Det är känt att man i landet Sverige vart fjärde år håller ting, dit alla fria män och kvinnor kallas för att med små lappar av papper avgöra vilka hövdingar som skall råda över dem. Bruket är så gammalt att ingen längre minns varför det ser ut just så, och detta anses av de flesta vara ett gott skäl att inte ändra på det. Somliga menar att ordningen är den bästa som uppfunnits sedan man slutade avgöra sådana ting med yxa; andra menar att skillnaden är mindre än man tror, blott långsammare.
I år samlades tinget en söndag i september, och de gamla i Skåne sade genast att det låg något i luften, ty korpar hade setts flyga mot norr och priset på fläsk hade stigit. Sådant plägar betyda antingen krig eller regeringsbildning.
Man må säga om detta ting vad man vill, men tråkigt var det inte.
I staden Umeå, långt uppe i norr, blev köerna till valstugorna så långa att folk hann bli vänner, ovänner och åter vänner medan de stod där. Sist av alla i hela riket gick en man vid namn Uel Mulughta, 23 år gammal, fram och lade sin lapp i lådan, och han sade till dem som frågade att hans röst nog kunde komma att avgöra valet. Detta lät som skryt, och man skrattade åt det på vanligt vis. Men den som skrattade fick sedan sitta tyst hela natten, ty det visade sig att mannen hade rätt på ett sätt som ingen kunnat vänta sig. I sagorna är det ofta så att den som talar sist talar sant, och det brukar reta dem som talat först.
Ty när räkningen började stod det snart klart att de två stora flockarna låg så jämnt att ingen kunde skiljas från den andra. När morgonen kom hade oppositionen 176 mandat och Tidöhövdingarna 173, och det är en skillnad som en van man kan tappa bort i en snödriva. Valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson, som är den som i vårt land motsvarar den kloke gubben på tinget, kallade natten gastkramande, och det var ett måttfullt ord.
De lärde meddelade dessutom att det slutgiltiga svaret inte kunde ges förrän på onsdagen, eftersom röster från utlandet ännu var på väg och måste räknas med. Att ett helt rike skall sitta och vänta på brev från utrikes boende landsmän är en ordning som hade roat vikingarna storligen, ty de visste vad som brukar hända med den som väntar på budskap från främmande land: det kommer alltid, och det säger alltid något annat än man hoppats.
Under tiden höll hövdingarna tal, såsom bruket är efter slaget och gärna innan man vet hur det gått.
Magdalena Andersson, som förde den största av flockarna, hade gjort sitt sämsta ting i modern tid och tappat folk sedan 2022. Hon steg likväl upp inför de sina och sade att framtiden var ljus. Detta är ett gammalt och beprövat sätt att tala, och det har den fördelen att ingen kan motbevisa det förrän långt senare, då alla glömt vem som sade det. Sedan tillade hon, försiktigare, att man ännu måste invänta det slutgiltiga resultatet, vilket var det klokaste som sades under hela natten.
Jimmie Åkesson hade för första gången i sitt liv gått bakåt, vilket var något nytt för honom och för alla andra. Han kallade ändå sitt folk för segrare, och det skall erkännas att det krävs en viss sorts styrka att göra så inför öppen ridå. Men han förklarade också vad han gjort: han hade lånat ut sin kraft åt Liberalerna, för att dessa skulle orka över fyraprocentspärren och därmed hålla Tidöskeppet flytande.
Här ligger, om man får säga det, hela nattens sedelärande kärna. Ty Liberalerna tog emot hjälpen och klarade sig, klarade sig med besked, och deras hövding Simona Mohamsson kallade det en historisk upphämtning, vilket det var. Men Åkessons eget manskap hade under tiden tunnats ut, och en av hans män, Richard Jomshof, sade rakt ut att tappet blev större än han trott och att stödrösterna till grannen nog kostat dem dyrt. Så går det för den som ror över till ett sjunkande skepp med sin egen besättning: man räddar visserligen grannen, men man kommer själv fram med färre åror. Sådant har hänt förr i Östersjön och lär hända igen.
Ulf Kristersson, som var rikets styresman och som förlorat utan att därför vara besegrad, talade lugnast av alla. Han öppnade för samtal med andra hövdingar än sina egna och sade att man inte hade bråttom, att rätt var viktigare än fort. Detta är en sats som låter så förnuftig att man genast bör undersöka vad den döljer, och i detta fall dolde den att mannen som förlorat valet ändå satt med de bästa korten i handen, vilket är den sortens öde som gudarna brukar bevilja dem de tänker pröva senare.
Uppe i Överkalix gick det däremot till på ett sätt som ingen kunde kalla oklart. Där tog Centerpartiet 49,1 procent av rösterna och egen majoritet i fullmäktige med 13 av 25 mandat, och deras gruppledare Stefan Granlund skrattade och sade att det varit en berg- och dalbana men att det blev rätt så bra. Det är i sådana stunder man förstår att landet är stort. Medan ett helt rike stirrade på tre mandats skillnad i Stockholm satt en man i Norrbotten och hade vunnit så eftertryckligt att han knappt visste vad han skulle göra med segern.
Ute i världen såg man på. Skalderna i Washington kallade det hela en nagelbitare, och de i London rapporterade timme för timme, såsom man gör när man tror att något skall hända varje ögonblick. Få av de stora talarna därute sade dock något bestämt om saken, vilket var klokt av dem, ty ingen visste ännu vad som hänt.
Och samtidigt kallade en annan kung, Karl av England, till ett ting av eget slag, dit han bjudit dem som bygger de tänkande maskinerna, för att tala om ifall det går för fort. Det finns en tröst i att veta att också kungar numera samlar folk för att fråga om saker de inte förstår.
I Tossjö, där denna berättelse skrivs, var det den morgonen 9 grader och dimma över markerna, så att man inte såg längre än till hagens slut. Hundarna vägrade gå ut, och det gjorde dem klokare än de flesta kommentatorer. Det är en gammal iakttagelse att dimma och valresultat trivs ihop: båda ser ut att lätta vilken stund som helst, och båda gör det först när man slutat bry sig.
Vad som sedan hände med regeringen, och vilka som till slut fick sitta i högsätet, det blev inte avgjort denna morgon och inte heller den följande. Men det sades redan då i stugorna att hösten skulle bli lång, och den som sade det hade, som vanligt, rätt.
