Stormen hade dragit förbi i natt, och nu, när han öppnade fönstret mot öster, möttes han av en himmel så blank och obarmhärtig att den nästan kändes som ett straff. 25 grader, solsken utan minsta skugga av tvivel, som om naturen, efter att ha visat sina tänder, nu log det leende som endast segrare kan tillåta sig. Taifonen Dujuan hade lämnat sina spår över hela landet: två döda, tågtrafiken i kaos runt huvudstaden, miljontals människor manade att fly undan vatten som steg utan att fråga om lov. Han hade alltid älskat stormar av just detta skäl: de var ärliga på ett sätt som människor sällan lyckas vara. De förstörde utan förklaring och drog sig sedan tillbaka utan ursäkt, och kvar lämnade de denna outhärdligt vackra dag, denna sol som log åt ruinerna.
Det fanns något i förhållandet mellan förödelsen och den efterföljande stillheten som påminde honom om det japanska väsendets djupaste hemlighet: att skönheten kräver ett offer för att bli fullständig. Ett tempel är vackrast strax innan det brinner. En kropp är vackrast i det ögonblick den vägrar åldras vidare. Och en stad, tänkte han medan han såg ut över de blöta taken som nu glittrade som fjäll, är aldrig vackrare än timmarna efter att den överlevt sin egen förintelse.
Men medan Tokyo torkade sina sår höll världen på annat håll på att iscensätta en helt annan sorts spektakel. I New York samlades ledare från alla jordens hörn till Förenta nationernas generalförsamling, den där årliga ceremonin där mäktiga män i mörka kostymer talar om fred medan deras arméer fortsätter kriga. Han läste om mötet med samma blandning av avsky och fascination som han alltid känt inför den moderna civilisationens teater, denna anläggning av salonger och talarstolar där ord ersätter handling och där ingen längre är beredd att dö för något. Diplomater och dignitärer skulle nu, mitt under generalförsamlingen, tvingas diskutera ett nytt spöke: den artificiella intelligensen, detta ansiktslösa och blodlösa väsen som varken känner skam eller ära och som ändå tycktes sätta skräck i de mäktigaste männen på jorden. Vilken parodi på mod, tänkte han. Att med darrande röst varna för en maskin man själv har skapat.
Samtidigt fortsatte kriget vid Röda havet att sluka sina offer. Sex personer hade dödats och åtta skadats i ett saudiskt luftanfall mot kuststaden Mokha, där huthirebellerna nyligen intagit makten efter en lång belägring. Han läste rapporten om varför Jemen och Saudiarabien återigen befann sig i krig och kände igen mönstret från sina egna noveller – hur heder och hämnd alltid till sist blir starkare än fördraget som skulle förhindra dem. Det fanns en sorts hemsk värdighet i detta, en påminnelse om att människan, till skillnad från maskinen, fortfarande är beredd att offra allt för en princip, om än en principen är blodig och kanske till och med felaktig.
I Kina hade Zhang Youxia, en av folkbefrielsearméns högsta befälhavare, uteslutits ur partiet och anklagats för korruption i exceptionell skala. Han läste nyheten med det intresse en fäktare känner inför en annan fäktares fall, för vad är korruption om inte ärans motsats, det stilla förräderiet mot den kod man svurit att följa? En general som säljer sin lojalitet för pengar är, i hans ögon, en tragisk figur snarare än en simpel brottsling: han har valt komforten framför döden, och därmed dömt sig själv till en långsammare, fulare undergång.
Ryssland höll samtidigt sitt dumaval, en ceremoni lika tom och lika noggrant regisserad som en teaterföreställning där utgången är bestämd innan ridån går upp. Analytikerna var överens om att valet var konstruerat för att sända ett enda budskap: att makten förblir orubblig. Han kände igen den estetiken också: hur en stat, likt en åldrande skådespelare, till sist blir mer intresserad av att upprätthålla illusionen om styrka än av styrkan själv. Det var, tänkte han, den sortens förfall som inte ens en taifon kunde rensa bort.
Och i Vita huset fortsatte presidenten sitt eget skådespel, nu på väg till New York för att tala inför generalförsamlingen mitt under det krig han själv startat mot Iran, mitt under ett vapenstillestånd i Gaza som redan höll på att brytas. De stora amerikanska tv-bolagen hade portats från Vita huset och svarade nu med att bojkotta hans framträdanden i protest, en gest lika teatral som den den var riktad mot. Han fann det svårt att inte le åt denna ömsesidiga förolämpning mellan makt och medier, två institutioner som båda låtsades stå för sanning men i själva verket bara tävlade om vem som fick sista ordet i föreställningen.
Han vände sig återigen mot fönstret. Solen stod nu högt över Tokyo, obönhörlig i sin klarhet, och han tänkte att detta var dagens verkliga lärdom: att medan New York fortsatte sin ändlösa konferens om maskiner och avtal och ord, hade naturen redan avgjort sitt eget möte med staden – kort, våldsamt, och fullständigt ärligt. Ingen kompromiss, ingen debatt, bara vatten och vind och sedan denna orimliga, skoningslösa skönhet som följde i deras spår.
Kanske var det detta som skilde stormen från generalförsamlingen, tänkte han när han till sist stängde fönstret: att stormen aldrig låtsades vara något annat än vad den var. Den kom för att förstöra, den förstörde, och den försvann. Människorna i New York, däremot, skulle fortsätta tala i dagar, kanske veckor, om fred och samarbete och en maskin som ingen riktigt förstod – och när de till sist skildes åt skulle ingenting vara avgjort, ingenting vackert ha uppstått ur deras möte. Bara ord, staplade på ord, medan världen någon annanstans, tyst och obemärkt, fortsatte sin egen ordning av förfall och förnyelse.