävle. Den ene het Ulf, den andre Magdalena, och de kivades icke om bröd, icke om salt, icke om huruvida gäddan skall kokas eller stekas, utan om mängdrabatten.
Betänk detta ord, o drinkare, och betänk det långsamt, ty det är det mest rabelaisiska ord jag hört sedan jag lade ifrån mig pennan för snart femhundra år sedan. Mängdrabatt! Som på ostron! Köp en förbrytelse och få den andra till halva priset, tre för två, familjepack, storpack, sextonpack åt den flitige! I min tid sålde vi avlatsbrev på det viset, och jag skrev en bok om saken som fick teologerna i Sorbonne att svälla som padda i mjölk. Nu säljer man i stället rabatten på straffet, och den ene ropar att den andre sprider lögner, medvetet, och den andre ropar att det som sägs icke är korrekt.
Och medan de två kockarna slåss om vem som skall röra i grytan sitter en man vid namn Torbjörn i sitt kök och undrar hur han skall överleva i träsket. Han står icke på scenen. Han har ingen mängdrabatt. Han har försörjningsstöd, vilket i denna sköna tidsålder betyder ungefär vad tiggarskålen betydde i min: ett kärl man håller fram och som andra män håller tal om.
Om den store furste i väster som utfodrade sina hovmän med sedelbuntar
Men vad är väl ett gräl om rabatten mot det verkliga gästabudet? Ty i väster, i staden Dallas i Texas, höll den store Trump hov, och han lovade sitt folk att varje vuxen amerikan skulle få 5 000 dollar i handen, blott republikanerna vinner både senaten och representanthuset i november. Låt oss beundra receptet: man tar folkets penningar, man kokar dem, man skummar av, man häller tillbaka soppan i samma tallrik den kom ifrån, och så tackar gästen värden för måltiden.
Därtill utropade han: låtsas att jag står på valsedeln. O härliga befallning! Här har vi en furste som icke nöjer sig med att vara på bordet utan vill vara i varje mun, i varje mage, i varje tarm hos sina undersåtar. Gargantua åt sex pilgrimer i en sallad utan att märka det. Denne vill ätas frivilligt, som en efterrätt.
Och samtidigt visar de offentliga handlingarna att han utdelat kontanta gåvor på 45 000 dollar till en av sina hovdamer och till två andra i sitt följe, vilket Vita huset förklarar vara personligt och lagligt. Personligt och lagligt! Med de två orden har man tvättat mer smuts genom historien än med all såpa i Marseille. Räkna nu, ni som älskar aritmetik: en hovdam får 45 000, en väljare utlovas 5 000. Nio hovdamer på en väljare. Sådan är den heliga proportionen i löftenas kök.
I Singapore, må det tilläggas, har premiärministern fått påökt, och skälet som anges är att höga löner skyddar mot korruption. Vilket är en lika sund tanke som att fylla en munk med vin för att skydda honom mot törst.
Om ordkriget i Tyskland och om de kloka bolag som teg
I riket öster om Rhen for kanslern Merz upp mot fru Weidel av det yttersta högret och slungade i hennes ansikte att hennes utlänningspolitik vore etnisk rensning av yrkeskunnigt folk. Så står Europas parlament nu: två gapande gap, och emellan dem ett land som skall styras.
Och i det norra riket frågade en radiostation 30 storbolag vad de önskade sig av valet. Bara fem svarade. De 25 övriga teg som karpar i en damm, ty de vet vad varje välnärd man i alla tider vetat: den som säger sin mening riskerar sin middag. Klokast av alla är den som tuggar med stängd mun.
Om årets hetaste månad, om jungfrurna som ej kom åter till skolan, och om de nya klostren
Nu till den nyhet som borde ha fått alla klockor i kristenheten att ringa och som i stället ligger begravd mellan en fotbollsmatch och en hopfällbar telefon: augusti 2026 var den varmaste månad som någonsin uppmätts på denna jord. Även havens ytvatten nådde rekord. Jorden har feber, mina vänner, och vi tar hennes puls med samma sinnesro som en läkare räknar mynt.
Och vem betalar febern? Enligt barnfonden är det flickorna. När hettan och stormarna stänger skolorna kommer flickorna icke tillbaka, ty de behövs i hemmet, och en hand som fått ett kvastskaft släpper sällan taget om det för att fatta en penna igen. Där dog ett bibliotek, och ingen skrev om det.
Emellertid bygges de nya klostren med rasande fart: Google förlägger till Finland sin största enskilda investering i Europa, 13 miljarder euro i en datorhall. Där skall de nya munkarna bo. De sjunger icke, de äter icke, de dricker icke, men de förbrukar mer vatten och ström än ett helt stift, och deras böner kallas modeller. Över porten till Thélème skrev jag en gång: Gör vad du vill. Över porten till dessa nya abbotsdömen skriver man: Gör vad du blir tillsagd, fast fortare. Och nu anklagar amerikanerna kineserna för att stjäla förmågor ur dessa modeller i industriell skala, aggressivt och illasinnat. Två munkordnar som slåss om samma relik. Jag har sett den processionen förut.
Under tiden gick oljan över 100 dollar per fat sedan amerikanska bomber träffat iranska tankfartyg, och furstens egna rådgivare viskar att kriget kan pågå ända till 2029, medan han själv försäkrar att det tar slut nästan genast. Så talar alltid den som betalar med andras kroppar.
Och utanför Palawan brann en färja. Där omkom 5 människor och 87 saknas ännu. Om dem har ingen lovat något alls, och de kommer icke att synas i något konvent.
Slutord, med kruset i hand
Så vad skall en människa göra med en sådan dag, o mina drinkare?
Jag föreslår detta. Bland allt som skrivits i världens tidningar denna torsdag fann jag en enda artikel som var alltigenom ärlig, och den handlade om fyra sorters oktoberfestöl och hur man skall titta, snurra, dofta och smaka. Där ljuger ingen. Där lovas 5 000 dollar åt ingen. Där finns ingen mängdrabatt på mord, ingen etnisk rensning i debattform, ingen datorhall som dricker en älv.
Ty sanningen är att makten alltid har varit en mage som kallar sig ett huvud. Den äter, den ryker, den kräks, den låtsas att den tänker. Och det enda botemedlet, det enda jag i mitt liv funnit verksamt mot furstar, teologer och alla andra sorters uppblåsta tarmar, är att skratta åt dem högt och sedan gå och göra något verkligt: koka soppan, plocka druvan, lära flickan läsa, hålla kruset stadigt.
Här i Chinon är det 11 grader och grått. Vinet mognar ändå. Det har mognat under värre furstar än dessa.
Drick, läs, och låt er icke ätas.