Här sitter jag vid mitt fönster i London, och märker att september i år bjuder inga sådana ljuva vårskurar som april en gång gjorde mig till pilgrim. Himlen hänger mulen och stilla, termometern visar 18 grader, ett midagers väder, varken kallt nog att jaga en man inomhus eller varmt nog att locka honom ut. Ett sådant väder, tänker jag, gör en man begivet på andra tankar, och mina tankar i dag går till alla de pilgrimer som just nu samlas, inte till Canterbury och Sankt Thomas helgonskrin, utan till ett hus av glas vid East River i New York, dit envar med makt eller möda i kroppen tycks ha vallfärdat denna vecka för att tala inför en generalförsamling av hela världen.
Ty sådan är sensommarens sed numera: furstar och folkvalda samlas i sitt eget Tabard Inn, och var och en får sin tur vid predikstolen. Och liksom mina forna följeslagare på vägen till Kent, avslöjar var och en av dem mer om sig själv i sin berättelse än han anar.
Först upp trädde en amerikansk furste, väldig till orden och van vid att höras. Han talade om Iran som en man talar om ett schackparti han ännu inte förlorat, och lät påskina att han antingen skulle sluta fred eller, som han själv uttryckte det, "förinta" sin motståndare, ett ord så digert att hela salen tycktes hålla andan. Jag har mött sådana män förr, om än i mindre skrud: bullrande bredvid ölstånden, övertygade om att högt tal är detsamma som rätt tal.
Efter honom steg en fransk herre fram, mera sirlig i sitt tal men lika angelägen att synas, och varnade världen för "maktmissbrukande imperier", en varning som väl kan riktas åt flera håll på en gång, beroende på var man själv sitter. Och därefter en turkisk herre, som med rungande röst påminde församlingen om att ingen med samvete kan blunda för det som sker i Gaza, medan britternas nya herre, en viss Burnham, lovade att inte "stå bredvid" medan palestinier lider och samtidigt anklagade Ryssland för ett slags krigföring med lögner. Vackert sagt, om än lättare sagt i en sal av glas än uträttat i en värld av sten.
Men den som rörde mig djupast var inte de högröstade, utan den som skulle tiga för alltid – den avgående generalsekreteraren, en portugisisk herre vid namn Guterres, som i sitt sista tal till församlingen bad om en värld byggd på ömsesidigt beroende snarare än ömsesidig misstro. En vacker önskan, framförd av en man på väg ut genom dörren, medan de som blir kvar redan tvistar om vem som ska ärva hans stol.
Ty sanningen är att inte ens fred kommer utan pruttande om detaljerna. Amerikanerna, danskarna och grönländarna hade dagen innan skrivit under ett avtal om Grönland, och när jag hörde Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard kommentera saken kändes det som en replik ur mina egna berättelser: hon välkomnade avtalet, men tillade torrt att processen dit "skadat tilliten" bland allierade: så beter man sig inte mot sina vänner, sade hon. Ett sant ord: förtroende byggs över år och kan raseras på en eftermiddag, alldeles som en pilgrims goda rykte kan förstöras av en enda dålig historia.
Och medan de stora forumen dånade, möttes två mindre synliga sändebud i det tysta: Amerikas Rubio och Rysslands Lavrov satte sig ner tillsammans i New York, sina länders krig i Ukraina till trots, ty diplomater, liksom pilgrimer, finner alltid ett sätt att dela bord även när de inte delar tro. Samtidigt förklarade Ukrainas president Zelenskyj sig redo för en vapenvila kring energianläggningarna, om blott Moskva slutade slå mot hans. Ett litet hopp, framfört utan fanfar, medan de stora rösterna hetsade om förintelse och imperier.
Men den saga som ingen av dessa furstar förtalte, den som tigs bäst ihjäl av alla, är den om en man som suttit inspärrad i 25 år utan dom och utan rättegång. Den eritreanske journalisten Dawit Isaak har nu vandrat 9 131 dagar i en cell, om jag räknat rätt efter vad min landsman Peter Englund skrivit i ett brev till honom – ett brev så sorgset att jag måste lägga ifrån mig pennan en stund efter att ha läst det. Nu kräver 21 skribenter och opinionsbildare att den regering som snart tillträder i Sverige gör allt för hans frihet. Det är underligt, tänker jag, att en man kan tigas ihjäl i ett kvarts sekel medan andra får hela världens öra för ett enda skrytsamt tal. Men sådan har alltid varit maktens ordning: den som ropar högst i salen hörs, den som ropar från en cell hörs inte alls.
Rättvisan rör sig i alla fall någon gång, om än på krycka. I Sri Lanka dömdes 15 män för de dåd som en gång i påsktid 2019 dödade 270 människor i kyrkor och hotell – ett dröjsmål på sju år, men ett domslut till slut, vilket får mig att minnas hur även mina egna pilgrimer ibland fick vänta länge på sin rättvisa historia innan den kom fram i ljuset.
Och så, medan alla dessa sagor vävdes samman i New Yorks höghus, satt jag kvar här i London under min egen mulna himmel, och tänkte att ingenting egentligen förändrats sedan jag red till Canterbury: alltjämt samlas människorna för att tala, alltjämt talar de mest om sig själva när de tror sig tala om världen, och alltjämt är det de tysta rösterna, en fånge, en mor, en glömd rättvisa, som bär de sagor mest värda att lyssna till, om blott någon ville lyssna.