Det hade regnat lite på förmiddagen, ett trött, ojämnt regn som föll över Varanasi utan att mena något med det, och nu, vid tetiden, var luften 25 grader och tung som en blöt filt. Vid Ramdins tebod nere vid ghaten hade de vanliga männen samlats. Det fanns inte mycket annat att göra. Åkrarna låg långt bort, och den som saknade jord fick nöja sig med att sitta.
Pandit Shivcharan kom sist, som alltid, med en hoprullad tidning under armen. Den var inte från Benares. Hans systerson, som tjänade sitt bröd som diskare någonstans i ett land där solen tydligen gick ner redan klockan 3 om vintern, hade skickat den, och Shivcharan hade fått en pojke på postkontoret att läsa titlarna för sig. Sedan hade han memorerat dem, för en man som en gång blivit lärd kan aldrig medge att han inte förstår vad som står skrivet.
– Sätt er, sade han och tog plats på den bästa bänken. – Idag ska ni höra hur de styr sig själva, de där rika folken i norr.
Gopal, som ägde två bufflar och skulder för fyra, blåste på sitt te. – Styr de sig bättre än vi?
– Det ska vi se.
Shivcharan berättade att i en kommun långt uppe vid polcirkeln, Övertorneå hette den, hade ett val hållits, och att det inte gick att avgöra vem som vunnit. Länsstyrelsen hade suttit och räknat om de sista rösterna, en och en, som en tiggare räknar småmynt, och till slut hade nio röster avgjort saken. Nio. Männen vid tebodet tittade på varandra. Nio röster var färre än de som samlades varje kväll kring Ramdins samovar.
– Då är varje man värd något, sade den unge Bhola, som gått i skola 3 år och därför ansåg sig behöva ha en åsikt.
– Varje man är värd något så länge han står i en räkning, svarade Shivcharan sävligt. – Lyssna vidare.
För i samma tidning stod det att efter valet hade det uppstått misstankar om fusk. På två håll, hade Shivcharan förstått, skulle rösträknare ha haft kopplingar till gäng, och nu svämmade budskapen över på de där telefonerna som alla bär i fickan, hatiska och förvrängda, och folk uppmanades att överklaga och pekade ut andra grupper som skyldiga. Så många hade överklagat att nämnden tvingats ta in extra folk för att läsa alla brev. Forskarna trodde att det var påhejat av kampanjer på nätet.
Gopal skrattade torrt. – Rösträknare och gäng. Då är det inte så långt mellan Sverige och Benares.
– Skillnaden, sade Shivcharan, – är att där brydde de sig om att räkna om. Här hade sedeln blivit bränd innan solen gick ner.
Ingen svarade. Regnet började igen, försiktigt, mot plåttaket.
Sedan läste Shivcharan det som han hade sparat till sist, och rösten ändrade sig medan han talade, blev lägre. Långt borta i Spanien hade en gammal kvinna vräkts ur sin bostad. María del Carmen hette hon, 87 år, och poliser hade fört ut henne ur lägenheten där hon bott. Nu låg hon på sjukhus, och från sängen hade hon spelat in ett meddelande till sitt folk: kämpa, sade hon, så att det inte går er som det gick mig.
Ingen sade något på ett långt tag. Gopal såg på sina händer. Han visste mycket väl vad ett hus var värt för den som saknar annat. Han hade själv sett hur mäklaren och byråmannen kom med papper till hans far, hur far satte sitt tumavtryck på ett dokument han inte kunde läsa, och hur marken, som familjen brukat i fyra generationer, plötsligt hade en annan ägare. Ingen hade burit ut fadern. Man hade bara bett honom vänta utanför, och när han väntat färdigt fanns det ingenting kvar att komma tillbaka till.
– Hon är rik, sade Bhola försiktigt. – Det är ju Europa.
– Rik, upprepade Shivcharan. – Ja. Hon hade ett tak. Nu har hon ett sjukhusbord. Fråga henne om Europa.
Han vek tidningen. Men den unge Bhola bad honom läsa mer, och Shivcharan, som egentligen inte ville, tog fram den sista notisen. Ryssarna hade bombat Kyjiv, huvudstaden i ett land långt åt nordväst, och fem människor var döda. Bland dem en pojke som var 14 år. Samma ålder som Ramdins yngste, som stod därborta och sköljde glasen och lyssnade utan att låtsas.
Ramdin lade ifrån sig trasan. Han sade inget. Men han gick in bakom disken och kom tillbaka med en extra kopp te, som han ställde framför Shivcharan utan att ta betalt, och den gesten var mer än något svar.
– Och böckerna, mumlade Shivcharan. – Det stod också något om böcker. Miljoner böcker som brunnit i lager, för de säger att en bok är farligare än vapen.
– Den som säger så har rätt, sade Gopal, som aldrig läst en. – Annars skulle de inte fatta det.
Regnet tog i. Från ghaten hördes gudstjänstklockorna och sedan de vanliga rösterna, de som sjunger till floden, och båtsmännen som ropade efter kunder. Shivcharan såg ut över vattnet. Långt bort, tänkte han, satt någon som räknade nio röster som om de vore guld, och någon annan som räknade döda barn som om de vore siffror, och han själv, en fattig lärd på en bänk, räknade inte alls. Han bara bar.
– Vet ni vad det är med de stora makterna? sade han slutligen. – De tror att de flyttar berg. Men det är alltid den lilla människan som får bära stenarna.
– Och vem bär hennes? frågade Bhola.
Shivcharan svarade inte. Han drack sitt te, som redan hade svalnat, och tittade på den blöta gatan där en kvinna gick förbi med en korg på huvudet, barfota, och ingen av männen såg upp för att fråga vart hon skulle.
Det var kanske den enda sanningen den dagen: att världen ropade i tidningarna men att den levde i tystnaden vid tebodet, där fyra män och en pojke satt och lyssnade till ett elände som inte var deras, och som ändå var det.