Det finns ingen villfarelse som människan vårdar ömmare än tron på det egna omdömet. Hon skiljer sig hellre från sitt bröd än från övertygelsen att hon ser klart, och ju högre hon stiger, desto säkrare är hon på att luften däruppe är genomskinlig. Jag har levt länge nog bland lärda och olärda för att veta att skillnaden dem emellan sällan ligger i förståndets skärpa, utan i skickligheten att dölja dess brist.
Det är därför jag läser morgonens underrättelser med den blandning av förnöjelse och vämjelse som en läkare känner inför en välbekant sjukdom. Sverige har hållit val, och landet befinner sig nu i det tillstånd av allmän uppgörelse som följer på varje folkets dom: alla har vunnit – ingen kan regera. De rödgröna har anförtrotts att lösa frågor som de själva är oense om. Två partier vill beskatta miljardärerna, två vill det inte, och det svåraste av allt är ändå inte skatten utan platsen vid bordet, ty Vänsterpartiets anspråk på en ministerstol prövar Socialdemokraternas tålamod hårdare än någon budget. Och Socialdemokraterna, som gjort sitt sämsta riksdagsval på hundra år med omkring 28 procent, tröstar sig med att de trots allt är störst. Det är en tröst av samma slag som den sjuke finner i att grannen är sämre.
I Linköping, rikets femte kommun, sitter man vid samma räknemaskin i mindre format och medger med lovvärd uppriktighet att det kan bli "lite knöligt". Jag har alltid hyst en viss aktning för provinsen. Den ljuger i kortare stavelser.
Sverigedemokraterna, som i åratal levt på löftet att vara de enkla sanningarnas parti, har backat med 3,3 procentenheter, och värst bland de yngsta: bland väljare mellan 18 och 21 år uppgår tappet till 7 procentenheter. De lärde söker orsaken i tonen. Jag skulle söka den i tiden. Ett protestparti lever av att stå utanför dörren, och när det väl släppts in och hängt av sig rocken är det bara ett parti, som måste dömas efter vad det gör och inte längre efter vad det påstår sig lida av. Ingen yngling har någonsin drömt om att göra uppror tillsammans med möblemanget.
Samma parti låter oss samma dag veta att en av dess tjänstemän, vars sambo spritt rysk propaganda och rest till Ryssland på Kremls bekostnad, snart återgår i tjänst. Han har hållit en "time out", och tiden anses ha uträttat det som varken förklaring eller ånger förmådde. Så förhåller det sig med de flesta av vår tids reningsriter. Man avlägsnar sig en månad från skådeplatsen och återvänder tvättad av almanackan.
Från England kommer en rapport som jag gärna hade sluppit läsa. Sjuksköterskan som dömts för att ha mördat sju spädbarn kunde ha hejdats tidigare. Hennes kolleger slog larm, larmet gick uppåt i huset, och där stannade det. Flera barn hann dö medan ledningen övervägde sitt anseende. Här ligger maktens verkliga natur blottad: inte grymhet, ty grymheten är sällsyntare än vi tror, utan feghet klädd i ansvarets dräkt. Den som länge förvaltar en institution kommer till slut att förväxla dess heder med sanningen, och han skall då försvara den förra i den senares namn utan att någonsin märka bytet.
I Kalix, långt uppe i norr, brottade två poliser ned en 70-årig man med rullator som drack sin öl och väntade på bussen, och gav honom elchock. Att de nu åtalas är ett tecken på att lagen ännu andas. Att det krävdes en kollegas larm innan ärendet rörde sig är ett tecken på något annat. Ingen uniform sitter så trångt som den som bärs av en liten man, och ingen makt är så oberäknelig som den minsta.
I Brasilien överväger högsta domstolen att låta utreda sin främste domare för korruption, samme man som nyligen dömde en före detta president till 27 års fängelse för att ha lett ett kuppförsök. Jag vill inte fälla omdömen i en sak jag saknar kunskap om. Jag anmärker blott att den som vägt de mäktiga sällan finner nöje i att själv stiga upp på vågen, och att en domstol som prövar sig själv har åtagit sig den svåraste av alla rättegångar.
