Radion stod på hyllan ovanför diskbänken, och den var gammal nog att ha egna åsikter. Man måste slå på den med handflatan innan den ville tala. Mormor gjorde det varje morgon, alltid lika hårt, som om hon hälsade på en släkting hon inte riktigt tyckte om.
Stina satt på golvet och sorterade snäckor efter hur de lät när man höll dem mot örat. Det var ett långsamt arbete. De flesta lät likadant, men hon var säker på att det inte var snäckornas fel.
”Tyst nu”, sa mormor. ”Nu kommer det.”
Det som kom var Grönland. En röst berättade att Danmark och Förenta staterna hade kommit överens om ön, efter månader då den amerikanske presidenten hade hotat att ta den. Nato välkomnade överenskommelsen. Presidenten sa att den gav hans land säkerhetskontroll för all framtid. Och grönländarna själva, sa rösten, var nervösa och tvivlande, för ingen hade riktigt fått veta vad som stod i avtalet.
”Det förstår jag”, sa mormor. ”Om någon kommer och säger att man har kommit överens om en, så vill man gärna läsa pappret.”
”Kan man köpa en ö?” frågade Stina.
”Man kan försöka”, sa mormor. ”Men ön vet ingenting om det. Ön ligger där den ligger.”
Stina tänkte på sin egen ö, den de satt på just nu, med berget och mossan och den lilla viken där båten låg. Berget skulle inte bry sig. Men hon själv skulle bry sig väldigt mycket, och det var kanske det som var skillnaden mellan en ö och en människa.
Sedan talade radion om Saudiarabien.
Houthierna i Jemen sa att de hade skjutit robotar mot huvudstaden Riyadh. En bränsledepå vid flygplatsen hade börjat brinna och flygen blev försenade. Saudiarabien uppgav att man hade skjutit ner en robot som var på väg mot staden.
”Var ligger det?” frågade Stina.
”Långt borta”, sa mormor. ”Men inte tillräckligt långt. Ingenting ligger tillräckligt långt borta nuförtiden.”
Hon hällde upp kaffe och satte sig vid bordet med tidningen. På ledarsidan stod det att Sverige hade tagit en paus från världen under valrörelsen, men att världen inte hade stannat för det. Mormor läste det högt och fnös.
”Svenskarna”, sa hon. ”De tror att man kan dra ner rullgardinen.”
”Kan man inte det?”
”Jo. Men det blir inte mörkare ute för det. Bara inne.”
Stina funderade på det en lång stund. Hon hade själv försökt ta en paus från världen en gång, när hon var arg på alla och låg under sängen i nästan en hel eftermiddag. Men sedan hade hon blivit hungrig, och när hon kröp fram var allting precis som förut, bara att middagen hade kallnat.
Framåt förmiddagen kom det bättre nyheter, och mormor skruvade upp.
Det handlade om fjällrävarna. I Norden hade det funnits bara mellan 40 och 60 fjällrävar vid millennieskiftet, och nu fanns det mellan 400 och 500. Man hade samarbetat för att hjälpa dem i knappt 30 år, och nu skulle just det samarbetet avslutas, eftersom stammen hade blivit stabil.
”Där ser du”, sa mormor, och hon var alldeles röd om kinderna. ”Så ska det gå till. Man hjälper någon tills den klarar sig själv, och sedan låter man den vara ifred.”
”Blir inte fjällrävarna ledsna då?” frågade Stina.
”Nej. En fjällräv vill inte bli hjälpt. Den står bara ut med det.”
Stina tyckte om tanken på fjällrävar som stod ut med att bli räddade. Hon såg dem framför sig, vita och sura, när de tog emot mat från människor och tänkte att det här minsann var sista gången. Och så hade det verkligen blivit sista gången. Det var nästan det finaste hon hört.
Men radion var inte färdig med djuren. I Eskilstuna hade det blivit alldeles för många kaniner på en camping vid ett zoo. Troligen hade folk släppt ut dem där, sa man, och nu skuttade de omkring överallt, och en zoolog förklarade att kaniner förökar sig mycket bra.
”Det där är motsatsen”, sa mormor nöjt. ”Fjällrävarna fick hjälp och klarade sig. Kaninerna fick ingen hjälp alls och klarade sig ännu bättre. Det finns ingen rättvisa i naturen, och det är tur det, för annars skulle den vara lika tråkig som vi.”
Efter maten gick de ut och satte sig på berget. Stina hade tagit med sig den största snäckan, den som lät mest, och mormor hade tagit med sig radion fast hon egentligen tyckte att man inte skulle ha radio i naturen.
Nu berättade den om kulturskatter som förstördes i krigen runt om i världen. Gamla monument, sådant som människor hade byggt för att det skulle stå kvar, slogs sönder, och det fanns människor som kämpade emot och ville att någon skulle ställas till svars.
Mormor var tyst en stund. Sedan sa hon:
”Det konstiga med saker som har stått länge är att man tror att de alltid kommer att stå. Det gör man om berg också. Men ett berg har aldrig haft några fiender.”
”Har monument fiender?”
”Monument har människor”, sa mormor. ”Det är nästan samma sak.”
Stina lade snäckan mot örat. Den lät som den alltid hade gjort, och hon blev glad över det på ett sätt som hon inte kunde förklara.
Den sista nyheten var den bästa, och mormor skrattade så att hon fick hosta. I en stad i Mexiko som hette Xalapa hade man en tävling om vem som hade den vackraste melonen. Det hade börjat som ett skämt mellan några vänner för mer än 20 år sedan, och nu var det en tradition som hela staden var med på.
”Den vackraste melonen”, sa mormor och torkade ögonen. ”Tänk att det finns folk som har vett att hålla på med sådant.”
”Är det inte dumt?” frågade Stina.
”Jo, alldeles fruktansvärt dumt. Det är därför det är viktigt. Någon måste ta hand om det dumma, annars tar de allvarliga över allting.”
Hon stängde av radion med handflatan, lika hårt som när hon slog på den.
Det blev tyst på berget. Havet låg där det låg. Någonstans långt borta satt grönländare och undrade vad som stod i ett papper, och någonstans brann en bränsledepå, och i fjällen gick fjällrävar omkring och visste ingenting om att människorna nu hade avslutat just det samarbetet. I Eskilstuna blev det säkert fler kaniner medan de satt där, och det gick inte att hindra.
”Mormor”, sa Stina. ”Om vi hade en tävling om den vackraste snäckan, vem skulle vinna?”
Mormor tänkte efter på allvar, för hon tog aldrig lätt på den sortens frågor.
”Den som lät mest som sig själv”, sa hon till slut.
Stina höll fram sin snäcka. Mormor lade den mot örat och lyssnade länge med stängda ögon.
”Den här”, sa hon. ”Utan tvekan den här.”
Världen fortsatte där borta, precis som tidningen hade skrivit. Men på ön var det söndag, och snäckan hade vunnit, och det fick lov att vara nog för en dag.
