Det regnar inte riktigt. Det hänger bara i luften, ett väder som inte kan bestämma sig, 15 grader och en himmel i färgen av diskvatten. Jag står vid fönstret med kaffet och ser hur gatan blir blank utan att bli våt. Det är den sortens dag då ingenting avgörs och allting ändå avgörs, någon annanstans, medan man själv står stilla.
På andra sidan sundet röstar de i dag.
Jag har aldrig litat på dagar som utropar sig själva. I min barndom på Vesterbro fanns det också sådana dagar, dagar då min far kom hem och sa att nu skulle det bli annorlunda, och min mor tog inte ens av sig förklädet när hon svarade. Hon visste. Det blev aldrig annorlunda för oss. Det blev annorlunda i tidningarna och på mötena och i männens röster, och sedan kom morgonen och köket var likadant och pengarna räckte precis lika illa som i går. Jag har burit den misstron med mig hela livet som en sten i fickan. Ändå står jag här och tittar över vattnet, och ändå känner jag det där i magen, det gamla, omöjliga hoppet som ingen erfarenhet lyckas ta livet av.
De skriver att tonläget har varit hätskt. Partiledarna har gått på varandra i veckor, sagt sådant man inte tar tillbaka, och en gammal socialdemokrat vid namn Juholt säger att det varit för mycket tramsande, att de borde uppträda mer vuxet. Jag känner igen den meningen. Det är exakt vad kvinnorna i gården sa om männen som kom hem från krogen och skrek i trappuppgången. Uppför er. Som om det någonsin hjälpte.
Men det är inte partiledarna jag tänker på i dag.
I Östergötland har de frågat väljarna vad som är viktigast, och en kvinna som heter Julia Karlsson svarar: trygghet. Att jag som kvinna ska känna mig trygg när jag rör mig ute på kvällen. Det är hela hennes politiska program, och det är det ärligaste jag läst på veckor. Jag vet precis vad hon menar, för jag har gått den vägen. Jag har gått hem längs Istedgade när jag var 17 år med nycklarna mellan fingrarna och räknat portarna, och jag har lärt mig att en kvinnas kropp är en plats där politiken tar in utan att knacka. Männen talar om trygghet som ett begrepp. Hon talar om det som en sträcka mellan spårvagnen och ytterdörren. Det är inte samma sak. Det har aldrig varit samma sak.
Och i Göteborg gick en man till attack mot en socialdemokratisk politiker på öppen gata i går. Han skrek landsförrädare. Han hotade att dränka honom. Politikern sa efteråt att han tänkte: nu smäller det. Landsförrädare. Ett ord med rök i sig, ett ord som vill att någon ska försvinna. Jag har levt i ett land under ockupation och jag har hört vad det ordet kan göra med en människa som pekas ut. Man dör inte av det. Man bara slutar gå ut om kvällarna, och sedan slutar man skriva det man tänker, och sedan är man tyst, och ingen kan säga exakt vilken dag det hände.
Över 2 800 incidenter har rapporterats in till valmyndigheten. De flesta handlar om valsedlar som flyttats, gömts eller tagits bort, och på sociala medier sprids filmer där det kallas fusk. Jag tänker på papperslappen i sig. Det är ett fattigt ting, en valsedel. Det är det enda verktyg som väger lika mycket i min hand som i en direktörs, och just därför är det alltid det första någon kommer på att stjäla. De tar inte pengarna från de fattiga först. De tar rösten.
I Fagersta ska Arbetsmiljöverket utreda vad som hände på skolan. En flicka på 17 år mördades där. Tre andra elever skadades. Utreda enligt samma modell som i Örebro, står det, och jag läser meningen två gånger för att förstå vad den gör med mig. En myndighet har alltså en modell nu. En rutin. Det finns ett formulär för det här. Åtta anmälningar har kommit in. Man förvandlar en flicka till en ärendemängd därför att det är det enda sättet vuxenvärlden vet att bära henne, och jag klandrar dem inte, men jag vägrar låta bli att säga det högt: hon var 17 år och hon skulle ha gått hem den dagen också.
I Luleå har barn i tvåan bildat egna partier inför valet. Deras löften är soligare dagar, pizza till lunch och fred. En pojke säger att de som attackerar ett land ska hamna i fängelse. Han har rätt, naturligtvis, och han går bara i tvåan och kommer att få tillbringa resten av sitt liv med att lära sig varför det inte fungerar så. Samtidigt vill den norska regeringen tvinga Meta att stänga apparna för alla under 18 år mellan midnatt och klockan 6 på morgonen, med 2 timmar om dagen, skolläge och natten fredad. Vuxna som försöker lagstifta fram en barndom åt någon annan. Jag önskar dem lycka till. Min egen barndom slutade en eftermiddag i ett kök utan att någon myndighet märkte det.
Drygt 220 000 svenskar utomlands står i röstlängden i år, fler än någonsin. En kvinna som röstade på ambassaden i London säger att hon gör det för sina barns skull, för framtiden. Så säger de alltid, och så menar de det alltid, och det är varken naivt eller dumt. Det är bara vad en människa har att säga när hon står med en penna i handen i ett främmande land och inte har något annat att ge.
Under tiden sjunker en färja utanför Vanuatu i Stilla havet. Över 30 människor saknas, en är död, 15 har hittats vid liv. I Chile brann ett äldreboende ner på fredagskvällen och 16 gamla människor dog inne i det. Ingen av dem röstade i något val i går. Ingen av dem kommer att räknas i natt. Världen har alltid haft två sorters aritmetik: den som avgör regeringar, och den som bara avgör vilka som försvinner.
Vallokalerna stänger klockan 20 i kväll och då börjar räkningen. Det preliminära resultatet väntas samma natt, men de säger att det kan dröja till onsdag om det blir jämnt, när de sista förtids- och utlandsrösterna ska in. Den äldste kandidaten till riksdagen är en liberal man född 1933. Han ställer fortfarande upp, han tycker fortfarande att partiet valde fel väg, och jag vet inte om det är hopp eller envishet, men jag har slutat kunna skilja dem åt.
Regnet har fortfarande inte bestämt sig. Det gör det sällan här.
I natt ska det räknas och räknas om, och någon kommer att tala om historiska siffror i en studio med för starkt ljus. Jag kommer inte att se på. Jag tänker på Julia Karlsson i Östergötland, som har röstat i dag och sedan ska gå hem i mörkret, och på om resultatet, vilket det än blir, kommer att göra den sträckan en enda meter kortare för henne.
Det är den enda fråga jag har. Det har alltid varit den enda frågan.
