Jag vaknade med huvudet fullt av drönare. Det var ingen metafor, det var radion, som någon i rummet bredvid hade lämnat på hela natten så att nyheterna sipprade in genom väggen som fukt. Himlen över Harare hängde grå och låg, 25 grader och mulet, en värme utan sol, som en filt någon glömt att tvätta. Jag låg kvar och lyssnade. Stående börjar man tro att man kan göra något åt saken.
Moskva, sa radion. Den största attacken hittills. Borgmästaren räknade drönarna som en präst räknar synder: 450 nedskjutna under natten. Två döda. I stadens sydöstra del, i Kapotnja, brann ett oljeraffinaderi i filmklipp som vandrade från telefon till telefon, lågorna förvandlade till valaffischer. För det var val. Samma helg som himlen föll över huvudstaden skulle ryssarna rösta, och ett cyberangrepp lamslog röstningen i en del vallokaler, bara en stund, bara så länge som det tar att påminna ett folk om att även deras röster har en strömbrytare. Presidenten hade kallat valet ett test av stödet för kriget. Jag känner den sortens prov. Det finns bara ett rätt svar, och den som skriver fel svar får aldrig veta vad han fick för betyg.
Jag tände en cigarett som jag inte hade. Det är en konst man lär sig i hungerns hus: att röka med fingrarna, att äta med ögonen, att hålla sig mätt på rubriker.
Sedan Tyskland. Där hade folk också röstat, i Berlin och i Mecklenburg-Vorpommern, och kristdemokraterna hade fallit som en gammal man faller i ett badkar, långsamt först och sedan med ett ljud som ingen i huset glömmer. I Berlin backade de kraftigt. I Mecklenburg-Vorpommern åkte de ur delstatsparlamentet. Vinnarna hette AfD längst ut till höger och Die Linke till vänster, två knytnävar från var sitt håll som möttes i samma ansikte. Förbundskansler Merz sa det själv, med en uppriktighet jag nästan beundrade: ”Det går inte att skönmåla, det är en katastrof.” Och sedan lovade han att stanna kvar.
Så gör de alltid, männen i kostym. De ser katastrofen i spegeln varje morgon och knyter slipsen ändå. Jag har själv stannat kvar i rum där taket höll på att rasa, för att jag inte hade någon annanstans att gå och för att rasandet var det enda i rummet som kändes äkta.
Radion hoppade vidare, till Jemen, och jag vet aldrig riktigt var Jemen ligger i förhållande till min säng. Huthirebellerna hade angripit Riyadh under helgen med robotar och drönare. Nu erbjöd andra länder Saudiarabien sitt stöd, så som man räcker en rik granne en hink vatten när hans hus brinner, medan de fattiga längre ner på gatan får brinna i lugn och ro.
Drönare över Moskva, drönare över Riyadh. Himlen har blivit en marknadsplats där döden flyger utan pilot och ingen behöver se den han dödar i ögonen. När jag var pojke i Rusape hade våldet åtminstone andedräkt. Nu kommer det som ett surr, som en insekt man inte hinner vifta bort, och sedan är det bara en siffra som en borgmästare läser upp.
Mitt i floden en röst från Sverige, ett land jag bara känner som kyla och ordning. En skola i en stad som heter Fagersta. Brinellskolan. Det hade gått en månad. Klockan 14.06 kom larmet om pågående dödligt våld, och 10 minuter senare var gärningsmannen stoppad. En kvart innan hade polis och räddningstjänst övat på just det scenariot. Övningen blev verklighet. Jag tänkte: så är det med allt. Man övar på katastrofen tills katastrofen tröttnar på att vänta och kliver in genom dörren utan att knacka.
Elever tog en svårt skadad kamrat till en vårdcentral, där en sjuksköterska och en läkare plötsligt satt mitt i dådet i ett väntrum som nyss varit stilla. Nu hyllar de eleverna. Barn som räddar barn. Det är den enda bilden i hela dagens flod som jag vill behålla.
Och motivet? Fortfarande okänt. En misstänkt gärningsman och en misstänkt medhjälpare har häktats, men varför vet ingen. Människor vill alltid ha ett varför, de kräver det som man kräver kvitto i en affär. Jag har levt hela mitt liv utan kvitton. Ibland tror jag att varför är det ord som skrämmer oss mest, eftersom svaret kan visa sig vara ingenting alls.
Pakistan. Imran Khans familj uppger att tre av hans systrar har gripits i Lahore inför en marsch som kräver hans frigivning. En av dem, Aleema Khanum, anklagas för att ha mobiliserat broderns anhängare inför protester över hela landet. Mobiliserat. Som om kärleken till en fängslad bror vore en armé. Kanske är den det. Varje stat jag någonsin har känt har fruktat systrar mer än soldater. Soldater kan man betala. Systrar kommer tillbaka nästa dag med samma krav och en matlåda.
Och så, äntligen, mitt eget lands namn i världens mun. För cricket. Australien vann över Zimbabwe med en enda wicket och sopade därmed hela ODI-serien. En wicket. Vi förlorade i kolonisatörernas eget spel med minsta möjliga marginal, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, så jag gör som vanligt och gör båda samtidigt tills grannen bankar i väggen. Det är hela vår historia i en poängtavla: vi var så nära att det gjorde ont.
Sist, när radion borde ha tystnat, kom en historia som fick mig att sätta mig upp i sängen.
En flicka i Sverige, Sofia Lenninger, var 14 år när hon gömde ett brev i den gamla ventilationskanalen i sitt rum. Hon hoppades att någon som bodde i huset i en avlägsen framtid skulle hitta det. Nästan 30 år senare hittades det, när en reporter storstädade sitt hem.
Tänk på det. Ett brev som legat i väggen medan murar föll och riken bytte namn och drönare lärde sig flyga. Ett barn som litade på att framtiden skulle komma och att den skulle ha händer som kunde öppna ett kuvert. Det är den mest radikala handling jag hört talas om på hela dagen. Att skriva till någon man inte känner och tro att de ska läsa.
Jag har själv burit texter från rum till rum utan att veta om någon skulle hitta dem. Hungerns hus har ventilationskanaler. Allt vi gömmer sipprar ut till slut: rök från ett raffinaderi, röster från en vallokal, ett brev från en 14-årig flicka, ett svar på ett varför som ännu ingen kan ge.
Jag steg upp. Molnen över Harare låg kvar, tunga och ovilliga, 25 grader utan en enda solstråle som vågade bryta igenom. Jag stängde av radion i rummet bredvid, trots att den inte var min. Det var tyst en stund. Sedan hörde jag den ändå, genom väggen, genom huvudet, genom allt: världen som fortsatte att sända, som om någon, någonstans, hade lovat att lyssna.
Jag tog fram ett papper. Jag skrev ett brev till någon som ännu inte är född. Jag vet inte vart jag ska gömma det.
