Det regnar smått i Nanjing i dag. Temperaturen är 28 grader och himlen kan inte bestämma sig, så regnet faller i spridda skurar, som när en tärna tvekar med kannan och slår ut några droppar över bordskanten innan hon hunnit avgöra vem som ska ha te. Jag satt vid fönstret och lät penseln torka, ty nyheterna hade kommit med morgonens bud, och de var så många och så prydligt uppradade att jag ett ögonblick trodde mig sitta i Storslagna Utsiktens Trädgård igen, där varje pavilj har sin sorg och varje sorg sitt namn.
Man berättar att i Washington har man dukat till statsmiddag för Xi Jinping, härskaren över mitt eget land. Presidenten Trump lovprisade vänskapen mellan de två rikena, och man kan tänka sig orden: varma som ångan över en nykokt soppa, och lika snabba att svalna. Jag har sett sådana middagar förut, låt vara i ett annat hus och en annan tid. Hos familjen Jia var det Vackra Bao-yus farmor, den gamla frun, som satte gästerna efter rang, och den som satt en tum för långt från hennes högra hand visste allt han behövde veta om sin plats i världen. Ingen behövde säga det högt. Så också här: vid grinden stod två skrivare från kanalen CNN, och därtill några från MS NOW, och fick veta att deras namn inte fanns på listan. En domare hade befallt att deras bräden skulle återställas, men grindvakten läste inte domarens skrivelse, han läste husherrens min. Det är en gammal sanning att ett hus visar sin natur inte vid det bord där man äter utan vid den dörr där man stänger.
Jag lade märke till att samma dag, långt borta vid Förenta nationernas stora sal, steg Israels premiärminister Netanyahu upp för att tala, och delegaterna reste sig och gick. Dussintals av dem, säger man, i en lång, tyst ström mot dörrarna, som gäster som plötsligt minns att de lovat sig till ett annat hus. Han kallade dem ynkryggar. Det är ett hårt ord, och jag frågar mig vem som blir mindre av det. När Lin Dai-yu grät över de fallna blommorna sade hon inget hårt ord om någon, och ändå har hennes tystnad genljudit i 200 år. Det finns en tystnad som är en dom, och det finns ett tal som är ett rop mot en tom sal, och den som talar kan inte alltid välja vilket av dem han får.
Utanför, i New Yorks gator, marscherade folk, och över hundra fördes bort, bland dem en skådespelerska som jag är säker på att många har gråtit över på bio. Även judar gick i tåget och vände sig mot sin egen härskare, vilket är en sorts släktstrid som jag känner igen. Ingen familj förfaller utifrån. Den förfaller när de egna barnen börjar viska bakom skärmväggen.
Sedan brann det i söder. Sex ballistiska robotar, heter det, sköts från Jemen mot Saudiarabiens städer, och hamnen Yanbu, där landets olja skeppas ut, sades ha träffats. Priset på ett fat steg över 106 dollar, och jag kan se framför mig hur köpmännen på tusen marknader släpper sina pärlband och räknar om. Frankrikes president lovade soldater och luftvärn för att skydda hamnen. Jag förstår det som man förstår ett gästabud där en främmande furste plötsligt bjuds in att bevaka husets skattkammare: det är vänligt, det är nödvändigt, och det är början på ett släktskap som ingen vet hur det ska sluta.
Man bör inte vara lättsinnig när elden tar. När huset Jia genomsöktes den kalla natten, och tjänarna sprang med lyktor i hallarna, var det inte lågorna som skrämde mest utan tanken att man länge hade vetat, och ändå bara fortsatt att dricka vin.
Det finns tider då de små sorgerna talar tydligare än de stora. I Madrid, hör jag, har man med våld dragit ut en 87 år gammal kvinna ur hennes hem, för att hyran stigit och lagen tillät det, och landet har fyllts av folk som ropar. Jag har gått igenom hela boken i minnet och hittar ingen scen som vore grymmare: att en gammal människa bärs ut ur sina egna rum, med kvarlevorna av ett liv i famnen, medan en tjänsteman kryssar för i sin bok. Även Bao-yus farmor hade bott i sitt hus tills hon dog, och hon hade dött nöjd, ty hon visste inte vad som väntade barnbarnen.
I Italien har regeringen förbjudit burka och niqab i skolorna och satt böter för föräldrar som ogillar. Fru Meloni säger att flickor som tvingas dölja ansiktet berövas sina rättigheter, och det kan mycket väl vara sant. Men jag, som skrev om unga flickor bakom sidenskärmar, undrar om en flicka blir friare av att någon annan bestämmer vad hon ska ha på sig, om än av ädlare skäl. Det ansikte som ska visas och det ansikte som ska döljas har båda samma husherre, och han frågade aldrig flickan.
Och till sist något som bara skenbart är litet. Läkemedelsverket i Sverige har frågat folk om svamp, och över hälften kunde inte känna igen en giftig. Vit flugsvamp, säger en kunnig kvinna, kan förväxlas med champinjon. Jag sitter här och ler mot mitt te, för vad är hela min bok annat än en lång undervisning i just detta? Att det som ser ut som ett vänligt bord kan vara giftigt, och att det som ser ut som gift ibland är det enda ärliga på fatet. Statsmiddagen i Washington, utmarschen i New York, den brinnande hamnen, den utburna gamla kvinnan: allt är vitt och runt och ser ut som mat.
Regnet har nu upphört i Nanjing, eller också har det bara flyttat sig över till grannens tak. Solen tittar fram över murarna, och i trädgården hänger droppar på kråkbärsbuskens blad som små pärlor på en sörjande kvinnas hårnål. Jag tänker att ingen av de gäster jag läst om i dag kommer att minnas vad som serverades. De kommer att minnas vem som fick sitta, vem som gick, och vem som stod utanför i regnet med sitt namn i handen.
Det var så det började hos oss också. Först ett bord som var för väl dukat, sedan en tystnad som var för lång, sedan ett hus som ingen längre kände igen. Jag lägger ned penseln. Boken är inte färdig, och kanske blir den aldrig det. Världen är det inte heller.