Det är mulet över Stockholm i dag, 13 grader, och himlen hänger så lågt över taken att man skulle kunna tro att den också väntar på besked. Jag har gått min vanliga runda och sett människor hasta till tunnelbanan med samma ansiktsuttryck som de har varje tisdag i september, och ändå är ingenting som vanligt. Landet har röstat men vet inte vad det har sagt. Oppositionen leder med 176 mot 173 mandat, rösterna räknas fortfarande, och tidigast i morgon kan vi få veta vilka som ska regera oss. Under tiden ringer telefoner mellan partikanslierna, och Simona Mohamsson försöker locka Centerpartiet över en gräns som Centerpartiet redan har stängt åt ett annat håll.
Jag har suttit i redaktionsrum under valnätter i ett halvt sekel, och jag känner igen stämningen: den euforiska tröttheten, kaffekopparna, den tysta paniken hos den som ska skriva ledaren innan något är avgjort. Men jag känner inte igen det som händer nu. Detta är inte ovisshet i vanlig mening. Det är en ovisshet om själva mätandet.
Ty vad hände? På söndagskvällen presenterade televisionen sin vallokalsundersökning, denna moderna spådomskonst som ska ge oss framtiden en kvart innan den inträffar, och den tog fel med flera procentenheter om blockens storlek. Nu försvarar sig Henrik Ekengren Oscarsson med att undersökningen aldrig var avsedd att mäta blocken, utan att den skulle visa hur partierna växt eller krympt, och att det var ”tredje bästa vi gjort”. Jag tvivlar inte på hans hederlighet. Men jag tänker på hur ett instrument med tiden byter plats med det som det mäter. Termometern blir vädret. Siffran blir folket. Och när siffran slår fel står vi där med en känsla av att verkligheten har svikit oss, fast det bara var vår avbild av den som gick sönder.
Det finns en annan bild från valdagen som jag inte kan släppa. I Umeå stod människor i kö i över 3 timmar för att rösta. Valmyndigheten säger att den har varnat för detta under fyra års tid, att reglerna ändrades sedan Sverige fått kritik från EU-kommissionen för att inte skydda valhemligheten tillräckligt, och att köerna är priset. Må så vara. Administrativa förklaringar är alltid sanna och nästan alltid otillräckliga.
Vad jag ser är människor som står i kö. Det är en av de vackraste bilder ett samhälle kan producera, och vi bör betrakta den innan vi diskuterar logistiken. I Ronna norra i Södertälje, ett av de områden där valdeltagandet länge varit bland landets lägsta, steg det med nästan 16 procentenheter till över 55 procent. På Råslätt Västra i Jönköping fick Vänsterpartiet 30,6 procent av rösterna. En ung kvinna, Helin Sertdemir, 22 år, sade till televisionen att partiet ”gav mer hopp till oss med utländsk bakgrund”. Jag har hört alla möjliga analyser av detta under gårdagen, kloka och mindre kloka, men ingen av dem berör det enda som verkligen betyder något: att en människa som har blivit talad om i tio år plötsligt talar själv. Rösträtten är inte ett verktyg för att uppnå resultat. Den är ett erkännande av att du finns.
Och se: samma dygn som de tidigare tysta gick och röstade, backade Sverigedemokraterna för första gången i ett riksdagsval. Partiets egna företrädare uttrycker förvåning, och en av deras tänkare säger att det avgörande nu är om de klarar av att förlora och gå vidare. Det är en mer betydelsefull mening än han kanske själv förstod. Ett parti som aldrig har förlorat vet inte om det är ett parti eller en rörelse. Nederlaget är demokratins vaccination.
Socialdemokraterna har fått sin dos i norr, där de backade i 38 av 44 kommunval i landsändar som varit deras sedan fädernas tid. I Överkalix får Niclas Hökfors lämna över makten till Centerpartiet och säger, med en värdighet som förtjänar att bevaras: ”Det är bara att gratulera.” Tre ord. Hela det parlamentariska systemet vilar på dem.
Jag skriver detta med en viss brådska, eftersom världen utanför inte väntar på vår mandatfördelning. En rapport från IDEA International meddelar att demokratin i världen försämras för elfte året i rad, att USA sticker ut med den bredaste och snabbaste tillbakagången av alla länder, och att Sverige alltjämt hör till de tio bäst fungerande demokratierna. Man ska vara försiktig med sådan statistik, den smickrar oss, och smicker är det sista ett land behöver när det just har upptäckt att det inte kan räkna sina egna röster i tid. Men jag noterar att den amerikanska högsta domstolen samtidigt stoppade presidentens försök att inskränka poströstningen. Institutioner håller längre än man tror. De håller precis så länge som människorna i dem vägrar att böja sig, inte en dag längre.
I Israel har kulturministern antytt att regissörerna bakom dokumentärfilmen ”NAZA” bör fråntas sitt medborgarskap, eftersom filmen anklagar armén för dödandet av civila i Gaza och därmed sägs kunna vara landsförrädisk. Här upphör min lugna ton. Att beröva en människa hennes medborgarskap för något hon har sagt är att förvandla tillhörigheten till en belöning för lydnad, och ett land som gör det har redan dömt sig självt hårdare än någon film förmår. Konstnären är inte statens fiende. Konstnären är den som håller ut spegeln, och den som krossar spegeln blir inte vackrare av det.
Och över allt detta ligger presidenten i Washington, som avfärdar de forskare och företagsledare som vill bromsa utvecklingen av artificiell intelligens. Deras varningar är ”en bluff”, en ”sjuk konspiration”, och den enda kontrollmekanism som behövs är ”en stark och smart president”. Jag har under mitt liv hört den meningen i så många tonarter att jag känner igen den på första takten. Det är alltid samma melodi: låt mig bestämma, så slipper ni tänka. Märkligt nog kommer den nu samtidigt som Kinas egen säkerhetschef varnar för att samma teknik hotar partiets kontroll. Makthavare i öst och väst betraktar alltså samma maskin, och båda frågar först: kan den störta mig?
Så räknas rösterna vidare i denna stund, i skolaulor och kommunhus, av trötta människor med linjaler och listor, medan valaffischerna skruvas ned i Sundsvall och körs till tippen. Det är en oansenlig syssla, denna räkning. Ingen kommer att skriva dikter om den. Men jag har läst Dante tillräckligt länge för att veta att det stora alltid vilar på det lilla och tåliga, och att helvetet börjar i samma stund som någon säger att räknandet inte spelar någon roll.
Räkna klart. Vi har tid. Himlen över Stockholm är ändå grå.