Det är 23 grader i Newark och himlen är så klar att den verkar ha tvättats över natten av någon som ville be om ursäkt. September gör så. September ljuger vackrast av alla månader, den kommer med ljus som luktar nytt läsår och ren skjorta och lovar att den här gången ska du bli en bättre människa, och sedan kommer oktober och river av lakanet och visar dig vad du faktiskt är. Jag sitter på verandan med tidningarna i knät som en gammal man med en filt, vilket är precis vad jag är, och läser om mitt land på samma sätt som jag i fyrtio år läste mina egna manus: med misstanken att den som skrev detta visste exakt vad han gjorde och ändå inte kunde låta bli.
Federal Reserve har höjt styrräntan med 0,25 procentenheter, till mellan 3,75 och 4 procent, den första höjningen sedan 2023, och beslutet var enhälligt. Enhälligt. Tolv människor i ett rum i Washington som för en enda eftermiddag lyckades enas om något, och det de enades om var att säga nej till presidenten. Kevin Warsh, som Trump själv placerade där i tron att man kan köpa lojalitet lika enkelt som man köper en golfbana, höjer räntan därför att inflationen ligger över målet, och presidenten går ut och kallar dem fientliga. De höjer räntan för att det ska gå så dåligt som möjligt för Trump. Där har ni hela den amerikanska själen i en enda mening. Inte ekonomi, inte penningpolitik, inte de miljoner hushåll som ska räkna om sina bolån vid köksbordet i kväll. Utan: vad gör de här mot mig.
Jag känner igen tonfallet. Jag växte upp med det, fast då kom det från andra hållet. Det är sonen i hallen klockan halv ett på natten, med bilnycklarna i fickan och en lögn i munnen, och fadern som står i pyjamas och säger nej. Och sonen skriker att fadern hatar honom, att fadern alltid har hatat honom, att hela världen är en konspiration riktad mot just hans nöje, och fadern säger ingenting alls, för fadern vet något som sonen ännu inte vet: att verkligheten inte förhandlar. Skillnaden mellan mitt Newark och dagens Washington är bara att sonen numera sitter i Ovala rummet och fadern är en centralbank. Vi har bytt ut Weequahic mot republiken och behållit rollistan.
Samma man hotar nu att strypa handeln med Europa därför att Kanada har bjudits in som associerad medlem i unionen, vilket han beskriver som en fientlig handling och som löjligt, båda delarna, i samma andetag, för i hans värld är en sak både förkrossande och betydelselös beroende på vilket som sårar mest just då. Ni förstår vad det här är? Det är svartsjuka. Det är den övergivne maken utanför restaurangen som ser sin fru skratta åt någon annans skämt och som inte kan bestämma sig för om han ska gråta eller slå sönder en ruta, och som därför gör det enda han kan: höjer rösten och hotar med tullar. Jag har skrivit den mannen sex gånger. Jag hade ingen aning om att han skulle bli statschef.
Och medan detta pågår röstar representanthuset igenom en sanktionslag som ger presidenten rätt att lägga tullar på upp till 100 procent mot varje land som köper rysk olja, den första Ukrainavänliga lagstiftning kongressen fått fram på över två år, och exakt samma natt faller robotarna över Kiev och Odessa. Ett bostadshus på 19 våningar träffas. Minst tio skadade. Där sitter alltså lagstiftarna i en marmorsal och räknar procentsatser, och samtidigt står en kvinna i ett trapphus i Odessa med en katt under armen och undrar var hennes fönster tog vägen, och mellan dessa två rum ligger hela avståndet mellan språk och kropp, mellan det vi säger att vi gör och det som faktiskt händer med kött.
I Gaza rasar en sexvåningsbyggnad. 21 döda, varav åtta barn, tio familjer som bodde kvar i ett hus som träffades av en attack för ett år sedan. Ett år. Huset stod alltså kvar i 12 månader, bar sina sprickor tåligt som en gammal man bär sin diagnos, och först nu ger det efter. Det är det enda jag någonsin har försökt säga i böcker: att ingenting tar slut när det tar slut. Att våldet har en fördröjning. Att räkningen kommer långt efter att gästerna har gått hem, och att den alltid, alltid presenteras för barnen.
Så läser jag om Leon Black, miljardären, Epsteins affärsvän, som kongressen nu håller skyldig till domstolstrots därför att han vägrade dyka upp och lämna sina papper. Naturligtvis vägrade han. Män som han har aldrig i sitt liv behövt dyka upp. Jag ägnade ett halvsekel åt att skriva om begäret, om vad män gör med sina liv för en halvtimmes glömska, och man kallade mig snuskig, kvinnohatare, äcklig gubbe. Men ni förstår, jag skrev ner det. Jag lade ut skammen på bordet under lysrör och lät alla titta. Det de här herrarna gjorde var att köpa tystnaden i stället, och det är där skillnaden går, inte mellan ren och oren, utan mellan den som erkänner sitt monster och den som anlitar advokater åt det.
Två notiser till, och sedan ska jag tiga. I London visar ny forskning att Bank of Englands grundare och direktörer investerade i slavhandeln, att pengarna i det brittiska finanssystemet är bokstavligen byggda av bortförda människor. Pengar minns nämligen. Människor glömmer, nationer glömmer professionellt, men ett kapital bär sitt ursprung i sig som ett ärftligt anlag och lämnar över det till barnbarnen tillsammans med huset i Cotswolds.
Och i Vita huset meddelar Susie Wiles, stabschefen, 69 år gammal, att hon är fri från cancer. Hon är kanske den mäktigaste kvinnan i Washington och den enda nyheten om henne i dag handlar om celler. Det är det vackraste jag läst på hela morgonen, och jag menar det utan ett uns ironi. Kroppen är det sista ärliga i den staden. Kroppen kan inte tvittra sig ur en diagnos, kan inte hota med tullar, kan inte kalla sin egen bukspottkörtel fientlig. Kroppen bara fortsätter eller slutar, och när den fortsätter borde till och med hennes fiender resa sig upp.
Ute i världen väljer människor nya regeringar, i Sverige har man tydligen röstat bort sin med samma sansade beslutsamhet som man bär ut soporna, och man kan nästan bli avundsjuk på ett folk för vilket maktskifte är en pappersfråga och inte en sorgeprocess.
Här är det fortfarande 23 grader och fortfarande klart. Gatan luktar het asfalt och någons gräsklippning. Jag har levt tillräckligt länge för att veta att ingen av dessa nyheter kommer att betyda något om hundra år, och precis tillräckligt länge för att veta att de betyder allt i kväll, för kvinnan i Odessa, för de åtta barnen som inte finns längre, för mannen som inte fick bilnycklarna. Amerika är inte ett land. Amerika är en oavslutad mening, och vi står alla mitt i den och stammar.