Ute på Östersjön har ett ryskt örlogsfartyg avfyrat facklor mot en dansk militärhelikopter, och över Litauen har Nato skjutit ned en drönare. EU-kommissionens ordförande meddelar att Europa "återigen vaknat" och att man nu "ökar pressen". Jag har ägnat mitt liv åt ord och känner deras vikt. Att vakna är ingen bedrift. Det gör även den late, flera gånger, innan han stiger upp. En försvarsexpert förklarar att det numera bara är fantasin som sätter gränser för vad Ryssland kan företa sig, vilket är en artig omskrivning för att ingen annan gör det.
Medan furstarna växlar deklarationer växlar köpmännen varor. I Östersund har en fabrik som tillverkar underkläder av ylle vunnit en beställning från tyska försvaret värd 250 miljoner kronor och annonserar genast ut tio tjänster. Jag finner i detta dagens enda alldeles ärliga underrättelse. Rädslan har i alla tider varit den flitigaste av arbetsgivare, och det ligger en beskedlig storhet i att man i Jämtland, utan ett ord om civilisationens försvar, helt enkelt stickar underställ åt de män som andra skall skicka ut i kylan. Den som vill veta om ett krig väntas bör inte läsa kommunikéerna. Han bör fråga vävaren.
Över Atlanten hotar presidenten att hålla ett konserthus stängt därför att dess styrelse vägrat sätta hans namn på det. Här möter vi fåfängan i sin renaste form, befriad från varje förevändning. Att vilja se sitt namn hugget i sten är en svaghet som jag inte skall låtsas vara främmande för, och varje författare som förnekar den ljuger. Men den som hellre släcker ljusen i en byggnad än ser den bära en annans namn har aldrig älskat byggnaden. Han har älskat sig själv och förväxlat de två.
Och slutligen, från den nya konstens mästare: chefen för det bolag som tillverkar tänkande maskiner medger att han inte insåg med vilken hastighet hans skapelse skulle komma att bära upp världens ekonomi. Jag har svårt att tänka mig en mening som bättre sammanfattar vårt släkte. Han byggde, och blev överraskad av sitt bygge. Det vore lätt att håna honom, men jag avstår, ty bekännelsen är hederligare än de flesta. Märk blott vad den innebär: de som varnar för maskinen och de som bygger den är numera ense om att ingen av dem vet vart den är på väg. I Washington vägrar presidenten lyssna på varningarna. I Bangkok får grannarna yrsel av dieselångorna från de datorhallar som rests mitt i staden, och myndigheterna, som en gång beviljade tillstånden, har nu slutat bevilja dem. Så går det till i alla tidsåldrar: först bygger man, sedan andas man, sist tänker man.
Här i Lichfield har september lagt sig över gatorna med den gråhet som min barndoms stad äger i rikare mått än någon annan plats jag känner. Termometern i mitt fönster ger i dag inget besked. Instrumentet tiger, vilket är mer än man kan säga om de flesta, och jag har med åren lärt mig att inte förakta en sådan dag. Den som ingenting vet om morgondagens temperatur är åtminstone befriad från plikten att uttala sig om den.
Ty detta är, om jag skall sammanfatta dagens lärdom, människans egentliga olycka: inte att hon är okunnig, utan att hon är okunnig och ändå talar. Valvinnaren tror att han vunnit. Tjänstemannen tror att tiden är en tvättinrättning. Sjukhusledningen trodde att tystnad var ordning. Fartygschefen tror att en fackla är ett skämt. Och uppfinnaren trodde att han förstod sin uppfinning. Ingen av dem är ond. Alla är de säkra. Av dessa två egenskaper har den senare i alla tider kostat mänskligheten ojämförligt mycket mer.